Vad Är Väl Ett Tryggt Hem?

Var idag och fikade med en barndomskompis, som känner mig utan och innan...nästan...hon vet i alla fall min historia. Själv är hon uppvuxen i den där PERFEKTA familjen. Familjen med två gifta föräldrar som är varma och glada med två väluppfostrade döttrar. Radhus i förorten, landställe och Volvo...ja ni vet.

Jag önskade ibland när jag var yngre att jag hade hennes familj som min. En pappa som var och tittade på matcher, stöttade, busade, och som gav en massa kärlek. En familj som åt middag vid ett middagsbord och som åkte till landet på helgen.

Jag har alltid sagt att jag på ett sätt är glad över min historia för den har gjort mig stark på ett sätt. Jag tvingades att inse vissa saker, och jag lärde mig att kämpa hårt för det jag ville. Kanske viktigast insåg jag att det bara var jag själv som kunde ta mig ur situationen.

Även om jag känner så, så har jag ju ändå alltid önskat att jag fick den där lugna, trygga uppväxten. Att jag fick vara naiv och barn lite längre.

Min kompis och andra sidan fick det. Hon kände sig trygg i sin familj, hade aldrig några krav på sig att bli vuxen och hon visste att hennes familj skulle vara där för henne vad hon än bestämmde sig för att göra här i livet. Hon kände heller ingen stress över att ta sig ur situationen.

Vi pratade idag om våra uppväxter och livet vi lever idag, och då kom det fram att hon inte alls kände att hennes trygga familjesituation som barn bara resulterat i positiva saker. Hon känner sig ofta rädd inför nya saker och önskade att hennes föräldrar kunde ha pushat henne lite mer. Hon kände även att eftersom vad hon än gjorde var det OK med föräldrarna fick hon ingen press att prestera bättre, därför insåg hon nu att hon inte tog några risker.
Hon avundades tex mig att jag tagit stora kliv för att lämna det gamla, och att jag vågade så mycket. Det förvånade mig...