Tar Jag Fel Väg?
Har tänkt på det här med att min syster inte alls är intresserade utav Al-Anon. Hon frågar aldrig något, vill inte gå på möten, anser inte att hon behöver det.
Betyder det att jag är "sjukare" än henne. Kan de vara så att jag har skadats mer? Nej, jag ser ju samma beteenden i henne.
Jag har ju nästan ingen kontakt med min pappa idag. Han ringer kanske max 5 gånger på ett år. Min syster dock ringer han till mycket oftare, och hon ringer honom också. Är det därför? Är det Alkoholisten jag ska pratar med istället? Kommer jag bli friskare då?
Håller jag på och snöar in mig i mina egna tankar, behov, och tillfrisknande? Som ett jäkla EGO. Är det därför jag inte blir frisk snabbare? Är kontakt med Alkoholisten ett måste?
Kan jag då skaka av mig det hela så som hon gör?
Betyder det att jag är "sjukare" än henne. Kan de vara så att jag har skadats mer? Nej, jag ser ju samma beteenden i henne.
Jag har ju nästan ingen kontakt med min pappa idag. Han ringer kanske max 5 gånger på ett år. Min syster dock ringer han till mycket oftare, och hon ringer honom också. Är det därför? Är det Alkoholisten jag ska pratar med istället? Kommer jag bli friskare då?
Håller jag på och snöar in mig i mina egna tankar, behov, och tillfrisknande? Som ett jäkla EGO. Är det därför jag inte blir frisk snabbare? Är kontakt med Alkoholisten ett måste?
Kan jag då skaka av mig det hela så som hon gör?
skrivet av vuxetbarn 2/15/2006 04:46:00 em
21 kommentarer
21 Comments:
Har du inte tänkt på att du kanske håller på att tillfriskna, i och med att din pappa hellre hör av sig till en som inte har fått stöd för andra... friska tankar.
Anhöriga som börjar tänka och agera annorlunda än innan, är ju "a pain in the ass" för en alkoholist. De är ju inte hanterbara längre.
Det är nog bra att inte "tidsbestämma" ditt tillfrisknande.
Var inte så hård mot dig själv hela tiden.
Det måste få ta tid. Såklart.
Och vi är alla olika individer som reagerar och hanterar saker på det sätt som passar vår personlighet. Om det är rätt eller fel går kanske inte alltid att avgöra.
mamselamsen - Jag HOPPAS att du har rätt. Eftersom jag inte hör av mig så mycket till honom så vågar han inte ringa mig heller...rädd för vad jag ska säga.
Sist jag såg honom ställde jag honom mot väggen om något som jag tänkt på länge...han började gråta och sen dess har han varit "försiktig" med kontakten.
inte för intet - Jag vet. Jag borde lugna ner mig. Men jag ser bara en så tydlig skillnad nu och hur det var i början.
Kanske jag lurar mig själv att jag inte ska behöva jobba med detta hela livet, utan jag ska få min fix och sen gå vidare FRISK.
Man fastnar alltid på vägen, och jag tror det finns en mening med det också. Saker måste mogna.
Jobbar du med dig själv hela tiden så blir nog jobbet mindre och mindre jobbigt vad det lider och inget som kommer tynga dig övermäktigt resten av livet.
Jag tycker det låter som du gör ett bra jobb.
Känner igen detta hos min mor. Jag har nog varit som din syster medan min bror mer som du vilket fått till följd att min alkoholiserade mor och jag har en nästan "normal" kontakt från tid till annan. Min bror är så arg på henne och drar sig inte för att skälla på henne de få gånger hon ringer honom. Så jag tror nog att mamselamsen har rätt...
Måste fråga, du har ju varit på både Al-Anon och ACOA´s möten. Vilket är "bäst" och hur går det till?
Cajun
Hej, läs gärna min kommentar till ditt förra inlägg.
Och kram.
inte för intet - Ja, jag får väl försöka att bara vara här nu...och se vad som händer. Tack för din omtanke!
Cajun - Hej! Tack för ditt inlägg...alltid skönt att höra från någon med liknande "problem".
Angående Al-Anon och ACOA, så är båda jätte bra. Al-Anon är bra för att det är anhöriga, så det kan vara syskon, föräldrar, pojkvänner...ja allt möjligt och man får en bred syn på det hela. ACOA känns dock närmre för mig. För det är BARA andra Vuxna Barn. De har gått igenom just hur det är att vara BARN till en alkoholist.
Jag tror nämligen att det är olika saker att vara sambo med en alkoholist och barn till en alkoholist. Som barn relaterar man ju inte till alkoholisten som en like, utan som sin förälder, den man ser upp till, och som ska lära en livet.
lalandakid - Tack för ditt inlägg. Don Quixote var rätta namnet...det känns redan lite så...
Ska försöka att inte ha så bråttom.
Kanske ska jag inte försöka prata med pappa, du har rätt, de är säkert döfött. Men på något sätt känner jag att jag skulle behöva rensa luften. Blir irriterad på faktum att när jag pratar med honom blir 5 år, låtsas som jag inte hör att han är full, skrattar åt hans löjliga försök att vara rolig etc...
Tack för kramen :)
Ok.... lustiga, glada, positiva, galna prestigelösa ganska "neverminded" Mamselamsen, ÄR anhörig till en alkoholist!!!
Och vet du... jag hade ALDRIG varit den jag är idag, om jag inte hade haft förmånen att få vara anhörig till en alkoholist. Att vara "tvungen" att ta tag i mig själv och mitt tänkand.
Det är femton år sedan jag började min väg mot ett tillfrisknande... och till mångas fasa blev jag den jag är idag. :-)
Och jag är inte färdig än!
Jag brukar inte ge råd... men jag gör ett undantag.
Koncentrera dig på dig!!!
Du kommer ALDRIG att kunna förändra någon annans tänkade. Du kan bara visa dem hur mycket bättre du mår genom att gå DIN väg.
Mår du dåligt av dem... dra ner på kontakten en tid.
Örk.... jag låter som en jäkla messias... flåt!
Vet inte det är någon tröst eller hjälper till att bredda perspektivet, men nästan alla (inte bara vuxna barn dvs) jag vet blir barn igen när de pratar/är med sina föräldrar, SÄRSKILT i konflikter. Mig inkluderad. Jag är inget vuxet barn men har ändå en del bagage med min pappa. Jag blir precis lika obstinat och trotsig (och fånig...) som när jag var liten när jag tycker att han beter sig illa, istället för att vara "rationell" och "vuxen".
Dessutom är min erfarenhet att det inte går (i alla fall är mkt svårt) att "ändra" på vuxna människor, så var nöjd med den du är och så kan din pappa fortsätta vara den han är, utan att det på något sätt är ditt ansvar.
Alla gör vi vad vi kan utifrån den förmåga vi har just då. Döm inte dig själv så hårt. Du duger som du är och det får du inte glömma.
Ställ dig frågan varför du vill ställa din pappa mot väggen. Motivet kan hjälpa dig avgöra ditt nästa steg.
Är det för att han ska komma till insikt om vad han gjort/gör mot dig och att han ska be om förlåtelse så tror jag liksom de andra att det är lönlöst. Vill du däremot ställa honom mot väggen för att du för din egna sinnesfrids skull vill sätta ner foten och markera gentemot honom att det han gjort inte var/är acceptabelt då säger jag bara - go girl!
Tack för tipsen om Al-Anon och ACOA. Jag har prata med min bror om att vi skulle gå dit tillsammans. Han tror nämligen att vi är den konstigaste familjen som vandrat på denna jord. Kanske kan han bli lite stärkt och få nya perspektiv och för min egen del komma närmare kärnan varför jag har lätt att blir så arg och aldrig känner mig nöjd...
För övrigt kan jag bara säga att det nästan är kusligt att läsa din blogg då jag(tyvärr) känner igen mig i så mycket av det du berättar.
Cajun
Var inne på ACO´s hemsida och läste. Såg att det mycket referat till en högre makt, gud, och blev lite skeptisk. Har du upplevt att man pratar mycket om gud på mötena, genomsyrar det upplägget?
Själv är jag inte ett dugg troende...
Frågvisa Cajun
mamselamsen - du får gärna vara min messias :)
Det är sant att jag på ett sätt är tacksam för den jag är, och jag vet att jag blivit mig pga min uppväxt.
Gud vad svårt det är att inte bry sig om andra, försöka ändra andra...Kanske för att jag inte vågar lita på mig själv...vågar jag stå stark, när stormen river?
Tack för dina insiktsfulla ord.
lilla ego - Tack! Skönt att höra att det inte bara är jag. Jag har ändå bestämt mig för att från och med nu försöka vara så ärlig jag kan när jag pratar med mina föräldrar, och jag ska vara ärlig mot mig själv. Inte tillåta mig själv att bli 5 år, utan att stå på mig.
cajun - Oj, skälen är så många...men mest är det för att jag skäms över att inte vågat säga vad jag tycker och känner. Han behöver inte be om förlåtelse, men ibland tror jag inte han inser hur skadad jag blivit. Vill nog bara stå upp för mig själv.
Jätte bra att du försöker gå på möten. Ni är inte konstiga! Jag tänkte exakt samma sak innan, skämdes jätte mycket, men nu är det lättare.
Angående det där med Gud och högre makt...Jag tyckte det var super skumt i början, är inte heller speciellt troende. Men det är inte kristet menat, utan det kan vara vad som helst...ödet, whatever...
Tex. när du går igenom något jobbigt så "ber" du säkert till något att det ska gå över eller bli bättre. Det är samma här. De säger också specifikt på mötena att det inte är kristet, utan "en Gud så som du uppfattar honom".
Jag har i stort valt att inte lägga någon vikt på just de där orden. De människor som går på mina möten är inga fanatiker, eller predikar kristendomen...så testa så får du/ni se.
Du får gärna e-maila mig om du vill.
Hejsan!
Första gången jag besöker din sida. Drogs hit av din sidrubrik, som jag såg länk till från någon annan, och eftersom jag också vuxit upp med en alkoholiserad far så kände jag mig manad att besöka dig.
Du skriver angående din systers ovilja till självanalyser/läkning:
"Betyder det att jag är "sjukare" än henne"
Skulle tvärtom vilja påstå att hon förmodligen är för "avstängd" kring er barndom för att kunna se att hon behöver stöd och bearbetning av sitt förflutna, för att kunna gå vidare som en mer hel människa.
Har själv gått i terapi i drygt tio år pga min uppväxt. Min fars missbruk förgrenade sig även ut i andra "sjuka" beteenden som han utövade direkt på mig och övriga i familjen på olika sätt.
Och även i min familj är det bara jag som bearbetat dessa "felinprogrameringar" jag fått med mig från barndomen, och som i mångt och mycket följt mig i mitt vuxna liv och mitt sätt att hantera relationer.
Tror att det är ett friskhetstecken att alls kunna se/känna att något blivit väldigt fel! Och utöver det så ju ett eget helande det enda sättet att kunna bryta cirkeln av destruktivt leverne, och/eller destruktiva relationer. Förhoppningsvis överför man då inte detta till sina egna barn, utan kan ge dem en sundare syn på samspelet mellan människor. :-)
Oj, vad långt det blev, mitt inlägg. Sorry! hehe
Ha en skön helg!
Återkommer säkert hit igen!/Tette.
*L* Jag tror det handlar lite om att du vågar ta tag i problemet, inte blundar för det!
Jag har oxå traskat dit...min syrra ville inte befatta sig alls.
Så det är väl så att man vill reda ut det, kunna få någon ordning på det hela...problemet existerar ju även om man blundar!
Så du är nog inte sjuk, du vill hitta ett svar som kan få dig lugn i själen..kanske =)
Skicka en kommentar
<< Home