JAG
ÄR ETT VUXET BARN SOM VÄXT UPP MED EN ALKOHOLISERAD
PAPPA.
Jag har först nu börjat
inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande
med min sambo. Jag
hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor
som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med
alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.
"This too shall pass"
måndag, oktober 31, 2005
Minnen
Jag har inte så många barndomsminnen. Men det är det nog många som inte har.
Jag är ledsen och sörjer att jag inte har några bra minnen från min pappa. Det enda bra minnet jag har är att jag tyckte det var så skönt att kura upp mig bakom honom i soffan när han sov. Han var så varm.
De andra positiva minnena jag har är bara när han gjort komiska saker på fyllan.
Jag önskar jag hade minnen som bara var mellan han och mig. Som någon disskussion vi haft, eller när vi gjort något ihop. Men de finns inte... och jag kommer aldrig få dem...
Jag och min sambo är i en kris! Alla känslor om att inte räcka till kommer tillbaks. Vem ska vilja ha mig? Jag är helt värdelös.
Jag tror inte att han har förstått hur dåligt jag mår. Att mycket av min dag går åt till att tänka på detta och ha magont. Han förstår inte hur sårad jag är...hur bedragen och ensam jag känner mig.
Kanske det inte är konstigt att han inte förstår. Kanske det är mitt fel, att jag är så jävla lojal, att jag inte står ut med tanken på seperation för att jag känner igen känslor från när min pappa lämnade mig. Det känns som om jag ska explodera. Jag tar det för personligt. Men jag kan inte hjälpa det...
Så trött på att vara svag, så trött på att inte vara älskad. Så trött på att vilja vara med någon som inte vill vara med mig...
Vi var ute och åkte idag när vi såg ett gäng kids runt 11 år. Jag fick bara en känsla att "Gud vad skönt att inte vara i den där åldern igen."Man hade ingen kontroll över sitt eget liv, man var fast i den familjesituation, vänner, hemstad etc man hade.
Min sambo svarade att han inte alls kände så, utan att det var en tid som bara var kul för honom. Inget ansvar, inga tider att passa, maten klar när man kom hem, mycket fritid etc...
Usch jag känner precis tvärt om! Allt hängde tungt på mina axlar, kunde inte slappna av i någon situation, inte ens med vänner. Jag grät och var så olycklig då och under tonåren. Har jag blivit berövad min barndom?
Jag var så stressad hela tiden...vad som helst kunde hända. Mina kompisar kunde se min pappa dyng rak i Centrum, han kunde komma full till skolan, träningen. Grannarna kunde höra bråken. Eller ännu värre båda föräldrar fulla, bråkandes med en gråtande syster...och jag själv gråtandes till sömns med kudden över huvudet. Jag önskade mig bort där ifrån till en annan familj.
Jag känner att den tiden från jag flyttade hemifrån, skaffade mitt eget liv, är då jag riktigt börjat leva. Jag har känt mig mycket gladare, lyckligare och friare. Alla de ansvar man har idag, som jobb, räkningar etc kan jag i alla fall själv kontrollera.
OK jag vet att detta kommer vara komsikt för vissa...
men jag gick hela förra veckan och kände mig ganska stark. Tänkte att jag har nog fått ur mig allt nu. Jag kanske kan gå vidare nu, behöver inte gå på några fler möten, behöver inte kalla mig för vuxet barn. Hade känslan att allt kommer ordna sig på något sätt.
Jag gick på ett möte i alla fall, ett som jag i vanliga fall inte går på, och delade även där att jag kände mig stark. När de andra delade kunde jag inte känna igen mig och jag trodde verkligen att jag blivit frisk!
Jippie! Inga mer tårar!
Och så gick jag på mitt vanliga möte. Kanske för att jag någonstans längst inne kände att "Är jag verkligen klar nu?" Vi delade på temat Ansvar/Kontroll. Det var säkert 40 pers på mötet och många delade. Dessto fler personer som delade dessto mer kände jag igen mig, dessto mer kom det upp en massa känslor, dessto mer insåg jag att jag inte alls var frisk, och så delade jag själv och släppte ut allt och alla tårar!
Jag är inte klar! Jag är inte frisk! Jag insåg att jag under förra veckan arbetat en massa övertid, kört på högvarv, och bara tryckt ner alla jobbiga känslor. Precis så där som jag gjorde när jag var liten när det blev för jobbigt. Tryckte ner alla jobbiga tankar, känslor och slog in i mig själv "Allt kommer bli ok!" Bara för att kunna överleva.
Men jag måste sluta trycka ner det jobbiga och låtsas som allt är ok, tro att jag är ok. Det fungerar bara i en vecka!
Fick idag detta inlägg på min blogg under "Danspartner."
Anonymous said... Jag förstår inte anledningen till din blogg?Är det för att vi skall tycka synd om dig? Om tanken är att du vill hjälpa andra borde du visualisera genom dina erfarenheter hur man skall hantera dessa tragiska upplevelser för att därigenom hjälpa andra som idag har detta problem. Ouch!!! Jag skriver inte denna blogg för sympati, utan för att få skriva av mig de upplevelser, tankar, frågor som jag tryckt ner så länge. Jag har precis börjat förstå att det jag upplevt har påverkat, och påverkar mig än idag. Jag måste på något sätt få bearbeta det så att jag kan gå vidare, bli av med mina beteenden, och bli en varm människa. Om jag genom denna blogg får andra som varit med om liknande att känna att det är skönt att de inte är ensamma, eller ni som inte har en aning får en insyn i hur det kan vara för ett barn/vuxetbarn, eller om någon vill skriva uppmuntrande ord till mig så blir jag jätte glad!
Jag är ingen expert på hur man ska hjälpa barn eller andra i en sådan här situation. Därför känner jag att jag inte kan ge råd. Vet inte om jag kan hjälpa någon faktiskt. Det enda jag vet är att jag måste göra detta för mig själv. Jag har inte styrkan idag att ge råd...jag behöver någon som ger mig råd...
Jag vet inte exakt hur gammal jag var vid det här tillfället, 11 kanske yngre. Jag och min syster skulle träffa pappa för att gå på bio. Han var redlöst berusad den här gången och det var outhärdligt att sitta på t-banan med honom in till stan. För att inte tala om vad som händer när vi ska gå förbi spärren. Min pappa var med och byggde Midsommarkransens t-baneperong en gång i tiden, så när vi kommer till spärren (på en annan station) säger min pappa, eller snarare skriker så alla hör. "Du jag ska fan i mig inte betala för jag har byggt den här perongen!" Och så knuffar han fram oss genom spärren.
Jag antar att killen i spärren inte tycker det är värt att bråka om för han låter oss gå vidare utan att stoppa oss. Sen sitter pappa hela resan in till stan och frågar om och om igen vilken film vi ska se. Vi svarar "Busungen" varje gång, men han fortsätter att bröla. Vi sitter precis brevid honom men ändå skriker han för han är så bedövad av alkoholen. Folk vänder sig om och undrar vad det är för en person som pratar så högt.
När vi äntligen får gå av t-banan är jag lättad att få lämna allas blickar och viskningar. Vi går tio meter framför vår raglande pappa hela vägen till bion medans han ropar att vi ska vänta på honom.
Vi lyckas få biljetter och sitter rätt långt fram. Jag, pappa och sen syrran brevid honom. Under reklamen så slumrar han nästan in och jag hoppas att han faktiskt ska somna.
DÅ kommer KIM SULOCKI, som då var super het som skådis från någon serie på TV, och alla flickors dröm, in i bion med en kompis. De sätter sig brevid min syster.
När filmen börjar vaknar pappa till, lite borta undrar han högljudt om det är "Busungen" vi tittar på. Sen fortsätter han filmen igenom att kommentera och fråga samma frågor om och om igen med en brölig fylle röst, så att till slut Kim Sulocki vänder sig till min syster, som är runt 9 år och säger "Vill du att vi ska byta plats? Vi kan göra det om du inte vill sitta brevid den där gubben."
Han har nog inte förstått att det är vår pappa. Jag DÖR av pinsamhet, och min syster svarar försynt "Nej det är OK, det är min pappa."
Mitt hjärta brister idag när jag skriver detta och tänker på min 9 åriga lilla syster som måste förklara för sin "idol" att den brölande, asfulla gubben som stör alla i bion är hennes kära pappa.
Min pappa flyttade ut första gången när jag var 9, sen kom han tillbaks en period när jag var 11-12 år. Min pappa hade vid det här laget slutat arbetat, fått förtidspensionering för en ryggskada, och var en fullbordad alkoholist. Innan vi fyllt 13 så fick vi ju inte bestämma själva vart vi ville bo, så vi skulle bo varannan helg hos pappa. Jag tror han propsade på detta.
Kommer ihåg känslan av att komma till en främande lägenhet, främande ort, där vi bara kände pappa. Det var läskigt att inte ha någon "säkerhetslina" i närheten. Inga grannar, kompisar, eller mamma...bara pappa.
Eftersom jag var ett par år äldre än min syster kände jag mig väldigt ansvarig att ta hand om henne också när vi var hos pappa. Jag hade studerat tunnelbanestationerna och visste hur vi skulle kunna ta oss hem om det krisade. Jag lyssnade efter klirrande flaskor i påsar, öppnade kylskåpet för att se om det fanns frukost till morgonen, och sov med ett öga öppet.
Det urartade efter några månader eftersom vi ständigt grinandes ringde mamma på telefonen och skrek att vi ville hem för att pappa satt full med en massa gubbar i köket, och det var väl både alkohol och droger med i bilden. Min farbror kom till slut och hämtade oss en gång, och det bestämdes att vi inte skulle bo hos pappa något mer.
Vi fortsatte ju dock att träffa honom vid flera tillfällen. Vi gick och åt eller gjorde andra "trevliga" saker ihop. Jag gissar att 9 av 10 gånger så var han påverkad eller redlöst full. Det hade väl kanske att göra med att han skulle träffa oss, och det var jobbigt för honom att göra det nykter.
Det var alltid oro i kroppen när vi skulle träffa honom. Jag kommer ihåg att jag var rädd att vi skulle träffa någon vi kände, att han skulle ramla, skrika högt, inte ha pengar till tunnelbanan så vi inte kunde komma hem igen etc.
Usch denna ständiga stress...jag får ont i magen bara jag tänker på det. Skönt att jag idag inte behöver träffa honom om jag inte vill. Det kunde jag inte då...
Tack för alla inlägg! Det är så konstigt att vi ,vuxna barn eller anhöriga, är så lika och haft lika upplevelser bara för att vi haft en alkoholist i våra liv. Min har inte ens varit del av mitt liv de senaste 10 åren! Jag hade lite svårt med detta i början när jag började gå på Al-anon möten. Jag blev irriterad på att jag var så lik alla där. När de berättade om vad de varit med om eller hur de fungerar idag så var det exakt samma som jag kände.
Jag blev arg och tänkte tankar som: - Men jag är ju min egen person - Ni har inte varit med om exakt samma som jag - Hur kan jag och en 55-årig byggnadsarbetare vara så lika - Är jag inte mer kompliserad än så här - Och varför lät jag mig påverkas på detta sätt, är jag så svag?
Efter flera möten, och disskussioner med andra så är jag inte längre arg och irriterad, utan mer förvånad och chockad över att vi Vuxnabarn blir påverkade på samma sätt ofta. Inte alltid, men många gemensamma nämnare har vi. Är det inte otroligt vilka djupa spår saker som hände i barndomen sätter?
Jag har också upptäckt att jag har förträngt mycket av vad som hände, och det är därför jag frågar mig själv vad exakt det var som gjorde det så olidligt. Men tack igen för inläggen, jag fick den där klumpen i magen när jag läste dem och kände "ja just det, så var det". Jag behöver det, för jag måste komma ihåg, för att kunna gå vidare. Så skriv gärna mer!
Jag ska också börja skriva ner saker här på bloggen! För att jag ska komma ihåg, för att jag ska inse att det inte var rättvist, att det var jobbigt, jag har rätt att vara arg, och inte minst för att jag ska kunna komma vidare.
Sitter här och tänker på all j..vla skit man fick gå igenom. Allt man höll inom sig, som kändes som det skulle explodera. Allt ljugande för kompisar och sig själv. Alla bortförklaranden om varför min mamma inte kunde skjutsa mig och kompisarna till träningen, varför vi inte kunde leka hemma hos mig. Smygandet, oron man kände att mamma skulle försvinna och man skulle vara kvar med pappa! Alla kvällar man grät sig själv till sömns, eller höll kudden över huvudet för att inte höra skriken och talrikar som flög. Slippa undan våldet.
Man var ju fan utbränd och depprimerad vid 9-års ålder!
Jag har grubblat några dagar nu på vad det var som gjorde att jag upplever min uppväxt med min pappa som så hemsk. Alltså konkreta saker! Varför mådde jag så dåligt? Varför grät jag så mycket, och önskade att jag hade en annan pappa? Jag tror att en stor del kom med den skam, pinsamhet och stress som min pappas beteenden när han var full skapade för mig.
Det var inte så mycket att han söp upp alla pengar så min mamma fick en massa skulder, att han antingen söp eller sov ruset av sig de alla timmar som var ämnade för mig. Nej det var just de han gjorde och sa på fyllan (ofta offentligt men även hemma) utan någon som helst tanke på att det påverkade mig och att jag ofta fick stå till svars för hans handlingar.
Jag känner att jag måste få skriva några exempel så att de händelserna kan sluta spöka. Jag har märkt att allt som jag skriver här har blivit lättare för mig att hantera nu när jag fått skriva det. Jag kan lämna det här på bloggen och inte ta med det i mitt dagliga liv eller in i mitt förhållande.
Har börjat ta danslektioner nu för att få tankar på annat och göra något som bara är mitt. Vi dansar flera olika danser och man dansar med alla. Flera av de män/killar som jag dansat med har påpekat att det är så lätt att föra mig.
Jag borde ta det som en komplemang, jag vet, men samtidigt så tänker jag: Fan vad jävla typiskt! Typiskt av mig att vara så himla formbar, att jag bara följer det de gör, kameleonten som lever genom andra, som bara vill passa in. OCH ABSOLUT INTE KLIVA NÅGON PÅ TÅRNA!
Jag och min sambo var över hos min mamma en dag, och min syster kom också förbi på en fika. Det var jätte trevligt, och vi pratade om allt möjligt. Lite ovanligt faktiskt...min sambo brukar alltid säga att det är så konstigt att ni inte pratar i din familj. Att ni inte frågar hur varandras liv går etc. Det är så vi alltid varit. Vi kör vår tuffa jargong med varandra, retas lite och tävlar...och det är som en tyst överrenskommelse att det betyder JAG ÄLSKAR DIG.
Jag nämnde då att pappa ringt mig. Konversationen såg typ ut så här:
Jag: Pappa ringde mig i morse. M: Nykter säkert? S: Han ringde mig med. M: Konstigt att han inte slutar. Det är klart han har ju drukit sen han var 15.
Sen drog min syster någon historia från förr om hur han gjort något roligt på fyllan. Detta ledde till att vi börjar ta upp saker som han gjort. Min sambo står bara tyst och lyssnar.
M: Ja, vems julklappar var det som han slängde upp i skogen i snön den där julen han var på fyllan? Jag: Det var mina.
Mamma och syrran garvar.
M: Ja det är ju helt sjukt. Sen slängde han ju en av er upp i våningssängen också så ni flög in i väggen. Kommer ni ihåg det? Jag: Mmmm...det var jag.
Mamma och syrran småler. Min sambo börjar se lätt chokad ut.
M: Ja fy fan, vilken trevlig pappa ni haft. Kommer ihåg också hur han blev helt galen när du (jag) inte vågade åka ner för slalombacken. Han tog dina skidor och slängde dem åt helvete.
Mer skratt. Just då känner jag bara Borde Jag Också Skratta Åt Detta? Är detta så sorgligt att vi borde skratta åt det? Jag skrattade inte, och det gjorde inte min sambo heller. Och jag kännde bara att jag vill inte ha den här disskutionen framför honom. Visa honom hur sjuk min familj är.
När vi träffar hans familj sitter vi inte direkt och pratar om hur han blev slängd in i väggen när han var liten.
Men jag har ju som sagt svårt att kritisera min egen familj, för jag är ju också som dem, lika tuff, och jag ser ju varför vi är som vi är. Jag skulle bara göra dem ledsna och de har det säker ännu jobbigare än mej, efter som de ännu inte kan se hur påverkade vi alla är.
Efteråt skäms jag bara inför min sambo. Han börjar kritisera min familj och jag känner det som ett påhopp på mig. Igen känner jag att deras beteende reflekterar på mig. Att jag inte kan bidra till vårt förhållande med en sund familj. Jag känner mig värdelös som partner!
Jag, min syster och min mamma är alla skadade och påverkade av att ha levt med en alkoholist. Vi har alla tre den här hårda ytan, vi är super tuffa utåt, men är egentligen jätte svaga med dåligt självförtroende. Vi har alltid svar på tal, och låter ingen köra med oss.
Men i mitt förhållande till min sambo har detta visat sig ohållbart. Jag finner att jag tävlar med honom fast jag inte vill, jag kan inte ta kritik från honom, och jag gömer mig för allt som är jobbigt. För att citera honom "du tar alltid den enkla vägen ut". Jag har alltid sett det som att jag är effektiv...varför älta saker när man bara kan gå vidare? Men OK jag förstår att det inte är sunt att bara trycka ner allt och inte ta tag i saker.
Det är ju lite därför som jag nu börjat jobba med mig själv och mina dåliga vanor. Det är därför jag börjat gå på Al-Anon möten för att gå vidare, komma över hela den här grejen.
Problemet är nu att jag valt att gå vidare men min mamma och min syster är inte där ännu. Detta skapar ett dilemma, eller inte bara ett, flera! För det första så nämnde jag för min mamma att jag börjat gått på Al-Anon möten, då blev hon helt mållös och allt hon fick fram var "Men inte ska du behöva gå på sånt där". Jag berättade då lite hur det fungerar och då sa hon "så du sitter där och pratar om oss?" Sen dess har hon inte nämnt mötena.
Jag frågade även min syster om hon inte ville följa med någon gång och bara lyssna. "Nej." Men bara för att lyssna liksom. "Nej." Så nu när jag har valt att gå vidare och går igenom en massa känslor och minnen så kan jag inte dela det med dem som faktiskt var med. Jag kan inte prata med dem för det är inte öppna för det just nu. Min mamma ser det som om jag sviker hela familjen och delar med mig om HEMLIGHETEN, och min syrra säger bara ett ord...Nej. Min sambo försöker förstå, men hur ska han kunna göra det? Han tror att han förstår men det kan han bara inte. Därför är det så skönt att gå på mötena, för där finns människor som gått igenom samma saker som mig. Fast jag skulle behöva dela detta med min familj också.
Varför känns det som att enda gången han är ärlig med vad han egentligen tycker och känner om mig när vi bråkar? När han överväldigar mig med hård kritik. När han säger alla saker som jag gjort dåligt. När han säger varför han inte är säker på om han vill vara med mig?
Alla annan tid är bara falsk. Han är inte ärlig när han säger "lilla gumman", "jag älskar dig", "vad du är duktig". Han låtsas bara vara trevlig för att det ska vara hållbart.
För hur kan tycka alla de där sakerna när vi bråkar och sen påstå att han älskar mig?
Vad jag är trött på att alltid vara en ja-sägare! Har alltid gjort som jag blivit tillsagd, har nästan aldrig sagt emot min mamma. Ställt upp på allt och alla jämt. JA jag kan hjälpa dig, JA jag kan hämta dig, JA jag kan fixa det! JA, JA, JA.
Man får ju ingen respekt på det sättet. Jag har blivit mycket bättre på att säga nej, men jag vill hela tiden att folk ska tycka om mig. Jag vill inte göra folk besvikna.
Jag hatar även konfrontationer, eller konflikter. Undviker dem så mycket jag kan. Det bara kniper sig i magen. Kanske kommer ifrån mina föräldrars bråk när jag var mindre?
Jag har en otrolig prestations vilja och är tävlingsinriktad. Jag måste göra bra ifrån mig. Om någon tycker att jag gör något dåligt, så kan jag börja gråta hur lätt som helst. Kan inte ta kritik alls, och är världens sämsta förlorare!
Jag har gjort och åstadkommit massor i mitt korta liv. Mer än många andra, och nu när jag skriver detta så kan jag skriva att jag har varit duktig. Men om jag känner efter så kan jag inte säga att det är bra. När jag gör något som är bra, och någon säger till mig att det är bra, så tänker jag alltid "det kunde väl vem som helst gjort om de verkligen försökte" . Varför kan jag inte se att det inte är så...det känns bara inte så.
Min sambo tycker jag är otroligt jobbig som inte kan ge mig själv beröm. Det leder ju även till att jag aldrig ger honom beröm, och han behöver det. Men jag kan inte!
Jag kan ge folk som är mindre erfarna eller mindre vetande massor av beröm! Jag kan säga att de är jätte duktiga. Jag kan även göra det med folk som jag vet är mycket bättre än mig. Men ABSOLUT INTE till folk som är på min nivå, som gjort liknande saker som jag. Och det är exakt vad min sambo är. Han är på min nivå, och har ungefär åstadkommit exakt samma saker som mig. Är det just därför? För att han gjort något bra men som jag också gjort, och jag kan inte tycka att något jag gör är bra?
Hur kommer jag över att det känns löjligt att säga att någon eller jag själv gjort något bra. Hur får jag det att bli och kännas äkta?
