En Medberoendes Bekännelser – För Mycket För Ett Vuxet Barn

På min mammas födelsedag bjöd jag ut henne på middag. Hon är en sådan där som är rädd för att prova på nytt, och var lite osäker när jag sa vi skulle till ett Tapas ställe. ”Vadå usch sådana där nachos eller?” Jag lyckades i alla fall övertala henne att prova, och hon tyckte allt var super gott. Vi hade det super trevligt, där vi satt och doppade potatisklyftor i aioli under värmebelysningen.

Vi började lite smått prata om livet. Kanske för att det var hennes födelsedag. Jag nämnde då vissa saker som jag lärt mig genom att gå till ACOA och Al-Anon. Hon undrade varför jag tyckte att jag var tvungen att gå dit, om det verkligen var nödvändigt. Jag svarade att jag insett att jag hade en massa beteenden som Vuxet Barn som jag inte gillade och som jag ville bli av med. Jag sa även att jag tyckte att både hon och syrran också hade dessa beteenden. Som att ha det där tuffa hårda yttre, fast vi egentligen är super osäkra, att vi inte kan prata om känslor etc.

Istället för att bli så där som hon brukar, alltså sluta prata om det, och ta upp något annat. Eller helt enkelt inte svara, så började hon prata om sin erfarenhet lite grann. Det började lite smått med att hon ångrade lite att hon gjort slut med den där mannen för att de inte kunde få barn. Att han vart utom sig av sorg att hon träffade Pappa. Att hon valde Pappa. Fast å andra sidan hade hon ju inte haft oss då, barnen, och vi är ju det bästa hon har.

Sen gick det in på lite djupare saker. Så som, hur började Pappa dricka egentligen? Varför hade hon inte lämnat honom tidigare? Det var just då, i den sekunden som jag fick en jobbig känsla i magen. Ville jag verkligen höra det här? Var jag rätt person för henne att ventilera detta till? Samtidigt som det ju var det här jag önskat. Att vi kunde prata om allt som hänt.

Men det blev bara för mycket för mig att höra allt hat, all sorg och förtvivlan hon fortfarande bar på. Skulle jag kunna ta att höra sådana saker som att pappas familj hotat att om mamma flyttade med oss skulle de gå till domstol och påvisa att hon inte hade några pengar, att det var hon som var alkoholist. Att mamma var livrädd för detta eftersom hon inte hade någon familj kvar som kunde stå på hennes sida. Skulle jag kunna återgå till mitt vanliga jag efter att hört saker som att mamma varit nära att döda Pappa för att hon inte stod ut. Att han var så elak att hon verkligen funderade på det. Är det jag som känner fel, eller ska jag kanske inte behöva höra dessa saker? Är det fel av mig att känna att det blev för mycket för mig, att jag ville sluta prata om det? Att jag inte orkade höra hur Pappa nästan våldtagit henne för att han tyckte att han hade rätt till sin kvinna när som helst, hur som helst.

Be careful what you wish for – jag ville ju prata om detta, men nu blev det för mycket för mig, och jag är nu rädd att någonsin igen ta upp ämnet med mamma. Jag är rädd för vad jag får höra nästa gång, som jag inte har någon aning om. Jag har inte ens vågat prata om detta med min pojkvän för att jag är rädd för hur han ska se på mig och min familj nu, att jag nu är ännu mer sårbar, att han ska börja fråga frågor…