JAG
ÄR ETT VUXET BARN SOM VÄXT UPP MED EN ALKOHOLISERAD
PAPPA.
Jag har först nu börjat
inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande
med min sambo. Jag
hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor
som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med
alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.
"This too shall pass"
fredag, oktober 02, 2009
Att ta ansvar
Har pratat med läkaren. Pappa har lunginflammation. Levern är slut, men det är inte akut.
När jag frågade om de kunde hjälpa mig med LVM eller någon annan behandling istället för att bara skicka hem honom svarade hon vagt...OK jag antecknar att du har gjort den förfrågan. Men nu behandlar vi det som är akut.
Jag fick känslan av att de endast vill se till att de har hjälpt honom med det han ligger inne för nu. Sen kan de skicka hem honom med gott samvete.
Jag bad dem att ringa mig innan de skickar hem honom så vi kan diskutera framtiden...men jag tror snarare farmor kommer ringa och berätta att han är hemma nu...och full!
Då var det dags att kliva ombord på karusellen igen
Upp och ner, ner och upp...
Då var det dags igen. Ett samtal.
Pappa har åkt in akut till sjukhuset. Jag vet ingenting...deras telefontid har inte öppnat ännu.
Ska det vara värsta möjliga besked man får, eller är det "lungt"?
Vet bara att han ligger på avdelningen för njursjukdomar. Snart kan jag ringa och höra mig för.
Jag tror att jag någonstans har "lämnat över" för jag gråter inte, och jag känner mig ganska känslokall. MEN jag vet att om beskedet inte är positivt, är jag där igen...skuldskänslorna tar över och jag är igen ett vuxet barn, en medberoende.
Ett telefonsamtal från faster -- Farfar har gått bort!
Ett telefonsamtal till mamma -- Nu kommer väl pappa supa ihjäl sig!
Ett telefonsamtal till farmor -- Pappa bara gråter och gråter!
Ett telefonsamtal till pappa -- Inget svar...
Jag hoppas att farfars bortgång inte triggar min pappa att dricka ännu mer, om möjligt. Jag hoppas att han snart svarar i telefonen. Jag hoppas att mamma har fel.
Jag får fantastiskt många e-mail från er läsare och jag uppskattar det verkligen. Även om jag inte är lika duktig på att uppdatera bloggen nu som förr. Är glad att mina tidigare inlägg påverkar.
Brukar skriva till unga vuxna barn att allt kommer att kännas annorlunda när de väl flyttar hemifrån. Att då äntligen kan de komma bort, och börja bygga sin egen person. Att det var livsavgörande för mig när jag själv flyttade hemifrån.
Och visst...att komma bort från alkoholisten...så som jag nu är borta från min pappa är skönt. Sorgligt, jobbigt stundvis, men absolut inte som att varje dag, varje stund vara i närheten av en alkoholist.Jag hittar ibland tillbaks till det där hugget i magen, klumpen i halsen när jag ser folk bråka, ser andra missbrukare eller tänker på starka minnen från barndomen. Men de är långt borta nu.
Därför var det en riktig reality check när jag besökt min pappa med min lilla ett-åriga dotter för första gången på många år. Jag hade lovat och lovat länge att komma och hälsa på. Skuldkänslorna började svämma över så jag åkte till sist.
Troligtvis var det hans nervositet inför vårt möte som låg bakom, eller så var det min naivitet.
Gick först förbi farmor. Pappa kom förbi, hyfsat nykter. Skönt. Men med myror i byxorna gick han snart hem och jag, naiv, sa att vi kunde komma förbi en sväng senare på kvällen. Vet inte vad jag tänkte.
Tog med min ett-åring och sambo. Klockan kanske 21. Ringde på dörren. En stor hund skäller. Dörren öppnas. En väldigt sliten kvinna öppnar dörren. En hund skäller. Min dotter ser lite chokad ut. Min sambo, livrädd för hundar (jag med). Min pappa kan inte resa sig själv, så hon ber oss att komma in. Cigarettrök pyr ut genom öppningen. Lämnar dottern hos sambon utanför, och stiger in.
En stor man sitter avsvimmad i en fotölj. Lägenheten ser ut som en riktig knarkarkvart. Pappa as full. Jag skakar bara på huvudet och säger att jag inte kan utsätta min dotter för det här. Jag börjar gråta.
"Men släng ut den jävelen då!" Gormar pappa. "Så att ni kan komma in." Han förstår inte att det inte bara är den avsvimmade mannen och hans arga hund som är broblemet. Mellan tårarna, och skuldkänslor, säger jag åter till pappa att jag är ledsen, men att jag inte kan göra detta.
Jag går därifrån, vänder mig om och ser hans bokhylla. Den är fylld med foton på mig, min syster, och min ett åriga dotter.
Jag mådde faktiskt bra när min pappa var på LVM-hemmet. Dels för att han visade sådana positiva framsteg och förändringar som var så främande för mig, och dels för att jag kände att jag "äntligen" gjort något för att ge honom en chans.
När pappa skulle få komma hem var vi nog alla nervösa och undrade hur det skulle gå. Men han var tvungen att gå och "blåsa" för att visa att han var nykter, vilket gjorde mig tryggare.
Det jag dock inte visste att han var tvungen att blåsa i 5 dagar. 5 DAGAR!!!!!!!
Jag kunde och kan fortfarande inte förstå detta. Hur kan man tvångsomhänderta någon i 6 månader som varit alkoholist i stort sett hela sitt vuxna liv och sen bara låta dem blåsa i 5 dagar???
Så...han var nykter i 5 dagar. På den 6:e var han det inte!
Det smärtar mig så oerhört att han igen ringer full. Att han igen har "packet" hemma hos sig som dricker och stjäl hans grejer. Att han lämnar osamanhängande meddelanden på telefonen. Eller att nu inte hört av sig på flera månader. Att han igen inte kommer ihåg vad jag heter. Att han igen slutat bry sig om sitt yttre. Att han igen inte kan gå stadigt.
Men det smärtar också att soc, läkare och alla andra tycks säga "ja ha". Eller att de inte förstår att deras "system" är helt obegripligt dumt och naivt och faktiskt dödande.
Jag börjar undra om de som bestämmer om de här sakerna har någon utbildning och kompetens i över huvudtaget?!?!?
En morgon, på väg till jobbet, ringer mobilen. Det var pappa!
Jag blev helt tagen och var faktiskt tvungen att stanna bilen. Han var så pratglad, ställde frågor om graviditeten, om jag började bli nervös, hur vi hade det, hur det var med sambon etc...
Det känndes som en helt främande människa. Jag menar jag har pratat med honom nykter förr, men detta var annorlunda. Han var glad, och det var inte jag som behövde driva samtalet framåt...snarare så att jag inte fick en syl i vädret :)
Han berättade om saker som hänt honom, men när jag frågade hur det kändes att han snart ska få komma hem började han prata om något annat. Det gjorde mig lite rädd...för på något sätt betyder det att han fortfarande inte kan prata om alkoholismen. Jag var glad när vi lade på, men sen började jag tänka på att han snart ska få åka hem. Vad som kommer att hända då, och vad ledsen jag kommer bli om han ringer full.
Jag har fortfarande inte pratat eller träffat min pappa sen han åkte in på tvångsvård. Men andra har gjort det, och det de berättar gör mig glad.
Han har gått upp i vikt! Börjat sola solarium :) Gått till tandläkaren för att fixa tänderna! Köpt nya kläder! Slutat använda rullatorn! Börjat planera en utlandsresa! Kommer ihåg att jag ska ha barn i april! På telefon är han prat glad och styr samtalet!
Jag undrar hur det måste kännas för honom att hitta sig själv igen efter att ha varit inne i en dimma av alkohol i så många år. Det skrämmer mig också att han snart får åka hem...vad händer då?
Om han väljer alkoholen igen, hur absurt är det inte då? När han märker att han fått alla dessa positiva saker från att vara borta från alkoholen.
