Att Lämna En Missbrukare

Många som skriver till mig, dem jag läser bloggar om, och folk som går på mitt Al-Anon möte bor idag med en alkoholist. Vad ska man göra, vad är rätt? Jag kan inte svara på den frågan. Allt jag vet är att det bara är alkoholisten själv som kan bestämma sig för att sluta. Vi som är anhöriga kan inte göra så mycket än att ta hand om oss själva. Men ska man stanna eller gå?

Min mamma tex, varför stannade hon med min pappa så länge? Han har ju druckit mycket sprit ända sen han var 15 år, sen blev det bara mer och mer... Så varför stannade hon med honom när hon såg att det blev värre, och efter alla problem, bråk, och tårar? Hade det varit bättre för oss som barn, och för henne själv, om hon faktiskt lämnat honom tidigare, då han blev en missbrukare? Hade det kanske varit bättre för pappa också?

Jag vet bara att när min mamma faktiskt lämnade pappa, så fick vi det mycket lugnare. Vi blev fattigare, men allt blev så lugnt. Förutom de gånger han kom förbi och bankade på dörren och skrek tills vi fick ringa polisen, eller de gånger vi åkte för att träffa honom. Men på det hela så blev mitt liv lite lugnare.

Min mamma har även frågat sig själv frågan högt när jag varit i närheten. Då sa hon att hon ville lämna honom, men att hon var så rädd att han skulle ta oss ifrån henne. Min mammas föräldrar dog innan jag föddes, och min pappa har haft en ganska överbeskyddande mamma som alltid hävdat att det var min mammas fel att pappa blev alkoholist. "Pappa hade ju aldrig rört en ölflaska innan mamma kom in i bilden."

Min mamma var rädd att pappa och hans familj skulle kunna se till att han fick vårdnaden och det var det värsta som kunde hända henne. Pappa hade alla pengar och han hade familjen. Efter som vi var minderåriga skulle vi ju själva inte få bestämma vart vi ville bo. Så denna tanke på att mamma skulle kunna mista oss gjorde att hon stod ut med alla fyllor, kreditkortsräkningar, bråk, slagsmål och tårar. Ja i alla fall i ett bra tag...sen beslöt hon ju sig äntligen för att sparka ut honom.

Min storsinte pappa bestämde sig då för att ta alla möblerna, för de var ju hans. Det var minsann han som betalt dem så de skulle han ha. Så min ensamstående mamma fick sova på golvet. Jag har 2 foton hemma från just den dagen då han hämtat alla möbler och deras dubbelsäng. Jag och syrran är 9 respektive 7 år. På ena bilden sitter jag och min syster i deras gamla sovrum. Min mamma bestämde att det skulle bli en festlig dag istället, att vi inte skulle vara ledsna, så vi sitter där på golvet i det nu tomma ekande rummet och uppdukat mitt på golvet är all vår favorit mat och en massa annat gott. Vi ser glada ut.
På det andra fotot har mamma bäddat upp på liggunderlag till oss tre i det tomma rummet. Det ser ut som om jag och syrran ska övernatta på en öde ö, men det är vårt familjehem!