Vuxet Barn Till En Alkoholist: Jag tar tillbaks min fråga!

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.

tisdag, maj 30, 2006

Jag tar tillbaks min fråga!

Jag är FÖR FÖRLÅTANDE! Jag överdriver inte, även om jag säkert är extra känslig som vuxet barn för svek etc...Det är nog snarare så att jag tar aldeles för mycket skit just för att jag är ett vuxet barn, och inte tycker att jag är värd mer...

MEN om någon ljuger en rakt upp i ansiktet, och gör en sak medans den tänker "det här kommer hon bli jätte ledsen över men jag gör det ändå". Då räcker inte ordet "förlåt."

Om man är i ett förhållande får man INTE vara så egoistisk som min sambo är just nu. Då finns det INTE ett förhållande.

Jag vet ärligt talat inte om det finns några ord ELLER handling som kommer få mig att förlåta detta någonsin. Eller...jag kanske kan förlåta någongång, men ALDRIG glömma!

4 Comments:

Anonym skrev...: När jag tänker på att förlåta någon så innebär det för mig att också glömma och gå vidare. Att förlåta någon annan för dennes ofullkomlighet.
Men egentligen handlar väl väl detta inlägg från dig om lite andra saker än att vara förlåtande och tolerant mot en annans människas ofullkomlighet? Du tycker att den du älskar ska ansvar för sina handligar och du reagerar således mot hans ansvarslöshet, dvs. att han inte kan ta ansvar för vad han säger och gör?
Jag tycker faktiskt precis som du att var människa måste ta ansvar för sig själv och för den byk vi alla vandrar omkring med. Om han inte vågar vara sanningsenlig utan väljer att svika dig i sin egen rädsla att vara uppriktig, ja, då tycker jag att han inte tar ansvar. Är han är däremot uppriktig och sanningen i sin tur smärtar dig, då kan du ta itu med det som är ditt ansvar.; 5/31/2006 3:03 em
Anonym skrev...: Å fortsättningen:
Man kan förlåta allt om man vill. Därmed inte sagt att man vill leva så! Om du vill leva i sanning och ditt krav är sanningen, då har du som jag ser det två val. Antingen få den du lever med inse att sanningen är utvecklande och att föredra. Annars kanske du måste avbryta relationen för att kunna leva i den sanning som du mår bra av?; 5/31/2006 3:13 em
Anonym skrev...: Lilla vän...tänk att det finns så många människor i vårt land som har eller har haft det som du...så även jag...mamma...pappa...bröder...o nu make....hrrrm...är det ett mönster man söker sig till för att känna den enda tryggheten man vet?...ADHD barn söker sig till kaos...för det är den enda tryggheten de vet..alkoholistbarn söker alkoholistens dag...kan det vara så??
Mina föräldrar är döda..så jag slípper deras sluddriga röster i telefonluren..den oroliga vakan...men saknaden efter mina nyktra föräldrar är enorm...konstigt? Nej...för dem älskade jag; 6/01/2006 5:09 em
Nemo skrev...: För mig innebär förlåtelse också glömska. Om jag förlåter någons handling eller beteende då innebär det för mig att jag i framtiden inte kommer att använda sådan "skåpmat" för att argumentera, såra eller dra upp till ytan igen... det ärhanterat i anslutning till att det hände och GLÖMT - känner jag att det ligger kvar och skrotar...trots att jag sagt "förlåt", har jag anledning att ta upp det igen och säga att jag inte lyckats förlåta. Svårt... men nyttigt; 6/08/2006 9:44 fm