Reality Check
Jag får fantastiskt många e-mail från er läsare och jag uppskattar det verkligen. Även om jag inte är lika duktig på att uppdatera bloggen nu som förr. Är glad att mina tidigare inlägg påverkar.
Brukar skriva till unga vuxna barn att allt kommer att kännas annorlunda när de väl flyttar hemifrån. Att då äntligen kan de komma bort, och börja bygga sin egen person. Att det var livsavgörande för mig när jag själv flyttade hemifrån.
Och visst...att komma bort från alkoholisten...så som jag nu är borta från min pappa är skönt. Sorgligt, jobbigt stundvis, men absolut inte som att varje dag, varje stund vara i närheten av en alkoholist.Jag hittar ibland tillbaks till det där hugget i magen, klumpen i halsen när jag ser folk bråka, ser andra missbrukare eller tänker på starka minnen från barndomen. Men de är långt borta nu.
Därför var det en riktig reality check när jag besökt min pappa med min lilla ett-åriga dotter för första gången på många år. Jag hade lovat och lovat länge att komma och hälsa på. Skuldkänslorna började svämma över så jag åkte till sist.
Troligtvis var det hans nervositet inför vårt möte som låg bakom, eller så var det min naivitet.
Gick först förbi farmor. Pappa kom förbi, hyfsat nykter. Skönt. Men med myror i byxorna gick han snart hem och jag, naiv, sa att vi kunde komma förbi en sväng senare på kvällen. Vet inte vad jag tänkte.
Tog med min ett-åring och sambo. Klockan kanske 21. Ringde på dörren. En stor hund skäller. Dörren öppnas. En väldigt sliten kvinna öppnar dörren. En hund skäller. Min dotter ser lite chokad ut. Min sambo, livrädd för hundar (jag med). Min pappa kan inte resa sig själv, så hon ber oss att komma in. Cigarettrök pyr ut genom öppningen. Lämnar dottern hos sambon utanför, och stiger in.
En stor man sitter avsvimmad i en fotölj. Lägenheten ser ut som en riktig knarkarkvart. Pappa as full. Jag skakar bara på huvudet och säger att jag inte kan utsätta min dotter för det här. Jag börjar gråta.
"Men släng ut den jävelen då!" Gormar pappa. "Så att ni kan komma in." Han förstår inte att det inte bara är den avsvimmade mannen och hans arga hund som är broblemet. Mellan tårarna, och skuldkänslor, säger jag åter till pappa att jag är ledsen, men att jag inte kan göra detta.
Jag går därifrån, vänder mig om och ser hans bokhylla. Den är fylld med foton på mig, min syster, och min ett åriga dotter.
Brukar skriva till unga vuxna barn att allt kommer att kännas annorlunda när de väl flyttar hemifrån. Att då äntligen kan de komma bort, och börja bygga sin egen person. Att det var livsavgörande för mig när jag själv flyttade hemifrån.
Och visst...att komma bort från alkoholisten...så som jag nu är borta från min pappa är skönt. Sorgligt, jobbigt stundvis, men absolut inte som att varje dag, varje stund vara i närheten av en alkoholist.Jag hittar ibland tillbaks till det där hugget i magen, klumpen i halsen när jag ser folk bråka, ser andra missbrukare eller tänker på starka minnen från barndomen. Men de är långt borta nu.
Därför var det en riktig reality check när jag besökt min pappa med min lilla ett-åriga dotter för första gången på många år. Jag hade lovat och lovat länge att komma och hälsa på. Skuldkänslorna började svämma över så jag åkte till sist.
Troligtvis var det hans nervositet inför vårt möte som låg bakom, eller så var det min naivitet.
Gick först förbi farmor. Pappa kom förbi, hyfsat nykter. Skönt. Men med myror i byxorna gick han snart hem och jag, naiv, sa att vi kunde komma förbi en sväng senare på kvällen. Vet inte vad jag tänkte.
Tog med min ett-åring och sambo. Klockan kanske 21. Ringde på dörren. En stor hund skäller. Dörren öppnas. En väldigt sliten kvinna öppnar dörren. En hund skäller. Min dotter ser lite chokad ut. Min sambo, livrädd för hundar (jag med). Min pappa kan inte resa sig själv, så hon ber oss att komma in. Cigarettrök pyr ut genom öppningen. Lämnar dottern hos sambon utanför, och stiger in.
En stor man sitter avsvimmad i en fotölj. Lägenheten ser ut som en riktig knarkarkvart. Pappa as full. Jag skakar bara på huvudet och säger att jag inte kan utsätta min dotter för det här. Jag börjar gråta.
"Men släng ut den jävelen då!" Gormar pappa. "Så att ni kan komma in." Han förstår inte att det inte bara är den avsvimmade mannen och hans arga hund som är broblemet. Mellan tårarna, och skuldkänslor, säger jag åter till pappa att jag är ledsen, men att jag inte kan göra detta.
Jag går därifrån, vänder mig om och ser hans bokhylla. Den är fylld med foton på mig, min syster, och min ett åriga dotter.
skrivet av vuxetbarn 7/16/2009 08:30:00 em
8 kommentarer
8 Comments:
Jag håller med dig, när man flyttar hemifrån kan man börja bygga sitt eget liv, det gjorde även jag!
Där du skriver att du besökte din pappa med din dotter... Känner så väl igen hoppet om att den här gången går det bra. Han vet att vi kommer och han har skärper sig... i alla fall för den lilla stunden. Min pappa umgås jag inte med när jag vet att han brukar dricka, ingen idé, han får leva sitt liv. Pappa är alltid pappa och mamma är alltid mamma...
Tack för din blogg!
Förstår inte hur du orkar...Min pappa är oxå alkoholist, och mina två äldre systrar är narkomaner. Dock är mina systrar nyktra sen nåttm år tillbaka. Men jag minns ofta den tiden dom kom hem och var påtända var och varannan dag. Jag har trängt undan alla känslor och allt det här har påverkat mig på olika sätt. Bland annat utsätter jag mig för ett flertal olika destruktiva beteenden...Glad att jag hittade din blogg, så man ser att man inte är ensam
Du skriver gripande och har ett gripande liv. Jag tror att ju äldre ditt barn blir och ju fler barn du får desto mindre fokus kommer du att lägga på din alkoholiserade pappa och därmed må mycket bättre.
kram Becka
Jag har inte hunnit läsa alla dina inlägg än, men dem som jag läst igenom berörde verkligen mig. Jag är själv vuxetbarn, då min är alkohlist. Är även själv missbrukare, men nykter nu.Att läsa din blogg berörde, den gav mig äen styrka. Att veta att man inte är ensam, att det finns fler som upplevt/upplever samma ger mej verkligen styrka. Du gör ett bra jobb, och verkar vara en stark tjej!
kram
Jag känner igen mig i ganska mycket, som du har skrivit. men min sits är inte lika allvarlig som din. Jag flyttade hemmifrån för cirka ett år sedan och tycker det är trist att man inte har någon kontakt med personen det handlar om. Klart man vill ha kontakt med personen, men så är det inte tyvärr. Jag hoppas verkligen inte att detta kommer att leda lika långt som de du har varit med om. Jag hoppas verkligen för din skull att det blir bättre.
Jag flyttade hemmifrån i november 2008, jobbade och klarade mig själv, sedan åkte jag till australien óch hyrde ut min lägenhet. nu bor jag hemma hos min pappa igen:( det är jobbigt, har svårt att ta tag i mina egna problem, bryr mig för mycket om alla runt om. googlade och hittade din blogg, känns skönt att läsa om andra i samma situation.
fast att du skrivit detta inlägg för länge sedan, o troligvis inte kommer läsa min kommentar vill jag skriva det. Lever just nu med min pappa, en alkis i lyxförpackning. Utåt ser man honom som en karriärsman, lokalkändis och framgångsrik. Men vad jag ser är en spritdoftande hög i soffan, blåmärkerna på hans armar efter alla fall, hans abstinens när vi tar ifrån honom spriten o all tillgång till hans pengar, hans hårda ord, hans bråk med min syster (som nu flyttat).
I allt detta jobbiga googlade jag, fann din blogg. O den hjälpte mig för stunden.
Min pappa är alkoholist och har varit det så länge jag kan minnas, mamma har jag varit hos varannan vecka (när jag va liten) nu är jag 26år, jag har fått psykiska problem, jag har varit deprimerad och nu skär jag mig, jag mår så dåligt av att pappa dricker och mamma bor 17mil bort och min syster bor i turkiet, jag känner mig så ensam, jag har vänner men jag är "den tuffa" så jag vågar inte visa mig ledsen. Det är så jävla svårt att skita i hur pappa har det, men det bästa är kanske att skita i honom och bry sig om sig själv?? hur ska jag göra??
Skicka en kommentar
<< Home