En Resa (i känslor)

Det har gått nästan 1 1/2 år sen mitt senaste inlägg. Min pappa lever!

Han lever, och det är konstigt. Han väger bara 50 kg, har organ som är helt slut, en hosta som vägrar ge sig...men alkohol lyckas han få i sig. Jo, det är sant. Han ringer ibland och jag hör det på två sekunder. Hur han lyckas få tag i det och hur han lyckas överleva är en gåta.

Men nu har jag bokat en resa för att hälsa på honom. Det känns bra.

Jag tar med min syster och 3-åriga tjej på en 7-timmars lång resa för att träffa honom i några timmar. Jag känner att jag måste. I ett samtal slank det ur mig att vi självklart måste hälsa på så han får träffa sitt barnbarn. Nu frågar han varje gång när vi ska komma, och därför var det skönt att igår få ge honom ett datum och tid.

Men visst känns det också jobbigt och läskigt. Hur ska mitt barn reagera? Hur kommer jag reagera på att se honom? Kommer han vara nykter? Ja, det är många frågor som rör sig i huvudet inför resan.

Jag har känt mig så frisk när jag har haft honom på avstånd, och jag vet att ett möte kommer att röra upp gamla känslor i mig. Men samtidigt betyder väl det att man inte är frisk?

Min pappa kommer att dö

Pappa har fått diagnosen skrumplever vilket innebär att hans lever inte fungerar längre. Han har även en inflammation på gallan med stora gallstenar som inte passerar. Därför har han fått en påse på magen som ska föra ut gallvätskan. Denna åkte av utan att han märkte det så vätskan började åka baklänges i systemet vilket naturligtvis inte är bra.

Dricker han alkohol nu är det slutet för honom.

Jag blev chockad sist jag såg honom. Han kunde knappt röra sig, hade inga muskler kvar på armarna, orkade knappt prata och var gul som en lussekatt på huden och i ögonen. Han rörde sig som en 95-åring fast han är 60.

De kan inte operera honom för galstenarna för han är i för dåligt tillstånd. Pappa vägrar naturligtvis att stanna på sjukhuset så nu har han hemtjänst som kommer förbi 4-5 gånger i veckan.

Första helgen hemma hade någon kommit förbi med några starköl som han fått i sig. Jag förstår nu till fullo hur sjukt hans begär är. Hur stark sjukdomen är om man gör så här mot sig själv. Det är så fantastiskt onödigt och sorgligt.

Jag har varit väldigt arg på min pappa för det vi fick gå igenom när vi växte upp. Arg på hur jag blivit på grund av honom. Arg på orättvisan i det hela. Men nu känner jag mig inte arg alls längre utan bara väldigt ledsen. Även om jag förstått hela tiden att man inte kan dricka så mycket som pappa gjort och leva ett långt liv så kommer det ändå som en chock att slutet börjar närma sig.

Prognosen är ca 2 år.

Det som gör mest ont just nu är att han måste vara så otroligt deprimerad. Vad kan han ha för anledning att ens gå upp på morgonen. Hans barn har han knappt någon kontakt med. Hans föräldrar har nu båda gått bort. Han kan knappt röra sig.

Ett liv bortkastat?

Farmor kommer aldrig ringa mer

Jag brukade alltid rysa till lite när farmor ringde. Chansen fanns alltid att det skulle vara DET samtalet. Kunde bli irriterad och ledsen på att hon ville att jag skulle ta tag i saker. Jag har ju min egen familj nu. Har jag inte gjort vad jag kunnat?

Farmor fanns alltid där för pappa. Det var hon som såg till att det var rent i lägenheten och att han hade någonstans att gå på julafton.

Nu har hon gått bort. Väldigt snart efter att vi förlorade farfar. Jag antar att hon inte orkade mer.

Vem ska nu ta hand om pappa?

Nu önskar jag att farmor ringde. Även om det inte var bra nyheter, så var hon som en sista livlina för pappa.

Att ta ansvar

Har pratat med läkaren. Pappa har lunginflammation. Levern är slut, men det är inte akut.

När jag frågade om de kunde hjälpa mig med LVM eller någon annan behandling istället för att bara skicka hem honom svarade hon vagt...OK jag antecknar att du har gjort den förfrågan. Men nu behandlar vi det som är akut.

Jag fick känslan av att de endast vill se till att de har hjälpt honom med det han ligger inne för nu. Sen kan de skicka hem honom med gott samvete.

Jag bad dem att ringa mig innan de skickar hem honom så vi kan diskutera framtiden...men jag tror snarare farmor kommer ringa och berätta att han är hemma nu...och full!

Då var det dags att kliva ombord på karusellen igen

Upp och ner, ner och upp...

Då var det dags igen. Ett samtal.

Pappa har åkt in akut till sjukhuset. Jag vet ingenting...deras telefontid har inte öppnat ännu.

Ska det vara värsta möjliga besked man får, eller är det "lungt"?

Vet bara att han ligger på avdelningen för njursjukdomar. Snart kan jag ringa och höra mig för.

Jag tror att jag någonstans har "lämnat över" för jag gråter inte, och jag känner mig ganska känslokall. MEN jag vet att om beskedet inte är positivt, är jag där igen...skuldskänslorna tar över och jag är igen ett vuxet barn, en medberoende.

En tragisk kedja

Ett telefonsamtal från faster -- Farfar har gått bort!

Ett telefonsamtal till mamma -- Nu kommer väl pappa supa ihjäl sig!

Ett telefonsamtal till farmor -- Pappa bara gråter och gråter!

Ett telefonsamtal till pappa -- Inget svar...

Jag hoppas att farfars bortgång inte triggar min pappa att dricka ännu mer, om möjligt. Jag hoppas att han snart svarar i telefonen. Jag hoppas att mamma har fel.

Reality Check

Jag får fantastiskt många e-mail från er läsare och jag uppskattar det verkligen. Även om jag inte är lika duktig på att uppdatera bloggen nu som förr. Är glad att mina tidigare inlägg påverkar.

Brukar skriva till unga vuxna barn att allt kommer att kännas annorlunda när de väl flyttar hemifrån. Att då äntligen kan de komma bort, och börja bygga sin egen person. Att det var livsavgörande för mig när jag själv flyttade hemifrån.

Och visst...att komma bort från alkoholisten...så som jag nu är borta från min pappa är skönt. Sorgligt, jobbigt stundvis, men absolut inte som att varje dag, varje stund vara i närheten av en alkoholist.Jag hittar ibland tillbaks till det där hugget i magen, klumpen i halsen när jag ser folk bråka, ser andra missbrukare eller tänker på starka minnen från barndomen. Men de är långt borta nu.

Därför var det en riktig reality check när jag besökt min pappa med min lilla ett-åriga dotter för första gången på många år. Jag hade lovat och lovat länge att komma och hälsa på. Skuldkänslorna började svämma över så jag åkte till sist.

Troligtvis var det hans nervositet inför vårt möte som låg bakom, eller så var det min naivitet.

Gick först förbi farmor. Pappa kom förbi, hyfsat nykter. Skönt. Men med myror i byxorna gick han snart hem och jag, naiv, sa att vi kunde komma förbi en sväng senare på kvällen. Vet inte vad jag tänkte.

Tog med min ett-åring och sambo. Klockan kanske 21. Ringde på dörren. En stor hund skäller. Dörren öppnas. En väldigt sliten kvinna öppnar dörren. En hund skäller. Min dotter ser lite chokad ut. Min sambo, livrädd för hundar (jag med). Min pappa kan inte resa sig själv, så hon ber oss att komma in. Cigarettrök pyr ut genom öppningen. Lämnar dottern hos sambon utanför, och stiger in.

En stor man sitter avsvimmad i en fotölj. Lägenheten ser ut som en riktig knarkarkvart. Pappa as full. Jag skakar bara på huvudet och säger att jag inte kan utsätta min dotter för det här. Jag börjar gråta.

"Men släng ut den jävelen då!" Gormar pappa. "Så att ni kan komma in." Han förstår inte att det inte bara är den avsvimmade mannen och hans arga hund som är broblemet. Mellan tårarna, och skuldkänslor, säger jag åter till pappa att jag är ledsen, men att jag inte kan göra detta.

Jag går därifrån, vänder mig om och ser hans bokhylla. Den är fylld med foton på mig, min syster, och min ett åriga dotter.