Vuxet Barn Till En Alkoholist

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.   
 


     "This too shall pass"

                                                                                                                                                             

onsdag, november 30, 2005

Kärlek, Närhet, Sex och Alkohol

Som jag skrivit tidigare i min blogg har jag problem med att visa någon hur mycket jag tycker om dem. Jag har absolut inga problem att säga orden "Jag Älskar Dig", eller kroppslig närhet med en annan person, men det är ju så mycket mer som ska in i Ekvationen.

Det räcker ju inte bara med att säga till en person att man älskar dem, andra saker måste sägas också. Man måste även visa dem genom att göra saker för dem, få dem att känna sig trygga, kunna beskriva i ord varför man uppskattar något, blotta sina känslor etc...och där är jag helt värdelös.


Se även Jag Fick Aldrig Lära Mig Hur Man Ger.

Har tänkt mer och mer på det där...även om vi inte visat mycket känslor i min familj, undrar jag om mina föräldrar aldrig visade varandra kärlek. De bodde ju ändå ihop runt 10 år. Då borde jag ju snappat upp något...


Dessto mer jag tänkt på detta så kommer en massa minnesbilder från barndomen, och jag inser att Ekvationen aldrig gick ihop i min familj. De få gånger som mina föräldrar visade ömhet, närhet för varandra var när de var påverkade av alkohol.

Det var när alkoholen var inblandad som de kramade varandra, pussades, sa gulliga saker. De var då de var sexuella, visade varandra, och oss andra, att de tyckte om varandra. Men det var väl bara Bullshit antar jag, det var bara berusningen som talade...för det kunde lika bra vara åt andra hållet när alkoholen skvalpade i tarmarna. Det var då de kunde skrika, slåss, hota, gråta, kasta saker i väggen och tala om för varandra hur mycket de hatade varandra.

Så man kan säga att Ekvationen gick aldrig ihop, för känslor av alla de slag kom bara fram i min familj under missbruk eller i det tysta.

Är det därför jag inte har något sunt förhållande till någon av mina känslor. Jag menar inte en enda känsla kan jag hantera normalt. Vare sig det handlar om kärlek, sorg eller hat. Alla mina känslor är antingen överdrivna eller obefintliga.

Mina föräldrar gömde sig och sina känslor bakom alkoholen. De gånger jag kan vara öppen, blotta mig och visa känslor är som oftast i mörkret innan min pojkvän och jag ska sova. Då kan jag gömma mig bakom mörkret istället för bakom alkohol, då syns jag inte. Jag kan blotta mig för att jag inte syns, men om ingen ser är man ju inte blottad...

6 Comments:

Blogger BubbleOfBlue skrev...

Det måga tar för givet som känslor och uttrycka sina behov av alla de slag är egentligen ett inlärt beteende, sånt man inte tänker på så länge det fungerar. Hade man ingen bra att lära av så blir resultatet där efter. Det enda som är bra nu med att veta om detta är väl att man kan lära om sig. Och du har ju förmågan att se vad du saknar, vad du vill kunna. Då kommer du att kunna! Kram på dig!

12/01/2005 5:10 em  
Anonymous Anonym skrev...

Var snäll mot dig själv. Ha tålamod och överseende. Det kommer att ta tid att bli hel. Gå på möten och tillåt dig bli älskad av andra i din situation utan att du behöver ge något tillbaks förrän du är redo. Det kan hjälpa dig på vägen mot en sundare inställning till dig själv och andra. Kram från ett annat vuxet barn.

12/02/2005 12:23 em  
Blogger vuxetbarn skrev...

Bubbleofblue - jag hoppas det!

Kram

12/02/2005 1:47 em  
Blogger vuxetbarn skrev...

anonymous - hmmm jag tror min pojkvän gett upp, han orkar inte ha överseende med mig, eller att jag inte ger, längre. Det är det som gör det exktra jobbigt. Att jag känner mig helt ensammen i det här. Ingen av mina nära som vill hjälpa mig.

Men tack för dina uppmuntrande ord! Skönt att ni andra vuxna barn förstår en i alla fall :)

12/02/2005 1:54 em  
Anonymous Anonym skrev...

När det gäller känslor... Det svårasta av det svåra... Tänk på hur du vill bli behandlad och bemött... Följ sen själv det mönstret.... Det räcker ganska långt...

12/04/2005 4:03 em  
Anonymous Anonym skrev...

En läsvärd bok Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten handlar om just familjens medberoende till alkolisten och de problem som kan uppstå. (Även andra former av utsatthet).

12/08/2005 1:23 fm  

Skicka en kommentar

<< Home