Vuxet Barn Till En Alkoholist: Svikna löften...

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.

tisdag, augusti 29, 2006

Svikna löften...

I fredags ringde farmor:

F- Ja pappa är hemma nu, han kom hem igår.
VB - Va?
F - Ja han var här på middag. Han är ju på mycket bättre humör nu. Han hade med sig sån där Cider. Det är ju gott, så jag och farfar drack lite vi med.
VB - (Cider????)
VB - Ja ha, men jag känner att jag orkar inte hålla på att engagera mig om han inte gör det här på riktigt.
F - Nä det är nog inte mycket vi kan göra. Men han mår ju bra nu.

Så ingen från behandlingshemmet ringde som utlovat. De skickade bara hem honom efter 5 dagars avgiftning. Vad är det för ställe egentligen? Det kostar staten runt 3000 kr/dygn att min pappa är där, så skickar de bara hem honom efter 5 dagar för att säkert komma tillbaks nästa månad!!!

5 Comments:

Anonym skrev...: Ja, det är helt sjukt att de kan göra så, men det beror på okunskap.

Tänk om din farmor också skulle kunna informera sig om alkoholism och medberoende?! Men å andra sidan är det inte heller din uppgift att ta hand om andras medberoende. Du har dig själv att sköta om.; 8/29/2006 7:53 em
vuxetbarn skrev...: sari - tack för din omtanke! Det är dags att börja tänka på mig igen, som jag gjorde förrut...; 8/29/2006 8:07 em
Anonym skrev...: Man blir ju helt trött, som utomstående utan någon som helst erfarenhet av detta hade jag nog lite mer tilltro både till systemet och till människor.

Tänk på dig själv nu och hoppas du får lite lugn och ro.; 8/30/2006 3:59 em
Anonym skrev...: Det finns bara en enda person på jorden som man kan ändra på och det är sig själv. Att försöka ändra någon annan är bara slöseri med värdefull energi.
Tänk oxå på att, för att orka stötta andra så måste man själv vara till 100% fylld av "må bra" och styrka, allt som överstiger de procenten kan man ge till andra annars blir det bara att man dränerar sig själv och tar slut. Till nytta o glädje för ingen.
Jag förstår så väl din känsla av att allt hänger på dig, ingen annan gör något, men kanske beror det på att du bär en mask av att vara stark, aldrig visar hur trött o ledsen o svag du känner dig?
Det svåraste som finns är att våga be om hjälp, särskilt när man känner att man inte är värd det.
Men det är du, du är lika mycket värd det som din pappa, kanske mer eftersom han delvis förmodligen är skyldig till din låga självkänsla.
Försök släppa hans problem, de är hans, inte dina, slösa inte bort ditt liv på omöjligheter utan lev det istället. DU ÄR VÄRD DET! även om det inte känns så just nu.
Kram / Kärstin; 9/01/2006 9:20 fm
Johan skrev...: Jag känner igen din farmors sätt att blunda för problemet från min farmor. När hon fick väl fick upp ögonen var det för sent.; 9/01/2006 9:45 fm