Är Det Ett Test?
Ibland undrar jag om hela mitt liv kanske är ett test. Om jag klarar mig igenom så vinner jag högsta vinsten.
Eller är det en förberedelse för något som kommer längre fram? Att jag måste vara stark nu, så kommer allt annat kännas enkelt sen. What doesn’t kill you only makes you stronger… typ…
Jag vill verkligen inte gnälla eller låta som om jag har det jätte svårt. Jag vet att det finns så många andra människor som har det så mycket svårare än jag. Jag har det faktiskt ganska bra i jämförelse… men ibland känns det som om jag fått lite extra mycket på min talrik. Samtidigt.
Som nu när jag ska vara stark och lämna över till min Högre Makt allt vad det gäller pappa, pojkvän, och allt annat. Då tvingas jag förbi min mamma på söndags eftermiddagen en kortis. Hon möter mig och pojkvännen i gamla utnötta träningskläder, rufsigt hår, och tydligt påverkad. Då känner jag bara att jag inte pallar mer på min talrik.
Räcker det inte med att jag måste hantera mina egna känslor över min uppväxt, skämmas över detta inför min pojkvän, gå på möten, jobba med mig själv, få höra att min pojkvän kanske vill lämna mig, och så ska min mamma börja dricka som hon aldrig gjort förr???
Högre Makt var det ja.
skrivet av vuxetbarn 3/13/2006 02:00:00 em
11 kommentarer
11 Comments:
Känner igen.
Det är som "this shit happens before".
Tillslut häpnar jag över all skit och garvar.
kram.
sandra - ja man vet inte om man ska skratta eller gråta. Jag tänker bara "å vad ska hända nu då" ska jag få en istapp i huvudet också :)
Fasiken jag ville ju rensa bort allt det här dramat. Vill ha lugn och ro.
Tack för att du påminner att jag inte är ensam.
Kram!
Du förtjänar så mycket mer än att behöva hantera detta också! Blir arg när jag läser om din mamma.. Visst jag förstår att hon inte heller haft det så lätt alla gånger men hon har faktiskt fått en chans att leva ett nytt sorts liv efter separationen från din far och vad gör hon då? Vältrar sig i självömkan och tar till flaskan! Och ja, varför inte se det som ett test, ett test att sätta ner foten, att här, här går MIN gräns för vad jag tänker tolerera?
Det är INTE ditt ansvar att få henne att må bra. Det är INTE ditt fel att hon hellre väljer flaskan. Det är INTE någon som kommer att tacka dig för att du går under tillsammans med mamma också! Sätt ner foten, välj dig själv, välj livet!
Massor av styrkekramar
Cajun
Hej
fint att råka hitta en blogg som handlar om detta - jag växte också uipp med alkisar - båda är döda nu, så jag "slipper" alla de där ambivalenta dubbla skuldkänslorna och ömkan och sånt...det är hemskt - men faktum är att sen de båda är döda så har jag kunnat försona mig med dem - inte förr....jag vet, det låter jättejobbigt....jag skriver en del om detta men om mkt annat i min blogg - välkommen...(Där finns ett o annat inlägg om pappas superier bla)
Petra
cajun - TACK för ditt stöd! Jag är arg, fast mest ledsen...och så skäms jag inför min pojkvän...han tycker väl jag har världens skummaste familj.
Men du har rätt, nu räcker det! Måste fokusera på mig själv.
Kram på dig!
lingonkvist - tack för ditt uppmuntrande inlägg och att du inte dömmer mig för min självömkan :)
petra - kul att du hittat hit. Ska kolla in din blogg.
Usch det där med att de kan dö, kan jag inte ens tänka på...
Tror du inte din partner får lite större förståelse för vad du gått/går igenom när han får se det med egna ögon? Förstår att det är jättesvårt att inte ta på sig "ansvaret" för att man har en konstig familj. Men känner du verkligen att du behöver försvara dem inför din partner?
Önskar att du slapp känna att DU "måste" skämmas när det är dina dina föräldrar som borde skämmas för sig själva. Även om de inte har "vett" att göra det så kanske det är dags att du tillåter dig att sluta försvara och förklara deras beteende.
Cajun
Alla föregående talare har redan sagt det jag också tycker.
Så många måste också "skämmas" för uppväxt och föräldrar. Du är inte ensam om just den specifika saken, försök hämta mod och kraft i den tanken. Att det går att komma över skammen. Var och en får skämmas för sig själv, är min devis. Och har min mamma inte vett att skämmas för sig, då är det hennes problem. Men jag ska villigt erkänna att jag inte så gärna vill att hon kommer till mitt jobb, eller går på resturang med henne. Vilket iofs inträffar en gång på miljonen, eftersom hon inte gärna lämnar hemmet. Hon har inte varit och hälsat på mig eller min syster på flera år.
Jag är nyfiken på en sak, och jag ställer frågan här, hoppas du inte misstycker, hur hanterar alla ni som också har en eller två alkoholister i föräldrarna, ert eget drickande?
Är ni rädda att ni själva har "alkoholist genen" ?
Jag är det, defintivit.
Kämpa på, ge inte upp. Vägen kommer att vara mödan värd, om du förstår vad jag menar, även om det inte känns så alla gånger.
Till intet för inte:
Jag har faktiskt aldrig varit rädd för att jag har alkoholistgenen. Är nog mer rädd för mina barns skull att den skulle ha hoppat över en generation. Fast jag hoppas mer på att jag och min bror lyckats bryta detta arv (min mamma och hennes mamma är/var alkoholister).
Däremot har jag i vuxen ålder upptäckt att jag fått dåligt ölsinne om jag är pressad och stressad av något i livet. Blir väldigt grälsjuk på gränsen till deprimerad faktiskt.
Tycker om att dricka ett glas vin (2 glas i veckan kanske) men dricker numera sällan mer. Men inte för att jag är rädd för genen utan för att jag AVSKYR att vara bakis. Det är helt enkelt inte värt det.
Kram
Cajun
Halkade in här av en händelse, och det var precis vad jag behövde.
Känner också att hela livet är ett test, 'hur mycket skit kan hon ta innan hon går under?' typ. Jag undrar vad meningen med allt är. Varför händer det mig? Tankar som snurrar likt förvirrade bin blir inte mycket mer än så. Skönt iaf att läsa fler som tänker i liknande banor.
Lugn o ro ja.. Det skulle vara skönt.. =) Det ordnar sig tror jag, snart kommer högvinsten..! *ler*
Tack för bloggen, jag återkommer gärna. =)
Skicka en kommentar
<< Home