Då var det dags att kliva ombord på karusellen igen
Då var det dags igen. Ett samtal.
Pappa har åkt in akut till sjukhuset. Jag vet ingenting...deras telefontid har inte öppnat ännu.
Ska det vara värsta möjliga besked man får, eller är det "lungt"?
Vet bara att han ligger på avdelningen för njursjukdomar. Snart kan jag ringa och höra mig för.
Jag tror att jag någonstans har "lämnat över" för jag gråter inte, och jag känner mig ganska känslokall. MEN jag vet att om beskedet inte är positivt, är jag där igen...skuldskänslorna tar över och jag är igen ett vuxet barn, en medberoende.
3 Comments:
Tänk vad lätt det är... Även om vi är medberoende så finns det en medvetenhet i medberoendet och det är skillnaden!
"kliva ombord på karusellen" Som om de var mina egna ord..:-)
Har läst din blogg mycket och den har hjälpt mig massor. Mer än en terapeut någonsin kommer att göra. Tänkte för mig själv förra veckan att "mitt liv kommer ALLTID att vara som en karusell, för mig läskigare än för många andra. Det är bara upp till mig själv att lära mig när kurvorna kommer och orka hålla i mig, anpassa mig efter dem är det är som svårast. Tillslut kan jag också njuta av åkturen som alla andra..."
Jag lider verkligen med dig! Min pappa är också alkoholist. Jag får aldrig samtal om att han är på sjukhus däremot får jag samtal om att han är omhändertagen av polis för ditten och datten.
Jag är 24 år men det gör fortfarande ont.
Skicka en kommentar
<< Home