Ett Samtal till BRIS

Jag tror inte jag berättat detta på min blogg, men med tanke på de unga personer jag kommit i kontakt med via bloggen vill jag berätta.

När jag var 12-13 år var min kompis bortrest och jag hade lovat att vattna blommorna hos dem. Det var under den här tiden i mitt liv som jag mådde som sämst. Jag var inte lika avslappnad som mina kompisar, hade inte samma trygga familj, trodde att jag var fast i situationen för alltid. Kom ihåg att jag ofta grät mig till sömns, med frågor i huvudet som, vad är meningen med livet? Kommer någon någonsin att älska mig? Varför är jag så värdelös? Varför händer detta just mig?

Så när jag vattnat blommorna en dag ringde jag upp BRIS (Barnens Rätt I Samhället).

Jag vet inte varför jag gjorde det. Kanske insåg jag att det var min enda chans. Ville inte att det skulle synas på telefonräkningen hemma.

Jag tror inte att jag planerat att ringa. Visste inte vad jag skulle säga, men jag ringde ändå.

Kommer inte exakt ihåg vad jag pratade om med personen som svarade på andra sidan, men jag kommer ihåg att jag grät en massa. Bäst av allt så kände jag ett lugn efteråt. Som om något tungt jag burit på försvunnit.

Jag antar att det var för att jag fått säga orden högt : Hjälp jag mår inte bra! Min pappa är alkoholist!

Vill bara att ni som är i situationen med en förälder hemma som är alkohlist ska veta att det kan hjälpa lite att bara få prata av sig med någon.