Förstår jag ens mig själv?
Mycket tankar har det blivit på sistone. Tänkte på en sak för att jag just svarade på ett inlägg.
Ordbankaren skrev till mig "Kan du ta den lilla flickan i famnen och krama om henne så har du vunnit mycket. Du är inte din uppväxt och det du varit med om. Du är större än så."
Precis som jag svarade, så tänkte jag...kan jag ta den där lilla flickan i famnen...Nej, jag är lite arg på henne och tycker att hon borde vara lite starkare och inte så himla svag och känslig. Kom igen, var/är det så hemskt egentligen? Tänk på vad andra människor går igenom! Bu hu...du hade en alkoholiserad pappa...so what? Ska du skylla allt på det? Kom igen, du är vuxen nu. Som Ordbankaren säger, Du är inte din uppväxt, Snap out of it!!!! Sluta vara ett offer.
Förstår jag ens själv mig själv, förstår jag verkligen vad min uppväxt gjort med mig? Varför är jag inte star nog att vara "frisk" nu?
Ordbankaren skrev till mig "Kan du ta den lilla flickan i famnen och krama om henne så har du vunnit mycket. Du är inte din uppväxt och det du varit med om. Du är större än så."
Precis som jag svarade, så tänkte jag...kan jag ta den där lilla flickan i famnen...Nej, jag är lite arg på henne och tycker att hon borde vara lite starkare och inte så himla svag och känslig. Kom igen, var/är det så hemskt egentligen? Tänk på vad andra människor går igenom! Bu hu...du hade en alkoholiserad pappa...so what? Ska du skylla allt på det? Kom igen, du är vuxen nu. Som Ordbankaren säger, Du är inte din uppväxt, Snap out of it!!!! Sluta vara ett offer.
Förstår jag ens själv mig själv, förstår jag verkligen vad min uppväxt gjort med mig? Varför är jag inte star nog att vara "frisk" nu?
skrivet av vuxetbarn 1/23/2006 10:26:00 em
13 kommentarer
13 Comments:
Du..om alla vi bryr oss, som läser dig och kommenterar, så finns det antagligen folk runtomkring dig som bryr sig ännu mer.
Det är inte bara genom hans ögon du ska lära dig se dig själv.
Som rauha säger, det är jättesvårt att bryta sitt självhat. Det konsumerar en, äter energi dessutom.
När jag föreslog att gå och prata med någon, menar jag inte att du ska gå dit och älta allt som har hänt från det du föddes, mer att du ska få hjälp med att träna dig på att ändra ditt tankesätt. För det funkar. Men det är inte lätt.
Och det ä r svårt att få hjälp idag. Det är värt ett försök. Börja hos husläkaren.
I slutänden måste du gilla dig själv och sluta hata/vara arg/vara kritisk/vara negativ mot dig själv. Det hjälper inte om hela världen lägger sig på knä framför dig, om du inte har blivit sams med dig själv.
Du är värd det. Kom ihåg det.
Men du, du tänker tanken, att du vill förändra hur du mår.
Det är en bra början.
Det tog många år för mig innan jag kunde släppa pappa och det han gjort/inte gjort under min uppväxt.
Att kunna se hans delar i det hela och att jag faktiskt inte hade något med det att göra.
Det var inte mitt fel.
PS, kan jag länka till dig på min sida?
Det är jättelätt att se sig själv som ett offer och skylla mycket på en dålig uppväxt. Vilket också stämmer, man blir ganska knäpp själv och använder vissa beteendemönster som man är van vid som egentligen är väldigt destruktiva. Eftersom man inte är van eller vet hur man kan bete sig annorunda är ett mer eller mindre självdestruktivt beteende allt man känner till och tar till... Om man verkligen vill, och vägrar se sig själv som ett offer så går det att lära sig att tänka på andra annorlunda sätt och se saker annorlunda,,, Håller med "Inte för Intet" att det verkligen kan vara bra att prata med någon... man behöver inte älta allt tusen gånger, men man lär känna och förstå sig själv mycket bättre:) Kram
För mig var det nödvändigt att prata med någon annan. Jag mådde så dåligt en period att medicinering var det ända som hjälpte. Sen satt jag och sakta sakta tittade på min uppväxt och vad som faktiskt hände. Jag var inte skyldig, jag var ett litet barn som tog på mig så oerhört mycket, vilket har hämmat mig under många år.
Jag försöker bara dela med mig av mina erfarenheter och jag vet att människor är olika. Jag vill absolut inte döma någon utan jag försöker förklara min syn på detta med att inte tycka om sig själv.
För i grunden handlar det om detta hela tiden. I alla situationer i livet oavsett bakgrund så är grundbulten en kärlek till sig själv. Jag menar nu inte den egoistiska kärleken eller ha-kärleken utan den att man accepterar den man är och tycker sig vara värd att leva vidare.
Mina förra ord och det första stycket var alltså vad jag har fått till mig av andra. Ord som gjorde mig arg till en början, men som jag sedan kunde se igenom och faktiskt ta hjälp utav.
*kramar om länge*
rauha - jo tack jag vet...jag har också givit andra råd...det är så enkelt att se vad som är galet i andras liv...men inte sitt eget.
Kram
inte för intet - du har rätt...men det är ju han jag älskar, därför ser jag med hans ögon. Men jag ska försöka att älska mig själv mer, jag älskar ju mig själv, bara svårt att hitta dit nu.
Självklart får du länka till mig.
Kram
sandra - jag trodde ju att jag var där...att jag hade slutat hata, och kunde bli frisk...sluta sparka på den där lilla tjejen. Men så PANG är man där igen.
anonymous 2 - ja det är väl den enda vägen, att sluta se sig som ett offer, och faktiskt ändra på sig.
Kram
ordbankaren - jag hoppas att du inte missförstod mitt inlägg som att jag såg dig som en som dömmer mig...tvärt om! Jag behöver höra vad andra gjort för att komma ur denna onda spiral.
Tack för att du hjälper mig att bli frisk!
Kram
Min pojkväns pappa är alkoholist. Det är svårt att veta hur jag ska hantera situationen. Vill ju vara där som ett stöd, men är samtidigt rädd för hans pappa.
Hur som helst är dina tankegångar intressanta, och jag kan känna igen mig i mycket du skriver om hur liten och svag man känner sig när man inte bara kan resa sig upp och släppa det som varit(hade en styvpappa som slogs och med enormt kontrollbehov).
sofia - hej, kul att du skriver. Intressant att höra hur det är på andra sidan :)
Alla vuxna barn är nog lika lika som olika. Svårt att veta exakt hur du ska vara mot din pojkvän. Pratar han själv något om det? Är hans pappa väldigt involverad i ert liv? Jag har ju nästan ingen kontakt med min pappa så det kan ju vara annorlunda.
Om den lilla flickan i dig. Det är ganska enkelt att säga att man inte är sin uppväxt eller det man varit med om. Jag vill inte nedvärdera Ordbankens ord eller något sådant, jag tror de orden är sanna på sitt sätt.
Men på ett vis kan det nog kännas ganska dömande och inte tröstande alls att höra just det i vissa stunder.
För man är formad av sin uppväxt, man är påverkad av det. Det är endel av en själv. Ex. får jag yttre är så är de endel av mitt utseende. Får jag inre är är de endel av mitt inre och mitt inte är väl min personlighet.
Nu låter ju inte det tröstande men trösta vill jag.
Kanske kan det vara vägen till att förstå, älska och respektera den lilla flickan i sig, samt sig själv i nuet om man låter sig vara och agera och visa sig som den man b livit formad till. Först då kan man välja om man vill göra något annat, kosmetiskkirrurgi för yttre, terapi för inre.
Varför är du arg på henne, lilla flickan? Hade du vart det på andra flickor? Du är värdefullare än andra för dig. Tilllåt dig att vara det, försök, lite då och då.
jag skämmdes för min lilla flicka, jag gör det än. Men jag har börjat att trösta henne. Det tröstar mig.
Låt dig trösta dig! Tänk på oss alla andra som hjälper dig att trösta.
kram
Skicka en kommentar
<< Home