JAG
ÄR ETT VUXET BARN SOM VÄXT UPP MED EN ALKOHOLISERAD
PAPPA.
Jag har först nu börjat
inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande
med min sambo. Jag
hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor
som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med
alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.
"This too shall pass"
tisdag, februari 28, 2006
Tyngden På Mina Axlar
Jag driver mitt eget företag och som många andra småföretagare jobbar jag många timmar. Därför har det blivit på sistone att jag haft mindre tid över att göra något med mamma, och på helgerna jobbar jag antingen eller så är jag bara för trött.
Jag märker att hon saknar mina besök. Det känns extra tungt då hon är ensamen, och hon inte är en sådan där som hittar på en massa själv. Hon vill gärna att jag eller syrran är med. Då jag är den som är mest aktiv i familjen, har det blivit så att jag varit den som frågat om hon vill hänga med på promenader eller någon sportaktivitet. Jag vet att hon älskar det, men skulle aldrig göra det ensamen. Men nu har jag inte haft tid på länge...
Jag har jätte dåligt samvete över att hon sitter alldeles ensamen på helgerna och typ inte går utanför huset om inte jag kommer förbi. Hon sitter där i fotöljen, med katten och kollar på alla TV-program.
Hon hintar med kommentarer som "det vore ju roligt att träna MED någon" eller "vad tror du en weekend resa till London skulle kosta, men du har väl inte tid". Aj aj mitt samvete...
Nu hade jag lovat att vi skulle gå på en basketmatch i helgen men jag hade bara inte tid då vi ska lansera en ny produkt i veckan. Hon ringde mig på söndagen och jag kunde höra besvikelsen. Värst av allt var att hon lät påverkad...och det var söndag eftermiddag. Alltså jobb dag morgonen efter. Usch jag får magont.
Om jag ska vara RIKTIGT ärlig så har det blivit allt oftare som jag kommer förbi på en helg och hon är påtagligt berusad. Är det för att hon är deprimerad och känner sig ensamen? För att jag inte kommer förbi lika ofta?
Oj vad kul att det blev en liten diskussion på mitt tidigare inlägg. Alltid kul att höra vad andra tycker och upplever. Jag känner dock att jag vill klargöra lite…
Jag begär absolut INTE att min pojkvän ska hantera mig med silkesvantar hela tiden. Han MÅSTE ju få säga och göra exakt som han vill. Självklart har han rätt att vara arg, ledsen, inte ömsint och allt det.
Det jag försökte säga var att jag ibland tar kreativ kritik FÖR personligt och tillslut hör jag inte vad personen försöker säga. Jag tar ”jag gillar inte vad du gör just nu, men let’s solve it” som ”jag vill inte ha dig, kommer lämna dig, och jag älskar inte dig.”
Så detta med Safe Zone behöver bara appliceras vid ”diskussioner” då min partner vill att vi ska LÖSA ett problem och att jag då ska HÖRA vad han försöker säga. Annars tenderar jag ju att inte höra, och då kan vi ALDRIG lösa våra problem.
Det var helt enkelt bara ett förslag på hur jag tror att vi ska kunna nå varandra. Och istället för att alla diskussioner ska sluta med tårar och bråk, så kanske vi kan lösa ett problem tillsammans.
Om vi har ett ”vanligt” bråk då vi är arga, så känner jag naturligtvis likadant och skulle vilja ha en Safe Zone, men jag inser att jag inte kan begära det. Det jag kan begära dock är att han ska försöka förstå att när han säger vissa saker så tolkar jag dem fel (eller på mitt sätt), så att han också tänker sig lite för vad han säger.
Tycker bara att det var så skönt att äntligen se vad jag gör för fel, och varför. Jag tror också att min pojkvän uppskattade att jag talade om detta. För han vill ju att jag ska HÖRA.
Jag har bloggat en del om det här med att när någon är kritisk mot mig, speciellt min pojkvän, så hör jag inte vad de säger egentligen. Allt jag hör är ”jag älskar inte dig”, ”du är inte bra nog” etc…
Jag har inte riktigt förstått varför. När jag senast hamnade i en ”diskussion” med min pojkvän så tror jag att jag fick svar på det.
För det första så börjar jag nästan alltid att gråta. Det behöver inte vara för att jag blir ledsen, utan det kan vara för att jag blir upprörd, eller arg. Så gråt är inte lika med ledsen alltid. Men ibland så blir jag ju ledsen, och det är faktiskt då som öronen slutar fungera. Det är då jag inte hör vad han säger.
Och nu har jag kommit på att det är för att när jag blir ledsen, och han står på andra sidan rummet, och inte bryr sig om mina tårar, så börjar tankarna i huvudet gå ungefär så här:
…Vad han är elak. Hur kan han låta mig gråta så här utan att trösta mig. Bryr han sig inte alls om mig. Hur kan han fortsätta att skälla när han ser hur ledsen jag är. Han älskar inte mig. Det är ju självklart så. Hur skulle han kunna älska mig och säga så här. Jag duger inte åt honom…
Nu är jag så glad att jag förstått. Så sist så jag det precis rakt ut, istället för att hålla det inne. Jag sa att jag inte förstod hur han kunde låta mig bli så ledsen utan att trösta mig. Det var as skönt!!!
Han tycker naturligtvis att jag tar allt FÖR personligt, och ser ingen anledning till mina tårar. Men jag försökte säga till honom, att jag kommer att höra VAD han säger om han tillåter mig en Safe Zone. Med detta menar jag att om han höll om mig, eller tröstade mig, så skulle jag känna mig safe. Jag skulle inte vara orolig att han slutat älska mig. Jag skulle förstå att han inte försökte vara elak. Och då skulle jag kanske faktiskt HÖRA, och vi skulle kunna lösa våra problem istället.
Kan detta vara ett tecken på tillfrisknande månne?
Min pappa bor långt ifrån oss, nära sina föräldrar. Så jag och syrran brukar alltid slå 2 flugor i en smäll och åka dit tillsammans och hälsa på dem alla på en gång.
Det var ganska exakt 2 år sedan sist.
När jag var hemma hos min syster sist, så nämner hon i förbi farten att hon fått ett ryck och beställt en tågbiljett för att över helgen åka och hälsa på dem. Hon säger något som ”Vet inte vad som flög i mig, fick bara en känsla och bokade sent i går.”
Jag berättade för pojkvännen att syrran skulle åka. Samtalet låter typ så här:
P: Va? Ska inte du också åka då? VB: Nej, jag vill inte, och har inte tid. P: Fråga hon om du ville följa med? VB: Nä, det var något ryck hon fick…bokade i går kväll. P: Varför fråga hon inte dig? VB: Vet inte. Hon trodde väl kanske inte att jag hade tid. P: Fråga du inte varför hon inte frågade dig? VB: Nej
P: Det är ju inte normalt att hon inte frågar dig. Ni åker ju alltid ihop. Undrar inte du varför hon inte frågade dig? Tycker inte du att det är konstigt? VB: Nej. P: Det är ju jätte konstigt, så gör man ju inte. Bara bokar och sen i sista sekund berättar man det. Du skulle ju aldrig göra så. VB: Kanske, jag vet inte. Jag bryr mig ju inte, och jag vill ju inte åka.
Nu tror jag att diskussionen är över, och går typ därifrån. Då får han värsta rycket!
P: Som vanligt då, du vill inte prata mer.
P: Jag fattar inte att du aldrig kan konfrontera din familj. Varför du inte bryr dig, och varför du inte frågar henne. Jag fattar inte dig. Du går på möten, bloggar och pratar så mycket om allt det här, och sen när det händer något sånt här så säger du inget till din syster.
Ja så fortsätter det så…han förstår inte mig…
Måste jag konfrontera henne när jag inte egentligen bryr mig? OK det var skumt att hon inte frågade mig…men what ever.
Så blir jag så ledsen att min pojkvän tror att VIPS ska jag bli super duktig och frisk och våga konfrontera alla bara för jag går på möten…
Har tänkt på det här med att min syster inte alls är intresserade utav Al-Anon. Hon frågar aldrig något, vill inte gå på möten, anser inte att hon behöver det.
Betyder det att jag är "sjukare" än henne. Kan de vara så att jag har skadats mer? Nej, jag ser ju samma beteenden i henne.
Jag har ju nästan ingen kontakt med min pappa idag. Han ringer kanske max 5 gånger på ett år. Min syster dock ringer han till mycket oftare, och hon ringer honom också. Är det därför? Är det Alkoholisten jag ska pratar med istället? Kommer jag bli friskare då?
Håller jag på och snöar in mig i mina egna tankar, behov, och tillfrisknande? Som ett jäkla EGO. Är det därför jag inte blir frisk snabbare? Är kontakt med Alkoholisten ett måste?
Nu har jag gått på Al-Anon och ACOA möten sen i april 2005, och i början var det så mycket som välde upp. Gamla och förtryckta minnen och känslor kom upp till ytan. Så mycket att bearbeta och förstå. Men jag kände också att jag växte.
Nu står jag helt STILL! Jag går på möten, skriver i bloggen och pratar med andra. Det är jätte givande och jag får mycket A-HA upplevelser, men det känns som min personliga utveckling står helt still.
Jag förändrar liksom inga av mina beteenden. Och sen krisen med pojkvänner börjar jag ju nästan ta steg bakåt. Börjar det där dåliga tankesättet etc…
Jag känner också en press att utvecklas i det här…att bli ”friskare.” Vill att de i min omgivning ska se en skillnad, att ni ska se en skillnad, att jag ska se en skillnad. Det kanske är duktiga flickan i mig…att alltid prestera…men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Kan inte ta till mig stegen, och kan inte själv hitta en väg…återigen det här med att jag inte kan AGERA.
Jag är inte ensam rent fysiskt. Jag har vänner och familj runt mig, även om jag just nu inte orkar träffa eller prata med dem. Min pojkvän är med mig ibland 24 timmar om dygnet...så jag är inte ensam. Varför känner jag mig då så himla ensam?
När jag försöker förklara för min pojkvän säge han "Men jag är ju här."
Ja, han är där fysiskt...men det känns som om han inte är där. Han öppnar inte sin famn och ber mig komma dit. Han pussar mig inte i nacken. Han ger mig inte blickar som säger "I love you." Hans obefintliga behov av min närhet gör att jag känner mig ensam...är jag konstig?
Känner mig så himla onormal. Allt med mig är onormalt. Alla runt om mig verkar vara normala, vuxna, ansvarfulla och riktiga människor. Jag är bara fel fel fel.
Mina tankar är inte normala, mitt ältande är inte normalt. När jag frågar mig själv vad JAG vill, vad JAG känner, hur JAG mår, vad som är viktigt för MIG...så kommer inga svar! Jag kan inte agera, bara reagera. När jag bråkar med min pojkvän reagerar jag som en barnunge. Jag skriker, gråter, lyssnar inte, tycker bara synd om mig själv och inser att jag är värdelös.
Jag kan inte hantera den här krisen som en vuxen människa. Jag kan inte agera...jag tar inga beslut, och jag tar inga initiativ. Jag kan inte få mig själv att flytta. Jag kan inte få mig själv att känna vad jag egentligen känner. Kan inte uttrycka mig i ord. Vill att han ska läsa mina tankar, att han ska förstå och se mig, utan att behöva säga något.
Min familj är onormal. Jag orkar inte mer...kan jag inte få vara som NORMALA människor. Kolla bara på detta inlägg...det är inte normalt! Istället för att realistiskt se på saker och ransaka så bygger jag bara upp en hög mur, gräver ner mig, och mår dåligt.
Jag har upptäckt att vad man än går igenom här i livet så finns det redan en bok, sång, eller film om exakt just det. Så många andra har redan gått igenom samma sak och beskrivit detta på ett sätt att man alltid känner "åh det där kunde vara min ord" eller "det kunde vara jag."
Jag antar att det också betyder att vi egentligen skulle kunna lära av andras misstag. Tex om man pratar med någon om deras förhållande som gick fel så kanske de säger "om vi bara hade pratat mer" men varför lär man inte av det då och pratar med sin egen partner? Varför envisas man med att gå igenom dessa saker när ett facit redan finns där ute?
Så många gånger har jag hört "If you truely love someone, let them go." Kanske jag för engångsskull ska lyssna och göra just det.. LET HIM GO!
Fasiken, ska inte fredagar kännas bättre än så här? Så himla uttråkad. Har inget plannerat för hela helgen. Kan inte ens komma på en enda sak jag vill göra, eller en enda person jag vill träffa.
Jag tror jag är utbränd eller börjar bli deprimerad...har hört att man då inte kan hitta något kul i sitt liv. Jag orkar inte träffa vänner för då måste vi prata om mitt förhållande och jag orkar bara inte det. Jag orkar inte förklara, försvara etc...
Jag vill inte heller bara sitta hemma med honom, för vi behöver vara ifrån varandra så mycket som möjligt. Vi spenderar alldeles för mycket tid ihop...och vi går bara varandra på nerverna nu. Samtidigt, så när jag inte är med honom sitter jag bara och ältar och oroar mig för oss, vad han gör, vad han EGENTLIGEN tycker och tänker...
Nä jag orkar inte...måste finnas något jag kan göra som får mig på andra tankar...
Får väl pröva den här...funkar väl i några minuter i alla fall :)
Fyra jobb som jag har haft i livet: - Sommarjobb som städare på ett sjukhus. - Administratör/Allt i allo på ett litet företag i Sthlm - Webbdesigner medans jag studerade utomlands - Egen företagare
Fyra filmer jag kan se om och om igen: - Dirty Dancing - cheezy I know - Nyckeln Till Frihet - bäst någonsin - The Usual Suspects - världens bästa slut - ...åh jag vet att det finns en till...får återkomma
Fyra platser jag har bott på: - Förorten i Sthlm - Los Angeles - Stockholm - På kontoret
Fyra tv-serier jag gillar att titta på: - Seinfeld - Simpsons - 24 - Sex and The City
Fyra platser där jag varit på semester: - Spanien - Grekland - New York - Los Angeles
Fyra hemsidor jag besöker dagligen: - www.hotmail.com - www.dn.se - vuxetbarn.blogspot.com :) - www.aftonbladet.se
Fyra ställen du hellre skulle vara på just nu: - I en varm säng med någon att krama - På solsemester - På banken för att ta ut mina miljoner - I vår nya större lägenhet/radhus
Min pojkvän kan bli galen på mig när jag inte äter ordentligt. Jag kan vara så där tjurig och grinig, eller ha jätte ont i magen… och så klagar jag till honom. Han tittar bara på mig och suckar ”Ja men kan det bero på att du åt 2 mackor till middag igår?”
Jag har kommit på att jag saknar den där förmågan att ta hand om mig själv, alltså de där basala behoven, så som mat, vitaminer, och sömn. Om jag bodde själv skulle jag inte alls äta lika mycket som jag gör nu… skulle säker bli någon macka när jag blev hungrig. Skulle säkert få skörbjugg.
Jag förstår heller inte när jag jobbat för mycket, eller behöver vila. Jag kan boka upp mig hela veckan utan problem, och förstår sen inte varför jag är tjurig eller trött på söndags kvällen.
Jag säger JA till alla som behöver hjälp, men inser inte när jag själv behöver den. Jag bryr mig inte om jag inte hunnit få i mig mat på hela dagen eller inte fått en enda stund för mig själv under helgen.
Så vad beror det här på då? Jag har faktiskt hört andra vuxna barn dela om samma sak. Kan det vara så att vi som barn var för upptagna med alla andras behov etc…att vi inte lärde oss att ta hand om våra egna? De vuxna i vårt liv prioriterade inte heller våra behov, för deras liv var också i kaos. Därmed lärde vi oss inte att se till att våra primära behov blev fyllda.
