Jag Är Vuxnare Än Du
Jag fyller 30 i dagarna, och självklart börjar man tänka en massa nu. Barn, familj, 30-årskris???
Kom på att min pappa var 27 år när han fick mig. Det betyder att jag nu är äldre än vad han var när han skaffade familj. Han klarade inte av att skaffa familj, eller jag tror i alla fall att det var det som ledde till alkoholismen. För många krav.
Men jag är vuxnare än honom, nu, då och föralltid. Jag ska klara det!
PS. Vet att du inte kommer ringa på min födelsedag...det gör du aldrig.
Kom på att min pappa var 27 år när han fick mig. Det betyder att jag nu är äldre än vad han var när han skaffade familj. Han klarade inte av att skaffa familj, eller jag tror i alla fall att det var det som ledde till alkoholismen. För många krav.
Men jag är vuxnare än honom, nu, då och föralltid. Jag ska klara det!
PS. Vet att du inte kommer ringa på min födelsedag...det gör du aldrig.
skrivet av vuxetbarn 3/22/2007 06:39:00 em
7 kommentarer
7 Comments:
Du kommer alltid vara vuxnare - och starkare än din pappa. Det är fakta som ingen kan ändra på.
Grattis, i förskott då va!? :o)
Själv tror jag att jag helt enkelt har en "genetisk fallenhet" för att bli alkholist. "Tuffare bitar i livet" har självklart påverkat min sjukdoms vara och icke vara, men att säga att det var just en speciell sak, situation eller händelse som stjälpte lasset skulle bli för farligt för mig.
Jag måste lägga hela pusslet, bit för bit, och kan allteftersom jag kommer längre med det se att alla saker, situationer och händelser tillsammans hela tiden påverkades av min sjukdom, (alkoholism).
Jag tror att om din far skulle vara kapabel att verkligen syna sitt liv så skulle han kunna intyga samma sak för dig. Varken du eller din övriga familj har någon del i hans misär, och framförallt ingen skuld!
Stort grattis till det stora 30 som sagt! :o)
All lycka till dig.
Dit liv är dit liv.
Ingen kan ta dit liv, dit du vill.
Ingen kan se, känna vad du kan just nu.
Men Vi kan hjälpas åt.
Att bli det vi vill bli.
Vi kan hjälpas åt att vända vår hjälplöshet, oro, räddsla för det som kommer på vår väg.
Genom att ge någon en hand, skriva ett hej eller bara att finnas där.
STOR GRATTIS. Lycka till och fortsätt skriva:)
/Pia
soledude - ja det där med genernas vara eller icke vara...svårt att veta. Jag menar även om du har generna kan du ju tacka nej...eller?
Men du har nog rätt i att det inte bara är en sak som gör det, utan att det är fler saker ihop. Har fått veta något nytt som kan vara en av pusselbitarna för min pappa. Tänkte skriva ett inlägg om det.
Tack för ditt stöd!
Nej, tyvärr funkar det inte så.
Enkelt, men krasst, uttryckt kan jag nog säga att hade jag kunnat säga nej så hade det inte varit en sjukdom...
:o)
soledude - men alla de som säger nej då..efter en lång tid av sjukdomen?
Jag förstår att suget VERKLIGEN är stort! Men det går ju att välja en annan väg, hur illa du än kommer må av det, om du vet att det gör att du inte längre skadar andra.
Det enda jag kan svara är att det krävs något speciellt, något som måste komma inifrån den det gäller, för att ens första steget skall tas. Därefter är det en livslång kamp, dag för dag, men har man tur och gör så gott man kan så kan man oxå fortsätta leva i ett tillfrisknande.
Jag valde till slut inte att dricka, jag var tvungen för att fungera över huvudtaget, på egen hand. Och det var just där lösningen låg, hos mig själv. En uppriktig önskan om att slippa dricka hjälpte mig till ett första möte och mitt tillfrisknande. Frisk från sjukdomen blir jag aldrig, men med lugn i sinnet och harmoni i kropp och själ har jag mer styrka för att varje dag fatta ett nytt beslut om att vara nykter en dag till.
För mig hade nog inget annat än AA hjälpt, och jag är idag innerligt tacksam för min nykterhet. Detta trots att det är tufft som fan ibland, när påminnelser om gamla beteenden och oförätter träder fram. Oftast kommer de dock hand i hand med något gott och den balans jag saknade i "mitt tidigare liv" infinner sig. För mig är balansen den kraft jag behöver underhålla för att kunna fortsätta på min nyktra väg.
Förlåt, jag hoppas att du kan finna något av nytta i allt som rinner hejdlöst ur mig. Jag tror det kan vara ganska typiskt för en alkoholist, (läs: beroende), just att så gärna vilja förklara och få andra att förstå. Jag vet vem jag var och idag kan jag med klarare ögon se på hur jag behandlat människor omkring mig tidigare, och det gör ont, ont som fan.
Då är det lätt att "gottgörelsen" tar överhanden.
Det viktigaste jag kan avsluta med är nog att du inte är ensam, för insikten om det är nog bland det viktigaste som finns vad gäller tillfrisknande, vare sig det gäller någon från Al-Anon, ACoA, NA eller AA.
Sköt om dig! :o)
Skicka en kommentar
<< Home