Intuition - Självkänsla
Vill börja med att tacka för alla vänliga ord på mitt senaste inlägg. Det värmer!
Såg på TV4 nyhetsmorgon förra veckan där de intervjuade ett vuxet barn. Hon nämnde något som jag inte tänkt på tidigare. Hon menade att en ifrågasatt intuition kan leda till dålig självkänsla.
Jag har tänkt vidare på det där...
Som barn ser vi konstiga saker hända hemma när vi är små; vuxna som beter sig konstigt, onormala situationer etc som kanske är svårt för barnet att tolka. Vi känner inom oss att det är konstigt och "fel". Den inbyggda intuitionen säger att så här borde det nog inte vara.
Men morgonen efter är det ingen som förklarar vad som hänt. Allt sopas under mattan och man låtsas som att allt är normalt. Det gör att barnet börjar ifrågasätta sin intuition. Är det jag känner är fel, faktiskt rätt? Är mina känslor fel? Tycker jag fel?
När detta återupprepas dagligen så slutar vi helt enkelt lita på vår inre känsla - intuition.
Detta gör att vi som vuxna barn har svårt att svara på frågor som: Vad känner jag, vad tycker jag, vad är rätt för mig, blir jag rättvist behandlad, har jag fel, är jag värd något???
Tyckte det var intressant för det känns som det träffade mig, så jag ville dela med mig. Vad tror ni? Ligger det något i detta?
Såg på TV4 nyhetsmorgon förra veckan där de intervjuade ett vuxet barn. Hon nämnde något som jag inte tänkt på tidigare. Hon menade att en ifrågasatt intuition kan leda till dålig självkänsla.
Jag har tänkt vidare på det där...
Som barn ser vi konstiga saker hända hemma när vi är små; vuxna som beter sig konstigt, onormala situationer etc som kanske är svårt för barnet att tolka. Vi känner inom oss att det är konstigt och "fel". Den inbyggda intuitionen säger att så här borde det nog inte vara.
Men morgonen efter är det ingen som förklarar vad som hänt. Allt sopas under mattan och man låtsas som att allt är normalt. Det gör att barnet börjar ifrågasätta sin intuition. Är det jag känner är fel, faktiskt rätt? Är mina känslor fel? Tycker jag fel?
När detta återupprepas dagligen så slutar vi helt enkelt lita på vår inre känsla - intuition.
Detta gör att vi som vuxna barn har svårt att svara på frågor som: Vad känner jag, vad tycker jag, vad är rätt för mig, blir jag rättvist behandlad, har jag fel, är jag värd något???
Tyckte det var intressant för det känns som det träffade mig, så jag ville dela med mig. Vad tror ni? Ligger det något i detta?
skrivet av vuxetbarn 12/02/2007 08:39:00 fm
20 kommentarer
20 Comments:
Absolut! exakt samma saker som jag brottas med. Jag stänger väldigt ofta av mina egna känslor och gör tex. min partners känslor till mina. När det är dags att fundera vad JAG verkligen vill, så blir jag bara tom, hittar inte mina känslor. Nästa steg är ångest för då kommer alla förtryckta känslor fram med en sådan kraft att man inte vet hur man ska hantera dem...
Det är en konstig referensram man har...
Ja det är verkligen en viktig sak du tar upp och jag känner igen mej i pifflans problem att ta över andras problem.
Vi bär på många obearbetade känslor som har en tendens att "poppa upp" nu och då. Jag har jobbat mycket med att skilja dessa demoner från förr från min intuition. När är mina känslor en sund och vuxen reaktion på att jag tex borde sätta en gräns och när är det mitt lilla jag som känner sig sårat och känslor från förr som kommer till ytan. Jag kan fortfarande inte skilja på detta i alla lägen, ofta måste jag backa och vara för mej själv en stund för att se klart vad det var som hände. Annars är det lätt att hamna i den ångestspiral som jag tror att pifflan refererade till. Och då gör man och säger saker som sänker självkänslan ännu mer...
Nej usch nu var jag allt deppig! Grattis jätte mycket till den nya familjemedlemmen som är på väg. är själv i vecka sex, det är så spännande!
kramar till er alla!
"ett av alla vuxna barn"
Hej! Jo, dålig självkänsla har jag men intiutionen brukar vara stark. Intressant ämne. Tack för att du skrev om det./BJ
Tack för denna sida. Har en mor som är alkoholist och jag känner igen mig i det du beskriver. Har ofta svårt att faktiskt känna efter och bestämma vad jag vill göra. Rättar mig lättare efter andra och är extremt ödmjuk, borde lära mig att säga ifrån mer. Jag förstod inte att hon var alkoholist förrän jag var ca 16 år och nu på senare (är 33) så har jag förstått att hon hållt på sedan jag var ca 1-2 år. Nu börjar effekterna av missbruket ta sin rätt. Det har gått så långt att hon inte kan vara minsta nykter, mår då väldigt dåligt.
Har precis hittat din blogg den känns som att den kan hjälpa mig förstå min pojkvän som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar. Själv kommer jag från en skyddad värld och detta är något helt annorlunda för mig. bra att du orkar skriva...
Är det någon som har lite tips till oss som ärt tillsammans med en tjej som är vuxet barn till en alkoholist. Vi hade vart ihop i en månad när hon plötsligt fick en massa ångest. Hon vågade helt inte lita på att något kunde vara så bra som det var mellan oss.
Tacksam för svar
När man har fått bevittna situationer inom familjen som barnet känner vanmakt och frustration inför är den enda räddningen att trycka undan alla intryck och fly till en egen värld. det resulterar delvis i att man som vuxen (om man inte har gjorts uppmärksam på utvecklingen) blir mindre självständig i allt möjligt som någon annan har inga som helst problem med. Inberäknat att veta vad man känner, ens värde och tillåta sina behov få den plats de behöver. Initiativförmågan blir också lidande p.g.a. det. Så ja, det ligger något i det du har skrivit om.
Oj, vad synd att jag missade det programmet. Jar har kikat på din blogg tidigare och mitt i eländet är det skönt med nån som har det likadant.
Det här med självkänsla och inuition har blivit väldigt aktuellt för mig det senaste året. Det har blivit en bergochdalbana mellan alla känslor och förhoppningar. Jag funderar över vad jag ska bli här i livet (38 år) och kommer fram till att jag verkligen inte har en aning om vad JAG tycker är kul att syssla med. Jag hänger efter någon annan som en svans tills jag inser att det inte va rätt för mig.
Det har gått upp för mig att jag är väldigt bra på att anpassa mig efter många olika situationer, som en kameleont ungefär. Poletten trillar ner alldeles för sent och talar om att det inte var särskilt bra. Det måste vara en bieffekt från barndomen när man för att inte gå sönder av frustration och förtvivlan helt enkelt bestämde sig för att gilla läget och göra det bästa av situationen från dag till dag.
Grattis till magen :). Jag har själv 3 egna och ett bonusbarn. För min del har det hjälpt att jag är medveten om mina problem och försöker reda ut var de kommer ifrån. Då blir det lättare att vara förälder som är ett vuxet barn. Jag har varit tvungen att begränsa min kontakt och arbete med min alkoholiserade mamma för att orka med. Det är svårt att kunna finnas till hands på båda håll och mina barn är viktigare för mig.
Jag förstår precis vad du menar. Tack för att du spred budskapet vidare ... för oss som missade programet.
Hej!
Jag känner igen mig, verkligen! Vad jag velat som barn var nästan alltid "fult", man skulle inte tänka på sig själv utan på vad andra ville. Än idag får jag kämpa med att uttrycka min vilja och ge uttryck för saker som gagnar mig, då de får mig att känna mig ego, girig, att det är fult av mig, osv. Och självkänslan är något jag får kämpa med varje dag, locka fram med pincett...
Japp, absolut! Mina referensramar har varit skeva, för familjen har vrit skev. När man varit med om och sett saker man som barn inte ska behöva se. När man som barn har varit tvungen att agera förälder åt sin förälder.
Till slut fick jag nog. När mamma försökte styra mig även när jag blivit vuxen och få mig dit hon, i sin skeva värld, ville ha mig. När hon inte kunde acceptera att jag lever mitt liv och klarar det utan hennes inblandning. Till slut fick jag nog och bad henne sluta förfölja, trakassera och telefonterrorisera mig. Jag är någorlunda funktionell. Hon är fortfarande dysfunktionell.
Det här med intuition är väldigt intresant. Jag har utvecklat ett 7'te sinne för att upfatta hotsamma situtaioner, och de har alldrig slagit fel. Likväl har jag märkt att folk kan upfatta saker hotfulla som jag ser som helt harmlösa. Fast när det kommer till andra känslor så har jag väldigt svårt att tolka min sambo och min omgivning. Jag tolkar alltid fel, börjar försöka fixa problem som inte finns, osv. Eller känner enorm skulld så fort någon jag älskar mår dåligt, fast jag inte har med det att göra. Tack för tankeställaren.. Väldigt intresant.
Kanske har jag via ditt inlägg fått svar på en utav många frågor, kanske är ditt inlägg en del av svaret. Jag kände i alla fall lite ljus i hjärtat. Har alltid funderat på varför jag har så svårt att greppa mina känslor. Undrar ofta vad jag känner, varför jag känner så och till slut om jag känner något överhuvudtaget.
Vad gör man åt det då?... :)
Satt och sökte på nätet svar på frågor som sysselsatt mig dom senaste dagarna och hittade din blogg. Jag fick tårar i ögonen när jag läste om intuition och självkänsla. Du har verkligen hittat kärnan i det mesta med dessa tankar. Tusen tack för din fina och tänkvärda blogg. Jag ska fortsätta att följa den. Stor kram till dig
Vilken träffande blogg! Hoppas du fortsätter skriva!!
Känner så igen mig i dina inledande ord om att du "först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person..."
Pappa hade varit nykter i 7 år när jag förstod hur mycket det påverkat mig som person. Även nu när han är nykter kan ett illa valt ord från honom få mig att känna mig som den lilla 10-åriga flickan med elak pappa igen. Verkligen vuxet barn, kämpar för att en dag bli av med det lilla, osäkra barnet i mig!
Tack för din blogg, tack för ditt inlägg om intuition-självkänsla. Har hela mitt liv kännt att jag bara följer strömmen fast jag alltid haft drömmar så har jag alltid följt andras för jag själv skulle ju aldrig kunna klara av att fullfölja mina, för stora för mig. Andra skulle klara det men inte jag. Min pappa och mamma men främst min pappa drack väldigt mycket när jag var liten. Känner verkligen igen mig i det att allt sopas under mattan..de är jag som har fel, känner fel osv. Detta har följt mig ända tills jag flytta hemifrån. Försökte prata med min mamma eftersom hennes problem blev värre med åren, men få skäl och att hon är en vuxen människa som faktiskt bestämmer över sig själv är inget kul att höra, ngn som blir arg ovh otrevlig när man bara gör det av oro och kärlek. Har för tillfället flyttat hem till min mamma för en period och direkt har alla mina gamla vanor börjat som att lyssna vad hon gör i köket ifall hon dricker, försöka att få henne till filmkväll med godis så hon inte ska få för sig att öppna vin, åka till en vän och helst sova borta för att slippa se det, försöka att spela att jag absolut inte dricker (vill aldrig göra det med henne, känner att jag uppmuntrar det fast jag gärna dricker ett glas med andra) ligger och vrider mig på nätterna och tänker att imorrn då ska vi minsan prata då ska jag säga rätt ut allt vad jag känner och tycker och hon ska vara tyst och lyssna men varje morgon känner jag att jag kanske överdrivit, att hon kanske inte var så full, att hon nog inte har problem, att de är jag som överdriver..(som hon påpekat ända sen jag var liten) Jag älskar min mamma över allt annat men hatar henne när hon dricker..min pappa harj ga inte så bra kontakt med längre ens, men vet att han fortfarande dricker...skönt att få skriva av sig. Återigen, tack för ditt inlägg! Kände mig nånstans inte ensam och att de inte är mig det är fel på, att det inte är mitt fel!
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hej! Du är modig och stark som både vill, orkar och tar dig tid till att skriva denna blogg! Jag skulle nog också behöva göra det. Jag skrev förut av mig i min egen lilla bok och mådde alltid bättre efter att jag gjort det men de senaste åren har jag lagt av, blivit lat kanske, vet inte varför jag inte orkar skriva. Visst har du rätt i det du säger om intuition! Har levt upp med alkoholistföräldrar, varav mamma var värst. Hon dog för nästan på dagen 10 år sedan efter långvarigt alkoholmissbruk och tortyr (av sambo). Första året var jobbigt men sen glömde jag bort henne nästan, vilket fått mina skuldkänslor rusa förstås. Detta år har allt kommit tillbaka och jag saknar henne nåt oerhört, inte den alkoholiserande mamman, men den hon var en gång för länge länge sen..Jag känner en star längtan att kontakta hennes socialsekreterare och vän. Vill veta om hon älskade mig, tänkte på mig nångång..och var hon någonsin nykter då isåfall? Hennes sambo utsatte oss båda för fysisk och psykisk misshandel och utnyttjade mig sexuellt och hotade mig till livet. Jag skulle inte leva för att se min 16-årsdag lovade han mig.
Pappa tog hand om oss tre döttrar med järnhand och någon förståelse eller empati var det sällan tal om. Kritik, tvång och nedvärdering däremot, stod ofta på listan. Jag vet att pappa älskar oss, men idag har vi ingen nära relation. Vi har inget att säga varandra. När jag gick i skolan hade vi ett samtalsämne "hur går det i skolan, se till att plugga ordentligt". Men idag har samtalsämnena tagit slut.
Jag brukar få höra att jag är så stark, vågar ta för mig och står för vad jag vill. Men, OM de bara visste! Jag är expert på att få folk tro just detta. Orkar jag inte visa upp denna perfekta fasad, stannar jag hemma och undviker allt och alla så jag absolut inte uppfattas som svag, klängig, osäker eller dum. Ibland varar denna period ett par månader ibland ett halvår och ibland ett år. Jag förlorar mycket av mitt liv (är 30 idag) på att undvika. Jag är egentligen väldigt social och aktiv av mig men då jag, direkt om jag upplever att jag kanske sagt eller gjort nåt fel eller att nån kanske inte gillar mig, drar mig undan blixtsnabbt, kommer jag inte vidare i livet. Att våga träffa partner är helt otänkbart för mig. Jag kan i ena stunden vara jätteglad och ha hopp om livet men händer något av ovanstående, blir jag en osäker liten mygga och då plötligt vet jag inte alls vad jag vill, känner eller tror på. Förlorar mig själv på ,mindre än ett ögonblick och sedan tar det tid innan jag samlat tillräckligt med krafter i min ensamhet och klättrar upp igen. Går i underbar terapi och måste väl acceptera att det är en lång läkningsprocess. Idag är en dålig dag och jag läser på facebook om alla vänner som roar sig på dansweekend, något jag älskar av hela mitt hjärta men inte vågar ta mig ut. Tankar om "är det värt att leva såhär" pöoppar upp men jag har en stark överlevnadsinstinkt och hoppas trots allt att en dag bli "frisk" och lycklig. Nu blev detta inlägg långt och betydligt mer än en kommentar, men jag behövde skriva av mig. Hoppas det är ok. Skriv gärna.
Hej, har du slutat att skriva?
Jag hoppas att du fortsätter. Vi behöver dig och du behöver oss.
Kram
http://ninecrimes.bloggo.nu/
Skicka en kommentar
<< Home