Vuxna Barn och ANSVAR
Jag har så långt tillbaks jag kan minnas tagit ansvar för allt och alla. Jag har alltid varit den där "nån" som hjälper till när det behövs; klassråd, lucia, elevrådet, kapten i laget, bakat inför klassresan etc...Jag kan nästan aldrig säga nej när en kompis ber om hjälp och jag gör detta utan att begära någonting tillbaks...Jag ber heller nästan aldrig någon annan om en tjänst eller hjälp, jag är nämligen stark och klarar mig själv inbillar jag mig....KAN SJÄLV!
Jag känner ofta stort ansvar inför min familj, speciellt då min mamma och min syster. Jag känner värsta kravet att se till att de får ett bra liv. Eftersom jag bott utomlands länge har jag inte kännt detta på samma sätt som nu när jag flyttat hem. Men innan jag flyttade hem bestämde jag att jag skulle se till att min mamma började träna, fick löneförhöjning, skaffade en hobby, och blev glad. Jag skulle se till att min syster fick en utbildning eller bättre jobb, hjälpa henne med lån så hon kunde köpa sin lägenhet, få henne att börja träna, och sluta röka.
Känns som om jag har ansvaret att ta hand om deras liv, för att de inte kan det själva, eller de kommer inte då göra de "rätta valen." Control freak?
Jag har dock kommit på, lite också på grund av att min sambo har pekat ut det, att jag inte tar något ansvar för mig själv. Eller snarare att jag sätter alla andra först. Tänker inte på att jag själv blir stressad eller trött när jag ger all energi och tid till andra.
Jag borde naturligtvis lägga den tiden och energin på mig och min sambo, men vi kommer sist.
Det är också lite underligt. Jag känner inte detta ansvar inför min sambo, känner inte att jag behöver hjälpa honom på samma sätt. Han tycker ofta att jag sätter mina kompisar före honom, även om jag inte håller med om det. Han tycker också att han får ta allt ansvar i vårt förhållande.
Kan det vara så att i mitt eget förhållande/liv så behöver jag någon som tar ansvaret för mig, för jag orkar inte det för jag har tagit så mycket ansvar för andra...nu och alltid? Är så van att sätta mig själv sist, att jag inte är värd lika mycket som andra, att jag nu sätter min sambo och mig sist? Och eftersom jag själv aldrig förväntar mig någon uppskattning när jag tar ansvar/hjälper folk, så ger jag inte honom någon uppskattning, tror inte att han heller behöver det...men det är så FEL! Frågan är bara hur jag kommer ur detta...
skrivet av vuxetbarn 11/08/2005 05:15:00 em
15 kommentarer
15 Comments:
Genom att förstå att du kan inte kan (hjälpa)stödja andra förbehållslöst, utan att du tagit hand om dig själv först.
Jag tycker inte om ordet hjälpa, när det handlar om andras människors mående. Man kan stödja och ev. visa vägen. Men detta kan man inte göra, förrän man börjat gå vägen själv.
Så vill du stödja... börja stödja dig själv! Och börja med att lära dig att säga NEJ! Jag vet hur det är. Läs det här:
http://mamselamsen.blogspot.com/2005/10/detta-har-jag-tnkt-mig-att-lsa-upp-i.html
Du
Får du ngn professionel hjälp?
Jag tror att du behöver det.
Känner igen mkt eftersom jag själv vuxit upp med an pappa som drack.
Just detta att ta tansvar för ALLA -utom för sig själv och kanske den som är nära.
I och med att man fick ta ansvar för alla som barn så kan man inte ta ett "realistiskt ansvar" sedan. Nej -man kan offra all tid på att hjälpa vänner o arbetskamrater osv. men konsekvensen blir sedan att man ofta beter sig ansvarslöst mot den som finns närmast.
Jag tycker att historien om din "pappautflykt" är fruktansvärd.
Se till att du får bra hjälp (och låt det ta låång tid) försök att se till dina egna behov och se realistiskt på ditt liv.
Se till att skaffa hjälp innan du får barn (sedan är det så mkt svårare och risken finns att du omedvetet överför mkt av problematiken på barnen)
KRAM
Anna
Mamselamsen - tack för dina visa ord. Det svåra med att börja tänka på mig själv och stödja mig själv är att jag inte vet vad JAG vill. Tycker det är svårt att känna vad jag vill och inte vill. Konstigt kanske?
Och när jag säger NEJ känner jag mig som världens elakaste person...ja du vet...
Anna - Hej och tack för ditt långa inlägg! Nej ingen professionell hjälp, men jag går på Al-Anon och AcOA möten. Har dock tänkt på att börja gå i parterapi med min sambo, men det kanske inte är så bra förrens jag själv fått lite hjälp...
Jag är faktiskt rädd för det där att jag inte ska bli en bra mamma. Att de inte ska tycka om mig, eller att jag inte ska kunna visa dem att jag älskar dem, eller att jag inte kan lära dem att ge.
Börja med att göra EN sak om dagen, som BARA är för dig! Jag kunde inte heller komma på något... så jag badade bubbelbad i ett par veckor.
Säga NEJ.... testa med något "småttigt"
Jag fick hjälp av beteendevetare först nu i höst. Jag önskar att jag förstått att jag behövde den hjälpen tidigare. Men är som du "Stora, starka tjejen" som inte behöver någon.
Relationsproblemen: Ta dig tid och ansträng dig för att bekräfta din partner. Skriv komihåg-lappar, inte särskilt spontant eller romantiskt, men till slut behöver du inte lapparna. All lycka!
Neni - Tack för ditt inlägg. Jag kanske borde gå och prata med någon men har hört att det inte är så billigt ;)
jag gjorde faktiskt en kraft ansträgning och bestämmde mig för att varje dag skulle jag göra någonting för min partner eller oss. Jag skrev upp det i en anteckningsbok. Efter typ en månad had jag fortfarande inte fått någon som helst feedback eller uppskattning. Jag kände då som om jag bara gav och gav...kände mig patetisk som gjorde allt det där för någon som inte ens vet om han vill fortsätta att vara med mig. Jag tror han och jag måste komma fram till hur vi vill fortsätta innan vi börjar jobba på vårt förhållande.
GE DIG SJÄLV!!!!!!!!!!!
jag säger som mamsen.. genom att ge dig själv stöd.. ge dig själv uppskattning... ge dig själv tillåtelse.. kommer du att få från andra..
Räkna inte det du ger till andra..det är det du ger till dig själv just nu som räknas.. om du inte uppskattar, uppvaktar, respekterar, älskar, förtjusas av dig själv.. är det svårt för dig att ta emot sånt av andra..
Tack för att du belyser ett problem som tyvärr många lever i...utan att vara medveten om det.
När det gäller hjälp kring detta kan jag rekommendera www.jellinek.se
Har du lust - kan du följa "TEMAVECKAN" på min blogg:
http://nemo-on-land.blogspot.com
som börjar imorgon. Handlar om medberoende.
mamselamsen och lyckliga grodan -
tack för stödet och tron på mig! Jag har ju en gång varit en person som tyckt om mig själv, tyckt att jag var värd mycket, gav mig själv mycket. Men det var när jag kände mig älskad av min sambo. Nu är allt bortblåst! Tror jag har svårt att älska mig själv om ingen annan gör det, måste känna mig uppskattad för att förstå att jag gör något bra. Det samma gäller på jobbet eller andra saker i livet. Måste lära mig att stå på mina egna ben, vara stark i mig själv, jag vet...med ert stöd ska jag försöka :)
nemo on land - tack för tipset! Jag var inne och läste på din blogg. Kände igen mig och min familj i många av tankesätten.
När staten inte hade råd att bosätta oss på fler ställen fick vi flytta hem till mamma igen, hemma låg det en hög med brev från kamraterna i skolan som ritat fina bilder och skrivit att dom önskar att vår sjuka mamma snart ska bli bättre. Vadå sjuk? Jag skämdes.
Mamma hade en ny pojkvän, igen. Och allt var som vanligt. Ingen fostermamma som kollade att vi gjorde våra läxor eller gick och la oss i tid.
Tillbaka till det normala. Med psykedeliska blixtrar, naw vad lyckliga vi var, en familj igen, minns att mamma satte på sina gamla LP-skivor, drack vin, dansade med pojkvännen, och jag och Sofia stod bara och såg dumma ut i farstun med väskorna hårt knutna i händerna.
Mamma hade målat om vårat gamla rum och städat bort våra leksaker.
Så bytte hon pojkvän efter att han gått och lagt sig naken i min säng, igen, på fyllan. Jag skulle skärt halsen av gubbjäveln om det inte varit för att det var skola dagen efter. Och ibland skämtade vi om att vi skulle stycka varandra till middag. Han gjorde goda stekar. Sen blev jag vegetarian.
Bra blogg, läser den som terapi.
Känns skönt att se, att jag inte e ensam. jag e uppvuxen med alkolismen, både min mamma och pappa drack. varje dag!.. bor med min sambo, hans son och våran nyfödda son ( två månader). det är mitt första barn, och först under slutet av graviditeten började jag förstå på riktigt att jag var sjuk. mi sambo har svårt att förstå mig och mitt beetende. vårat förhållande har hamnar gång på gång på bhal is och har många gånger varinära att brista helt. jag har så svårt att försöka få honom att förstå, efetrso jag tror att han kommer tycka att jag är löjlig.. att jag överdriver.. vill gärna gå på ett acoa möte, men vet inte hur ja ska säga till min sambo!.. han skulle nog gförstå. om jag bara förklarade!
Anna, med flera,
jag har varit tillsammans med en kille under lång tid och haft ett riktigt stormigt förhållande. Jag har ofta känt mig underskattad, rädd för att inte vara tillräcklig och han har lämnat mig ca 8 gånger under 2 års tid. Något som självklart tar på mitt självförtroende. Jag har under hela denna tid känt att något är fel, grundläggande fel. Hans handlingar sätter honom ofta i besvärliga situationer och det går ofta ut över mig, men inga andra människor. Inför sina vänner, familj och kollegor är han inte bara exemplarisk, utan utomstående perfekt...
innanför dörrarna hemma är det dock inte lika perfekt. Jag upptäckte för en tid sedan att han växt upp med en alkoholiserad pappa, 2 yngre systrar och en mor i en idyllisk landsbygd.
Skamen när jag frågade om detta var enorm, han vägrade tala med mig på 2 månader, förnekade det och flyttade hemifrån.
Efter 2 månader upptäckte han att det var en befrielse att jag frågat om detta och han insåg att det kunde ha en påverkan.
Skamen finns så djupt inrotad, och för en stolt, framgångsrik man med 2 systrar som ser upp till honom och som han måste vara stark inför är det emot hela hans tankesätt att erkänna detta. Att erkänna en skam och svälja sin stolthet är nog bland det värsta han behövt göra.
Idag har han ännu inte lyckats ta sig till ett möte för att få hjälp. HAn har bokat tiden, ombokat och ljugit om detta 3 gånger för mig på ett halvår. Nu har han äntligen en tid inbokad på fredag och det är mitt sista hopp om att han ska kunna må genuint bra...
Min poäng är, det lidande och besvär jag har fått uppleva under denna tid kunde gå att undvika. Jag har varit tvungen att vara en psykolog, flickvän och mamma till honom. Att du enbart går t och skriver om detta är halva arbetet.
Jag har talat med ett antal psykologer och samtliga ger mig samma svar; att detta är inget han kan klura ut själv, utan genom terapi är det fullt möjlighet att komma underfund med problemen, börja prioritera sig själv, mig och undvika att sätta sig i besvärliga situationer och såra människor runtomkring sig...
Med det är i stort sett omöjligt för honom att göra detta själv. Min varmaste rekommendation är att ta itu med detta och ge det ett ärligt försök hos en KBT terapeft.. Det kan vara ditt livs bästa investering oavsett kostnad. Och jag är helt övertygad om att du kommer vara mer tillfreds med dig själv och din partner efter det..
En annan rekommendation till att våga ta itu med detta är att läsa boken "Vuxna barn till alkoholister" av Janet Geringer. Även den boken ger ett hyfsat perspektiv på vad det handlar om.
Önskar dig ett stort lycka till. Du är inte ensam.
Kram Nina
Skicka en kommentar
<< Home