Vuxet Barn Till En Alkoholist

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.   
 


     "This too shall pass"

                                                                                                                                                             

söndag, augusti 14, 2011

En Resa (i känslor)

Det har gått nästan 1 1/2 år sen mitt senaste inlägg. Min pappa lever!

Han lever, och det är konstigt. Han väger bara 50 kg, har organ som är helt slut, en hosta som vägrar ge sig...men alkohol lyckas han få i sig. Jo, det är sant. Han ringer ibland och jag hör det på två sekunder. Hur han lyckas få tag i det och hur han lyckas överleva är en gåta.

Men nu har jag bokat en resa för att hälsa på honom. Det känns bra.

Jag tar med min syster och 3-åriga tjej på en 7-timmars lång resa för att träffa honom i några timmar. Jag känner att jag måste. I ett samtal slank det ur mig att vi självklart måste hälsa på så han får träffa sitt barnbarn. Nu frågar han varje gång när vi ska komma, och därför var det skönt att igår få ge honom ett datum och tid.

Men visst känns det också jobbigt och läskigt. Hur ska mitt barn reagera? Hur kommer jag reagera på att se honom? Kommer han vara nykter? Ja, det är många frågor som rör sig i huvudet inför resan.

Jag har känt mig så frisk när jag har haft honom på avstånd, och jag vet att ett möte kommer att röra upp gamla känslor i mig. Men samtidigt betyder väl det att man inte är frisk?


10 Comments:

Anonymous Anonym skrev...

Hej söta du, kan du kolla din mail, jag har en sak jag måste ordna upp :)

8/16/2011 5:56 em  
Anonymous Anonym skrev...

lider ned dig. Min mamma dog i skrumplever i våras. Det är fortfarande så många tankar som snurrar runt i huvudet på mig, undrar om de någonsin försvinner.
Hoppas resan blir bra.

Lillasyster

8/19/2011 11:26 em  
Anonymous Anonym skrev...

Känner igen mig i allt. Det är som om det är min pappa du skriver om och att det är min historia du berättar. Hittade din blogg ganska nyligen och det känns skönt att veta att trots situationen så är man inte ensam....Sänder varma styrkekramar till dig...
från en "storasyster"

8/29/2011 1:45 em  
Anonymous Anonym skrev...

jag gråter när jag läser din blogg, känner igen mig i så mycket. Alltid den ständinga frågan, är han full eller nykter? Ständigt gå runt och oroa sig. Hittade nyss din blogg och det är otrolgit skönt att veta att det finns fler som känner som jag. människor som inte levt med en missbrukare förstår inte den ständiga oron. Tack för att du har den här bloggen!

3/02/2012 6:34 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Har du slutat och skriva helt? Önskar att du skulle börja skriva igen. Hittade precis din blogg och det kändes så skönt att hitta någon som satt ord på allt som jag känner. Orkar inte vara arg längre. Känner bara så himla stor sorg över att är som det är. Har själv en pappa som är en obotlig alkoholist.

4/18/2012 9:13 em  
Anonymous Anonym skrev...

Jag önskar du fortsätter skriva, det känns som du skriver om mig...
www.medberoendeochvuxetbarn.blogg.se

5/20/2012 9:28 em  
Anonymous Anonym skrev...

Ett evigt problem detta. Skulle så gärna vilja ha information om hur man lyckas få sin pappa till vård. LVM eller vad som nu är gångbart när hans egna vilja inte finns. De svåra omständigheterna är att bekantskapskretsen är alkoholister hela bunten.

10/04/2012 10:27 em  
Anonymous En Syster skrev...

Är glad att ha hittat en blogg av ett annat vuxet barn. Tack för en fin blogg.

/En syster

10/07/2012 11:42 em  
Blogger C skrev...

Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

2/06/2014 6:54 em  
Blogger C skrev...

Jobbiga känslor, min pappa gick bort för snart två år sen. Jag fyller 35 om några månader och har växt upp med den här röran.

Vi är inte ensamma med våra känslor. Fin blogg du har. <3 Styrkekramar!

2/06/2014 6:58 em  

Skicka en kommentar

<< Home