Samtal Med Oroliga Mamma
Efter Alla Helgons Helgen ringde min mamma (M) mig på jobbet och undrade om jag (VB) varit på kyrkogården något. Jag svarade att jag inte haft tid för jag hade arbetat hela dagen och sen gått på Al-Anon möte.M - Går du fortfarande på det där?
VB - Ja, jag tycker det är bra.
M - Vad pratar du om där då? Vilken dålig mamma du har?
VB - Ja, nej, jag pratar om allt.
M - Mår du så dåligt av det där då?
VB - Inte hela dagarna, men det är något som gör ont som en sorg inom mig.
M - Vadå? Att du inte har någon pappa.
VB - Vi kanske inte behöver prata om det här över telefon när jag är på jobbet...
Hon förstår inte. Det är ju inte bara faktum att jag inte haft någon pappa under min uppväxt som satt spår. Det är ju så mycket mer, allt man hört, sett, alla beteenden.
Hon tror att hon kunde skydda oss från allt det där, att vi inte förstod, såg. Att vi var för små för att ta skada. Men hur skulle vi inte kunna se? Få ärr? Hur kunde vi undgå att jämföra oss själva och vår familj med vår kompisars?
Och även om han flyttade ut när jag var liten, så blev ju min medberodende mamma inte bara frisk så där. Hon var medberoende, full av ångest, sorg, ensamhet och oro...hur skulle vi inte känna av det?
Sen blir jag så j%vla arg på att hon ska få mig att må dåligt eller känna mig skyldig för att jag öppnar upp mig för andra, att jag går utanför familjen och pratar om problem. Precis som när man var liten...ingen annan behöver veta!
Nu när jag tänker på det var det ju inte bara så att jag inte hade en pappa, jag hade ju inte en frisk mamma heller. Vi var inte en frisk familj, och det är vi inte idag heller. För vi har valt att inte prata om något, vi känner oss alla skyldiga. Men jag ska inte vara sjuk med dem längre!
skrivet av vuxetbarn 11/13/2005 11:50:00 em
9 kommentarer
9 Comments:
jag har läst din blogg ett tag, men inte kommit mig för att kommentera. men nu så...
det gör mig så klart ont att se att din mamma inte accepterar din frigörelse och ditt tillfrisknande. och dessvärre känner jag igen det; sån är hela min familj också (jag är också vuxet barn).
att det ska vara så farligt att försöka reparera de skador man har i sig, och göra det genom att prata med andra om det. det är så synd.
och det gäller väl kanske att förstå att man själv håller på att tillfriskna, vilket skrämmer de andra i familjen. du verkar tänka så....fortsätt med det! och fokusera på ditt, inte deras.
ta hand om dig.
Det bara är så. Motståndet är så oerhört svårt för alla medberoende. Att erkänna din smärta skulle förmodligen för din mamma vara att erkänna sitt eget misslyckande. Det är det ju inte egentligen, jag menar, tyvärr är det så att alla gör vi så gott vi förmår, utifrån det stadium vi själva befinner oss i personligen, i sådana situationer. Men. Vi har ändå full rättighet till våra känslor. Det är så vi blir hela igen. Det är det ju fullt uppe med. Fantastiskt tycker jag. Modigt. Starkt. Du är definitivt på rätt väg. Massa kramar
victor - tack för ditt inlägg. Jag tror du har helt rätt. De verkar rädda för att jag tar tag i det här som vi begravt så långt ner så länge. Det tråkiga är att man då får höra att "Ja hon är ju så känslig och inte lika tuff som vi". De är ju de som inte är tuffa nog att faktiskt ta tag i det??!!
fröken nilsson - jo jag känner lite det där från min mamma...att hon känner sig misslyckad. Jag vet att hon har en stor smärta hon med. Men jag skyller INTE på henne, hon har varit en otrolig mamma under min uppväxt på många sätt. Hon gjorde sitt absolut bästa för att skydda oss, och se till att vi mådde så bra vi kunde. Jag önskar bara vi kunde komma över detta på något sätt och börja betee oss på ett friskt sätt mot varandra. Tack för ditt stöd!
du tassar vidare på din stig.. till ditt tillfrisknande.. och det krävs mod och styrka..
din mamma måste hitta sin stig.. och sitt mod själv..
värme till dig..
i ett förhållande med en missbrukare blir man ju en del av beroendet, en del av missbruket och det tar hårt. hälften av tiden går åt att försöka lindra det för sin partner och andra delen att försöka skydda förhållandet och familjen från insyn. man skyfflar över vad som hänt, kan ingen se något så har inget hänt.
så är det i nästan alla familjer, den parten som inte missbrukar/misshandlar/etc har fullt upp med att skyla vad som hänt istället för att ta ansvar och gå vidare i livet. när den parten sedan inser att det inte alls fungerade, att saker syntes och sattes spår så är det ju på sätt och vis ett tecken på att de misslyckats med allt de förutsatte sig. att de nästan är värre än den som missbrukade för de hade ingen sjukdom att skylla på, bara kärleken och 'vanan'.
ingen i min familj pratade någonsin om vad som hände utan allt ansvar skyfflades över på oss barn. fick vi senare problem var det för att vi var för svaga och våra föräldrar blev missbrukare för att antingen var den andra partnern redan det eller så var vi barn alldeles för svåra att ta hand om.
kanske samtalsterapi tillsammans vore en grej för er? så att du kan berätta hur du känner och mår utan att hon känner att hon måste ta hela bördan för att det blev som det blev?
prinsessan - tack! jag ska stå på mig, men det är faktiskt väldigt jobbigt och jag känner mig väldigt ensammen och ledsen. Ni som skriver inlägg gör mig lite starkare och gladare.
Kram
VuxetBarn
schmut - Tack för ditt inlägg! Jag tror du har helt rätt. Min mamma känner nog att hon har misslyckats nu när hon fått veta att jag mått dåligt av allt det här. Hon trodde hon kunde och hade skyddat oss. Men det är ju inte hennes fel!!! Visst, hon kunde gjort andra val, men vad hade jag själv gjort i samma situation. Känns som om jag tagit första steget till att vi ska bli friska men de hänger inte på...
VuxetBarn
Bra initiativ denna blog.
Skicka en kommentar
<< Home