Parterapi
Ja ha, då var det bokat! Parterapi för ett vuxet barn och hennes sambo. Kan inte hjälpa att det känns som värsta nederlaget. Jag tror det beror på att jag känner mig så värdelös som inte ens kan ta hand om mitt eget förhållande.
Att jag och min pojkvän inte kan fungera ihop, så som det ska funka, utan hjälp.
Att jag är så svår att prata med. Att jag inte är tillräcklig för honom. Att jag inte når fram med hur jag känner för honom. Att jag inte vågar bli sårbar. Att vi inte kan lösa våra problem utan att bråka.
Utan att jag börjar gråta. Utan att jag blir hysterisk. Utan att jag får panik och känner mig o-älskad. Utan att jag vänder mig inåt och börjar trycka ner all känslor. Utan att det känns som om världen ska gå under.
Sen är jag rädd att jag inte ska kunna formulera hur jag känner eller tycker. Jag vet ju inte vad JAG vill, vad JAG känner, vad som ÄR rätt eller fel.
Och sen…
… tänk om det inte fungerar? Då kan vi inte säga ”ja men vi får väl gå i terapi och lösa det”. Är det över då?
skrivet av vuxetbarn 3/22/2006 02:58:00 em
16 kommentarer
16 Comments:
Terapin, den låter som raka motsatsen till ett nederlag. Att kämpa för något , istället för att bara ge upp. Tänk om fler gjorde så.
"Värsta nederlaget"! Det var det dummaste jag hört. Fatta vilken chans Ni får nu.
Hur många par tror du inte borde göra det, men istället fortsätter de mer eller mindre olyckliga, eller så skiljer de sig. Bara för att de inte kunde kommunicera.
Tänk om jag fick gå i terapi. Jag skulle älska det. :-)
Parterapi tycker jag är ett enormt framsteg. För tro det eller ej... man fixar inte alltid allt på egen hand. Tro mig... jag har varit fantastisk på "Kan själv"!
Ha... där hann Fredrik före mig.
Det är ju modigt att våga ta klivet till terapi. Tänk alla de som ger upp eller bara försöker ignorera problemet och sen upptäcker att det var för sent?
Ja alltså jag anser att terapi av olika slag är nåt som man då och då i livet bör använda för att hålla koll på saker och ting, och för att liksom hålla sig lite "ren" - så gott det nu går...Jag har sökt upp olika "Hjälpare" genom hela mitt liv, och det har alltid fört mig vidare och sen en dag har jag känt att det var färdigt för den gången....terapi är för mig ungefär som gymnastik....nåt man gör någorlunda regelbundet för att håla sig i form liksom. Men de där tankarna du beskriver som du har nu - de känner jag däremot igen hundraprocentigt!! Att man kan vara rädd för att man ska reagera på det elelr detsättet - och ta upp en massa tid och energi för sig själv och andra genom det....Jag har ett praktiskt förslag som brukar funka: precis just det där som du skriver så bra i din blogg i det senaste inlägget - ta med dig de orden, antingen i minnet eller rentav på en lapp - och inled med att säga det! Säg precis att "Jag går hit och är så rädd för att...." osv. Dels skakar du då direkt av dig den där rädslan, dels kan själva uttalandet leda till en bra början på det hela.
Jag tycker du verkar vara en rak och stark person, använd dig av det, använd dig av dig själv och dina egenskaper.....
varma hälsningar
Petra
Oh nej det är absolut inget nederlag! Terapi är ju bara ett hjälpmedel, som hjälper att få perspektiv, att kommunicera. Som ger er verktyg. En ljuspunkt, en möjlighet.
Jag sällar mig till kören, terapi är inte ett nederlag.
Och det krävs stort mod och stark vilja. Båda delarna har du.
Lycka till!
Håller med alla föregående talare! Det krävs mod av både dig och din partner att gå i terapi. Och visst finns det en risk att det händer saker mellan er som du varken vill eller räknat med. Men av egen erfarenhet vet jag att du kommer att gå stärkt ur detta.
Jag lärde mig så oerhört mycket om mig själv då jag gick i terapi med mitt ex. Hade nog lite för bråttom in i nästa relation (rätt man dök upp!) att jag inte riktigt tog tag i det då utan har börjat nysta i det nu. Önskar att jag då gett mig mer tid och att jag fortsatt terapin ensam trots att vi bröt upp.
En stor styrkekram!
Cajun
Wow! Vad vuxet att ta emot hjälp istället för att köra slut på förhållandet och sedan ångra sig i evigheter. Vad som än händer kommer du nog vara nöjd med att ni tog steget.
Kram
Rädslan att terapin inte skulle fungera är i hög grad befogad! Att man då, efter ett försök alltså, inte längre har det kortet kvar att spela, gör att hela företeelsen med terapi blir en smula obehaglig. Men detta måste ju bero på att man vet att terapi i grund och botten kan vara en lösning på problemet! För att våga ta sig dit kanske man måste ha ett nytt ess i rockärmen. Hitta en ny sak som man alltid kan ta till om allt annat går i stöpet. Det gäller att vara kreativ för att kunna gå vidare med sina problem!
...jag kan bara tillägga en sak. För några månader sen skrev du att det var över. Att han inte orkade med dig och att er relation var över.
Du var jätteledsen över det, och det lät här på bloggen som att det verkligen var över.
Ni är fortfarande ihop, och ni ska gå i parterapi för att få ett ännu bättre förhållande!
Är inte det riktig kärlek?
Är inte det helt fantastiskt?
Kärlek är ett ständigt arbete som tar en massa tid och energi.
Var inte rädd för att arbeta.
Man brukar få lön för mödan.
Lycka till och kram på dig!
Mycket bättre med parterapi i tid innan det ändå slutar med egen terapi : (
eftersom ni båda vill så kommer det nog att gå bra *håller tummarna*
Grattis till att ha vågat ta steget!
Jag har testat både individuell och parterapi och tyckt att det varit jättebra och nyttigt. I höstas gjorde jag och min partner något vi aldrig trott oss om - vi åkte på parrelations-work shop. Vilken grej! Det handlar mycket om att hjälpa varandra med de barndomssår vi alla bär på. Jag kan inte annat än tokrekommendera denna work shop! http://www.svenskimago.com/
Lycka till! /Sus
Känner igen mig mycket i det du skriver. Och att gå i terapi, tycker jag, är en stor förmån, moget och starkt då man tar steget. Man lär sig hur mycket som helst om sig själv. Lär sig sätta ord på saker man inte visste att man tänkte/kände. Ja, man lär känna sig själv mycket bättre, att förstå sig på sig själv, helt enkelt.
Det jag upplevt med min sambo är att han velat FÖRSTÅ mig, men det är ju himla svårt (för att inte säga omöjligt) om jag inte förstår mig på mig själv...
Du skulle ju kunna börja gå i psykoterapi själv först, om du inte vill börja tillsammans med honom. Pratar bara för mig själv nu, men jag hade inte velat gå med min sambo då i början då jag tyckte att hela jag bara var fel. Och hela tiden försökte "rätta in mig i de RÄTTA leden", som jag inte själv visste vad/vilka de var. Men som jag upplevde att min sambo hade stenkoll på.
Men terapi är aldrig nederlag, tvärtom! Och man kommer ut mycket starkare på andra sidan efter! Även om det också kan vara jobbigt emellanåt under tiden man går i terapi. Och själen behöver också hjälp på vägen ibland, inte bara kroppen. Har man brutit armen går man ju till läkaren för "ompyssling".
Lycka till!!!
Vad sorgligt att läsa dina sista rader. Att redan ha provat att gå i terapi och inte har den vägen kvar.
Där är jag nu och jag vetefan hur det går... :/
(Åt helvete känns det som.)
Skicka en kommentar
<< Home