Vuxet Barn Till En Alkoholist

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.   
 


     "This too shall pass"

                                                                                                                                                             

fredag, januari 27, 2006

Good Will Hunting Moment

Alla ni som sett filmen Good Will Hunting kanske förstår det här bättre :)

Träffade en av mina närmaste kompisar som har känt mig sen jag var 9 år. Hon är dessutom gift med ett annat vuxet barn, så hon förstår mig ganska bra.

Jag var hemma hos henne och vi åt middag, drack vin, och lyssnade på musik. Vi pratade naturligtvis om min situation som är helt oacceptabel. Jag berättade hur dåligt jag mår och hon försökte förstå vad som gått fel. Hon och hennes man har ju också gått igenom rätt mycket eftersom han är ett vuxet barn...och det roliga är att jag är väldigt lik honom, och min kompis är väldigt lik min pojkvän...undrar om det är för att vi som vuxna barn söker oss till en viss typ av människor?

Hur som helst så slutade det hela i just ett "Good Will Hunting Moment." Kommer ni ihåg i filmen då Will, Matt Damon, är hos psykologen Sean, Robin Williams. Och psykologen börjar fråga om hans barndom, och hur han brukade bli slagen av sin far. Dialogen går typ så här:

S - It´s not your fault
W - Oh I know

S - It´s not your fault
W - I know

Så fortsätter det så där tills Will bryter ihop och gråter.

Fast i situationen med min Kompis såg det typ ut så här:

K- Har du pratat med din pojkvän om hur du kände när du växte upp?
VB - Jo
K - Men verkligen förklarat?
VB - Jo
K - Hur du kände? Han måste försöka förstå det för att förstå dig och hur stort det är för dig.
VB - Jo
K - Vad har du sagt då? Hur kände du när alla kompisar sa att de sett din fulla pappa i centrum?
VB - Det var jobbigt. Kände mig ensamen.
K - Men ser du inte hur kliniskt och kallt du berättar. Jag vet ju hur du mådde, jag ser ju dig. Även om jag inte förstod då varför jag inte fick komma hem till dig och spela Nintendo, så förstår jag ju nu. Hur kände du verkligen egentligen när du låg ensamen på ditt rum på nätterna och grät.

PANG....shit vad just den känslan kom fram "när du låg ensamen på rummet och grät varje kväll."

Jag började gråta.

K - Väldigt mycket uppenbarligen.

Hon kramade om mig.

VB - Jag kände mig väldigt ensammen och värdelös.
K - Men du är inte värdelös, du är bland de mest otroliga människor jag känner. Du är bland de snällast och lojalaste männsikor man kan hitta. Du är charmig, rolig, och påhittig. Du är INTE värdelös.

Jag förstår nu att min pojkvän har inte kunnat gräva sig in på djupet...när jag svarat på hans frågor har de bara varit på ytan. Han har inte förståt att jag känner mer än de jag säger till honom, och jag har inte kunnat hitta ett sätt att tala om det för honom ännu. Vet inte hur jag ska kunna öppna mig. Min kompis fick mig att öppna mig bara av den anledningen att hon vägrade att bara ta mitt enkla svar "Det var jobbigt."

8 Comments:

Anonymous Anonym skrev...

Du är rik som har en sådan vän! Från ett annat "vuxet barn"

1/27/2006 8:12 em  
Anonymous Anonym skrev...

Jag känner igen mig i din berättelse. Glad att jag hittat din blogg. Har fortfarande svårt att bearbea det här.

1/28/2006 4:01 em  
Blogger BubbleOfBlue skrev...

Tänker på dig. Är glad att jag läste du har en sådan vän som vet dig! Ungefär som jag drömde om min fast blandade i flera men ändå inte riktigt.(flummmigt...men jag skrev om det nyligen).

Jag undrar om du är så hård (inte visar känslor till dig) mot dig själv som din blogg visar? Det känns som du inte har värme, kärlek och tro till dig. Medans ord om dig och ord du skriver är fyllda av värme och kärlek.
Tänker som så att ibland är ju blogg/dagbok bara en ventil där man kanske tar upp det jobbiga, inte visar allt. Men det känns som du även irl glömmer dig själv alltid. Är det så? Jag hoppas jag tolkar fel. Jag hoppas så mycket att du har kärlek även till dig någonstanns där inne i dig.
Många tankar med styrka och kärlek till dig
Kram

1/29/2006 2:43 fm  
Blogger vuxetbarn skrev...

anonymous nr1 - jag vet..jag är verkligen tacksam...borde tala om det för henne också. jag måste öva mig på att visa min tacksamhet.

1/29/2006 11:59 fm  
Blogger vuxetbarn skrev...

anonymous nr2 - tack. jag är också glad att du hittat hit. kanske vi genom att dela med oss till varandra kan lära oss att bearbeta detta.

1/29/2006 12:00 em  
Blogger vuxetbarn skrev...

bubble - skönt att du hör av dig...och tack för att du tänker på mig.

på något sätt har du kanske rätt. Orden jag skriver är ju inte öga mot öga och då kan jag yttrycka känslor och värme.

Jag hade slutat att hata mig själv, jag hittade mig själv, och såg att jag var värdefull då jag flyttade utomlands. Där såg folk på mig med nya ögon, de visste inte min historia, och det gjorde att jag kunde bygga upp mig själv och bli mitt vuxna jag, som var stolt över mig själv...om du förstår...

även om jag fortfarande ibland hade dåligt självförtroende och kunde börja gråta vid bara tanken på min pappa, så slutade jag att vara så hård mot mig själv. jag började ställa krav på andra. Men det kunde jag bara göra och känna för att jag kände mig säker och hade min pojvän i ryggen som jag visste älskade mig.

Nu när saker har blivit väldigt jobbiga för mig, så känner jag att jag gått tillbaks till det där som jag kände när jag var 13. Precis som jag skrev i ett tidigare inlägg.

Tack för dina varma ord, de gör mig glad.
Kram!

1/29/2006 12:06 em  
Blogger BubbleOfBlue skrev...

Att gå tillbaka. Jag går också tillbaka när nuet åker upp och ned. Men en sak är lite skillnad, nu vet jag hur det ser ut att vara 13 och jag vet hur jag gjorde då och hur jag kan göra lite annorlunda nu. Fast nu känns det bara som tomma ord....det är så enkelt med andra så svårt med sig själv :-( men förhoppningsvis gäller detför alla att även om man faller lika långt ned så går vägen upp snabbare.
(nee nu får jag starta klyshornas blogg istället eller nått).
kram på dig!

1/31/2006 12:07 fm  
Blogger sarpo skrev...

Det var ett tag sen jag var här och det har hänt massor sen sist och jag vill bara säga att jag är ledsen för din skull och känner med dig.
Det som jag tror är ett problem för oss som har levt på detta sätt och sedan träffar en person som vi vill dela allt med med så tror vi att vi gör det (typ säger "det var jobbigt") men egentligen så delar vi inte med oss alls. Vi vill så gärna vara älskade för den vi är fast vi egentligen inte själva vet vilka vi är. Det bottnar naturligtvis i frågan man har ställt sig (omedvetet) hela sitt liv om sin pappa; "älskar han inte mig?"
När så det tar slut med den personen man själv valt att leva med har man på ngt sätt 'fått bekräftelse' på att nej, det gör han inte och man blir helt vilsen.

Det är naturligtvis helt sjukt men det bottnar i all vår osäkerhet och vår desperata jakt på den kärlek vi aldrig fått.
Oj, det lät väldigt pretantiöst det här men jag tror att du kanske förstår hur jag menar eftersom vi har ett ganska likt sätt att tänka.

Stora kramar till dig. Jag hoppas att du kan lösa dina frågor och som du märker finns det massor med människor som vill hjälpa dig på traven.

2/02/2006 11:16 fm  

Skicka en kommentar

<< Home