JAG
ÄR ETT VUXET BARN SOM VÄXT UPP MED EN ALKOHOLISERAD
PAPPA.
Jag har först nu börjat
inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande
med min sambo. Jag
hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor
som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med
alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.
"This too shall pass"
tisdag, maj 30, 2006
Jag tar tillbaks min fråga!
Jag är FÖR FÖRLÅTANDE! Jag överdriver inte, även om jag säkert är extra känslig som vuxet barn för svek etc...Det är nog snarare så att jag tar aldeles för mycket skit just för att jag är ett vuxet barn, och inte tycker att jag är värd mer...
MEN om någon ljuger en rakt upp i ansiktet, och gör en sak medans den tänker "det här kommer hon bli jätte ledsen över men jag gör det ändå". Då räcker inte ordet "förlåt."
Om man är i ett förhållande får man INTE vara så egoistisk som min sambo är just nu. Då finns det INTE ett förhållande.
Jag vet ärligt talat inte om det finns några ord ELLER handling som kommer få mig att förlåta detta någonsin. Eller...jag kanske kan förlåta någongång, men ALDRIG glömma!
Om någon gör en så illa med handling eller ord att det känns som att man nästan inte ska överleva ... räcker det då med en mening som "Jag ber om ursäkt!" ???
Det gör inte det för mig. Borde det göra det?
Det känns som att det är så enkelt att säga förlåt så ska all den där smärtan man gått igenom bara vara bortblåst...
Är det jag som överdriver? Förstorar min smärta? Om jag känner att det gör så ont att jag inte kan andas, ska jag då må bättre efter "förlåt"?
Min pappa fyllde år i lördags. Även om han aldrig hör av sig på min födelsedag, så tänkte jag vara en bättre människa. Jag var dock uppbokad hela dagen och visste att jag inte skulle kunna höra av mig.
När jag kommer hem sent på kvällen/morgonen så berättar min pojkvän hur pappa ringt hem till oss halv ett på morgonen. (Bara det är jobbigt. Att min pojkvän ska behöva stå och lyssna på hans sluddrande nonsense) Pappa är naturligtvis påtagligt påverkad, och så säger han något i stil med;
"Ja man har ju födelsedag så jag har lite fest med grabbarna!"
Nu undrar jag...Har han stannat i 15-20 års-ålder? Kan det vara så att det var då han började dricka och sedan dessa har hans liv varit i en enda stor dimma. Därför har han inte förstått att han blivit äldre, och att man då ändrar sina vanor/sätt att vara. Att vi blivit äldre (det är därför när vi träffas jag känner mig som 5 år igen). Han har inte kunnat reflektera över sin omgivning för han har ständigt varit inne i den där "fylledimman."
Därför har han när han fyller 56 år, en "fest med grabbarna." Han inser inte att han har en fest med grabbarna VARJE DAG!
Varför prioriterar jag alltid fel? Det som är viktigast som hälsa, mat, vänner, semester kommer alltid sist på listan. Istället jobbar jag som en galning, äter dåligt, röker ibland, och springer runt och hjälper andra människor med deras "viktiga" saker.
Som nu, viktigast borde vara att ta tag i mitt förhållande. Det var snart månader sedan vi var på parterapin, sen dess har vi tigit om problemen. Skjutit fram disskussionen. Jag skyller på saker som att jag åkte ju bort en vecka, blev sjuk, strul på jobbet, massor att göra. Då orkar man ju inte ta tag i det jobbiga, bättre att skjuta fram det!
NEJ! Detta löser ingenting... men jag är feg som en råtta och rädd för konfrontationer. När ska jag bli bättre på detta? Att ta tag i saker, se ödet i vitögat, våga ta en konflikt?
