De Unga och Ensamma

Den jag tycker synd om idag är nog jag som 9 år och jag som 13 år (ska väl inte sticka under stol med att jag kan tycka synd om mig som 29 år också). Det var då jag var som osäkrast, svagast, och mest ensam.

Allt var så läskigt och jag såg inget slut på "helvetet."

När jag får e-mail ifrån "barn" som lever med en alkoholist, vaknar känslorna som jag hade till liv. Det gör så himla ont, och jag känner så starkt för dem. Känner att jag har ett ansvar att hjälpa dem, visa dem ljuset i tunneln.

Fick även ett mail från Lilla Aktuellt som på torsdag kommer sända ett inslag om dessa barn, de undrade om jag ville ställa upp på en intervju. Medan jag övervägde medverkan och anonymitet hittade de någon annan, så titta på programmet!

Även om jag fortfarande inte är "frisk" och också behöver "hjälp" så känner jag jätte starkt att vi som VUXNA barn måste hjälpa de yngre... för de har oftast ingen att vända sig till, och det förstår inte att det finns ett liv utan alkoholisten.

Funderar starkt på att bli en mentor/sponsor...någon som har några tips om hur man ska gå till väga?