ENSAM
Jag är inte ensam rent fysiskt. Jag har vänner och familj runt mig, även om jag just nu inte orkar träffa eller prata med dem. Min pojkvän är med mig ibland 24 timmar om dygnet...så jag är inte ensam. Varför känner jag mig då så himla ensam?
När jag försöker förklara för min pojkvän säge han "Men jag är ju här."
Ja, han är där fysiskt...men det känns som om han inte är där. Han öppnar inte sin famn och ber mig komma dit. Han pussar mig inte i nacken. Han ger mig inte blickar som säger "I love you." Hans obefintliga behov av min närhet gör att jag känner mig ensam...är jag konstig?
När jag försöker förklara för min pojkvän säge han "Men jag är ju här."
Ja, han är där fysiskt...men det känns som om han inte är där. Han öppnar inte sin famn och ber mig komma dit. Han pussar mig inte i nacken. Han ger mig inte blickar som säger "I love you." Hans obefintliga behov av min närhet gör att jag känner mig ensam...är jag konstig?
skrivet av vuxetbarn 2/09/2006 04:39:00 em
12 kommentarer
12 Comments:
I know the feeling:)
Har du provat att vara den som försöker nå honom istället och börja ta i honom och kramas? Han kanske är lika osäker och har lika tankar som du har? Jag vet att det låter simpelt, men ibland börjar man tänka negativt och analysera något utan att själv försöka göra något åt det. Om det sen inte funkar eller blir bättre är en annan femma:) Då har man gjort något i alla fall:) Kram på dig....
Shit, precis så. Har växt upp med en alkoholisrad styvpappa från att jag var 3 veckor tills jag var 16 år och flyttade. Och visst känner jag igen det du skriver. Ska genast sluka resten.
Precis så kan jag också känna till och från. Sålänge jag är på och kramas, pussas osv så gör han det också men om jag inte tar initiativet så händer ingenting. Jag vill ju att han ska visa att han vill ha mig också.
Mitt råd är att prata med honom om det, i mitt fall hjälper det ett tag (några månader) sen får jag ta upp det igen. Lite tjatigt ibland men vad gör man inte. Jag älskar ju honom så.
anonymous - jo då...det går så långt att jag känner mig patetisk som en klätterapa som bara vill kramas och kramas. Han verkar bara inte ha det behovet och det sårar mig.
mia - välkommen hit...hoppas få höra ifrån dig igen!
knytt - kul att du hittat hit...det är väl bara genom att dela erfarenheter som vi kan bli "friska"
rumbaqueen - jo jag pratar med honom, och i vanliga fall blir det lite bättre i några dagar, precis som du beskriver...men nu när vi är i kris...känner jag mig ännu mer ensam...ännu mer ifrån stött! Är det inte så att om han verkligen älskade mig så skulle han vilja pussa mig lika mycket som jag gör honom?
Hej
Jag vet hur det är när man känner sig "ensam". Det kanske är så när man vill att den som är närmast en ska känna vad man vill och vad man tycker? Man vill känna sig behövd. Men i bland blir det så fel. Man saknar någon, något...Det är svårt att visa hur man vill ha det här i LIVET. Allt blir fel. i bland undrar man om det inte blir bättre här i livet och ska det som hänt när man var liten följa en hela livet?
Men det är bara att fortsätta kämpa och hoppas att den som står en närmast ska orka kämpa med en.
Många kramar Pia
Nej du är inte konstigt. Du har upptäckt den värsta ensamheten av de alla.... Att vara ensam i tvåsamhet.... Finns inget värre. Kram.... Finns bara en väg, vet att det tar emot... Prata ännu mer, var supertydlig.... Men ibland hjälper inte det heller.... Life is like a box of chocolat....
Åh vad glad jag är som hittade dig!
Jag är också ett vuxet barn till en alkoholiserad pappa, och jag känner igen mig så väl i det du skriver.
Nu ska jag läsa ikapp här.
Jag tror att man har med sig behovet av närhet från hur ens föräldrar och andra närstående vuxna betedde sig när man var liten. Mina vuxna förebilder var väldigt kramiga och visade sin kärlek till varandra öppet medans mannens föräldrar nog aldrig har kramat eller rört vid varandra när någon annan ser på. Det kan nog ha betydelse för hur man själv beter sig och hur man vill ha det i sina egna relationer.
Om jag känner ensamhet när jag är själv och samma när jag inte är själv så är ändå ensamheten med andra värrst. De säger att det är inre ensamhet och kanske blir det en slags konflikt när man inte _bör_ känna sig ensam...och så får man skuld och så mår man sämre och så känner man sig ännu mer ensam.
Kanske lite lite lättare att bara veta att det kanske är så det fungerar?
Skicka en kommentar
<< Home