Hemligheter
Jag tror min familj höll hemligt om min pappas alkoholism av 2 anledningar.
1. Pinsamheten - En person som är redlöst full beteer sig väldigt pinamt; de pratar väldigt högt, använder stora rörelser, ragglar, ramlar in i saker, frågar om samma sak om och om igen.
2. Skulden - På något sätt tar vi medberoende på oss skulden till alkoholismen. Det är vårat fel. Varför skulle han annars dricka? Sen är det på något sätt en negativ egenskap som landar på mig - att min pappa är alkoholist. Det är liksom inget man skryter om.
Frågan är väl, skulle andra verkligen beskylla oss som familj för att det finns en alkoholist i den? Troligtvis inte. Tänk på vad detta hemlighetsmakeri gör mot oss. Vi trycker ner våra känslor, pratar inte om problemet osv och det lär oss att göra precis samma sak i andra situationer.
skrivet av vuxetbarn 5/30/2007 11:09:00 fm
16 kommentarer
16 Comments:
Tack för Du skriver igen!
Det Du skriver om har jag inga direkta tankar om tycker bra att det är jätte intressant att läsa det Du skriver.
Hej,
ja det var ett tag sedan sist. Kul att höra att du tycker om bloggen.
VuxetBarn
Skulden är väl ett av de problem som är svårast att lösa. Hur mycket skäms man inte för sin bakgrund ? Att man har vuxet upp med en förälder med alkoholproblem kan ju aldrig vara barnens fel men trots detta döljer i alla fall jag hellre min bakgrund / Stefan
Stefan - jag med...inte direkt så att man presenterar "det" det första man gör. Jag har ju även haft problem att prata om det i mitt förhållande på grund av skammen, och att jag känner att det är mig det är fel på p.g.a att jag är ett vuxetbarn.
Hej,
Hörde dig precis på radion, och jag vill bara säga att jag kände igen exakt allt du sa. Det var som att du pratade om mig. Det gjorde mig ledsen och glad på samma gång.
Tack för orden, nu ska jag läsa igenom din blogg.
mvh
B
Jag lyssnar på "Jonas" precis och...du gör en alldeles enastående korrekt och bra beskrivning hur vi barn till alkoholister påverkas av sin bakgrund. Jag är själv en sådan, lite äldre än du och idag kan jag tycka att den empati du och jag, och andra barn till missbrukare, utvecklar är något väldigt positivt. Jag skulle gärna byta min barndom mot en lyckligare sådan men samtidigt är jag stolt över förmåga till insikter och kan använda dessa insikter i min vardag, i förhållande till min sambo, mina barn, mitt jobb osv. Jag tror du , precis som jag upplever att många andra är tråkiga, slätstrukna och ointressanta och framför allt väldigt svåra att få kontakt med. Barn till alkoholister blir empatiska, sociala (när man väl kommit dom in på livet) och väldigt plikttrogna. Well, om de inte själva går under i missbruk, vilket tyvärr ä vanligt. Men vi som klarar oss blir otroligt starka och bra och med fel och brister som vi kanske är mer medvetna om än "vanliga" människor. Om vi lär oss använda våra styrkor, bearbeta våra svagheter och vara empatiska är vi en fantastisk tillgång för samhället. Vår uppgift är att bryta det sociala arvet och ge våra barn möjlighet att bli emptiska, starka och lyckliga individer utan att de ska behöva gå igenom det vi gått igenom. Då besegrar vi våra demoner och bidrar till en bättre värld!
Hej!
Hörde "Jonas val" på radio idag. Har själv inga personliga erfarenheter av det slag du har. Första gång jag kom i kontakt med alkoholism på nära håll var jag 40+. Blev mycket god vän med en person som sedan visade sig vara alkoholist.
Jättebra att du har denna blogg!
Hej,
lyssnade på radion imorse och höre dig berätta om din pappa. Själv är jag uppväxt med en smygalkoholist och jag känner verkligen igen det där med att ha lätt komma överens med folk. Jag är likadan, jag har extremt lätt att komma in i nya grupper och det är nog som du säger, att det har att göra med att man är expert på att tassa runt.
Tack, jag tror att jag har lärt mig något idag!
/A
B - tack. Visst är det konstigt att du kan känna igen dig...men på något sätt skönt också...
benny - tack för dina snälla ord. Jag tror också att när jag väl "fått ordning" på mina negativa beteenden har mycket att erbjuda som kanske inte andra har.
Jag känner precis som du att det är viktigt att vi inte för vidare det vuxnabarnets beteenden till våra barn. Jag hoppas att jag kan lyckas med det när jag får barn.
kalla - tack! Hur mår din vän idag?
A - tack! Det är lustigt det där beteendet/egenskapen. Den är ju egentligen positiv, bara vi kommer ihåg att stå upp för oss själva och inse att vi också får ta plats.
Hej!
Hörde om din blogg på P1 så jag blev tvungen att kolla. Den verkar intressant. Kommer nog att läsa lite mer sen. Själv hade min pappa periodvis svåra alkoholproblem samtidigt som han led av sjuklig ångest. Kombinationen var katastrofal och han struntade i allt vid de tillfällen han drack. Det fanns inget smyg samtidigt som han var svår att svara på hjälp. Trots det var det inte förrens efter han gick bort jag började förstå detta. Under tiden var det bara obegripligt och jobbigt. Att jag kände mig "fel" var ett givet inslag under uppväxten och jag kan fortfarande känna av ett visst mått av utanförskap även om det inte är som förr.
Det är lite märkligt ändå att se att andra också haft lika eller liknande problem.
/Jim
Hej,
jag satt i bilen under en långkörning och blev helt fast i intervjun med dig. Tack för att du ger oss alla en röst!
Det är verkligen konstigt att det är så viktigt att veta vem man är. Vem är jag? Jag är 33 år och vet fortfarande inte. Vet andra 33-åringar det, det som inte har missbrukare till föräldrar? Är det lättare då att hitta sin egen identitet och inte den man blev genom de konstiga omständigheterna.
Jag vet inte, men det är nog stort att erkänna för sig själv att man inte har en aning och att det kanske inte är viktigt. Det kanske räcker att bara finnas!
stor kram och tack
vi behöver inte längre stå med någon annans skam
Jag vill bara säga hej och hälsa dig välkommen in till mig om du har tid över nån dag...
Jag är också barn till en alkoholist, och jag har insett det först nu, vid 35 års ålder, så jag är väldigt "grön" på det här...
TACK för titten.
KRAM
En anledning till att hålla saker hemliga är att man skäms för att "gått på en nit" så att säga. "Hur kunde jag vara så dum?" Det vill man inte erkänna liksom.
Skicka en kommentar
<< Home