Att Sluta Lyssna Med Hjärtat
Har varit på ett möte för vuxna barn där ett annat vuxet barn delade om något som slog rakt ner i mig som en blixt. "PRECIS så är det ju jag gör", tänkte jag... därför delar jag med mig här...kanske jag då kan sluta med detta beteendet.
Det han delade och det jag kände igen är just hur det känns när någon tar upp ett problem med mig, eller riktar kritik mot mig. Jag HÖR inte vad de säger EGENTLIGEN, utan lyssnar med hjärtat och allt jag hör är "Du är inte bra nog" eller "Jag älskar inte dig längre."
(Kanske också därför jag känner att Han Är Bara Ärlig När Vi Bråkar)
Det kan vara små saker som att någon säger "Jag kan nog inte följa med dig som jag lovat", "Jag håller inte med dig om det där", "Varför har du inte städat", eller kritik som "Du vill aldrig prata", "Det där var inte så bra gjort"...det kan vara vad som helst, men jag tar det jätte personligt och lägger in en massa känslor i det...
Är det därför jag också är konflikt rädd? För att vid en konflikt får jag känslan att jag är dålig/inte älskad...
Detta beteendet gör att min pojkvän känner att det inte går att prata med mig. För honom känns det som om vi aldrig kommer framåt och löser problem, för varje gång vi disskuterar tar jag det personligt och sätter taggarna utåt.
Så varför är vi då så här, vi vuxna barn? Kan det vara så att vi gått runt och kännt oss väldigt osedda och oälskade som barn för alkoholen tog första plats i våra familjer. Vi barn kom alltid i andra hand, och var därför rädda att våra alkoholiserade föräldrar skulle sluta älska oss helt och hållet. När mina föräldrar sa till mig på skarpen eller skällde på mig fick jag alltid dåligt självförtroende och kände mig ensammen. Precis på samma sätt som idag låste jag in mig på rummet och grät tills jag tillslut lyckades förmå mig själv att trycka ner alla känslor så jag kunde torka tårarna och leva vidare.
Hur ska jag lära mig att lyssna med öronen istället? Det är speciellt svårt i mitt förhållande till min pojkvän just nu då jag inte känner mig trygg med honom, jag är inte säker på att han älskar mig, inte säker på att han inte kommer sluta älska mig vid en konflikt...
skrivet av vuxetbarn 11/23/2005 11:25:00 fm
16 kommentarer
16 Comments:
Din blogg, dina ord berör mig. Jag kommer länka hit, hoppas det är ok?
Bubbleofblue - Självklart!
Det du skriver passar så bra in på mig, jag kommer från ett liknande hem. Jättebra att du skiver så man vet att man inte är ensam.
majsan - tack för ditt inlägg. Glad att du läser...det gör det ju lite lättare för mig med att känna att jag inte är ensammen.
Här är en till som känner likadant. Och blev alldeles tårögd av lycka att det är inte bara jag!
Vuxet barn? Hur hanterar du detta... Hur mår din far idag?
Sänder en varm kram!
En blogg som slår som ett knytnävslag... För visst är det så, att vi som växt upp med en alkoholiserad förälder (i mitt fall far) ikläder oss en roll. kämpen (måste bevisa att man duger) beskyddaren (måste se till att ingen far illa) psykologen (lista ut vad som är lögn och inte). På något sätt blev jag bestulen på min barndom/ungdom.... Jag brukar undra vad som är mitt rätta jag bland alla roller man spelar... Du har en fantastisk blogg. Hit kommer jag gärna tillbaka....
mikaela - kul att du tittade in! Det enda jag gör just nu för att hantera allt är att gå på möten, skriva min blogg, och försöka göra små förändringar i mitt beteende hela tiden. Ska försöka skriva ett inlägg om min pappas tillstånd snart...
Kram
Leina - tack för dina fina ord. Visst tar vi på oss roller...plural...känner att jag fyller så många roller i min familj. Och värst av allt är att jag tror att jag fortsätter att spela roller utanför familjen...i mitt liv. Är jag någonsin bara JAG förutom de gånger man gråter av smärta?
Vad har du för förhållande med din pappa idag?
Kram
Jag har gjort slut.... När han kränkte min son så fullkomligt tanklöst som bara han kan... Utan att med ett försök till ånger eller att med en min försöka förklara sina plumpa uttalanden.... Han hälsade senare via min son att han förlät mig???? Träffade honom på ett 50-års kalas nyligen.... Det rörde mig inte i ryggen.... Vi hälsade inte på varandra.... Han är luft... Jag är inte bitter.... Inte nu längre, jag tar tag i mitt liv istället... Jag vet att man skall förlåta, att det är ett steg på ens egna läkning... Men ärligt! Nej! Nu får det vara nog!
Leina - usch jag kan inte ens tänka mig vilket förhållande jag ska ha med min pappa när jag får egen familj. Ska han vara Morfar då eller? Jag längtar så efter att få min egen friska familj, så jag har folk som faktiskt kan stötta mig runt mig. Det enda problemet jag har är att jag inte kan vara elak (alltså ärlig) mot min pappa, eller någon av mina föräldrar. Jag kan inte såra dem.
Håller med dig det är svårt att såra. Men när bägaren är full... Eller rättare sagt, när han sårar ens barn... Då var det enkelt. Själv så har man blivit sårad hela livet. Man tror att det är så det skall vara.... Man tror att man är stark...
Pappa åkte fast för rattfylla. Straffet var att genomgå Minesota modellen.... Då fick han bo där. Eftersom jag hade småbarn kunde jag inte åka upp dit och delta i vården.... Jag fick skriva två brev. Ett där jag fick tala om allt som varit negativt, allt som sårat och gjort mig ont.... Sen ett brev där jag skrev allt positivt, som varit ljusglimtar i mitt liv med honom.... Det var bra, åtminstone för mig. Vi kunde prata om det senare..... Fick veta många år senare att i vården ingick det att han skulle be om ursäkt.... Alla har tydligen fått den ursäkten utom mig.... Antagligen räknas jag inte... =) Oj vad jag svammlar...
När du får egna barn så är de prio 1... Då ställer man krav på morfar, kom inte på dopet om du inte är nykter. Om du inte är nykter kommer vi inte och hälsar på........Rakt av helt öppet. Du skall leva ditt eget liv, fullt ut.... Han väljer själv. Och du skall aldrig ha dåligt samvete....
Hej! Jag är en tjej på 18 år och jag är så glad över att få läsa din blogg.
Hela mitt liv har jag levt tillsammans med min alkoholiserade mamma. Idag har vi nästan ingen kontakt, hon har sårat för mycket. Tillslut får man nog av att ta emot alla falska ursäktar och att hålla kvar sitt hopp om att allt ska bli bra. Jag kan inte se min mamma i ögonen utan att känna hat mot henne. Hon har verkligen försört hela min uppväxt, är det fel att känna så då?
Vår familj har haft det riktigt tufft tillsammans med henne. Aldrig att jag skulle kunna göra så mot mitt barn. Jag önskar att det då fanns någon att prata om allt med, men jag var helt ensam.
Jag är glad att jag är stark och fortfarande försöker leva ett vanligt liv, men det är inte lätt att leva utan sin mamma vid sin sida. Jag är glad att det finns fler som har haft det som jag.
Känner så väl igen mig i dina ord, att inte räcka till, att vända taggarna utåt för att man tar allt som sambon säger som persolig kritik och att ha känslan av att inte duga som man är.
Har du något tips på var man kan vända sig för hjälp?
Herregud, jag är precis likadan med min sambo. Har aldrig tänkt att det kan ha att göra med min uppväxt i missbrukar familj.
Jag hittade detta inlägget av en slump när jag googlade för att jag kände mig ledsen.
Minnen från barndomen trängde sig på och jag kände mig ensam och ledsen så jag googlade och hittade detta inlägget.
Såg nu att inlägget har några år på nacken men skickar en liten kommentar i alla fall.
Jag kommer läsa igenom din blogg för att slippa känna mig ensam och se hur andra/du har tänkt och hanterat olika situationer.
Min förälder är nu nykter alkoholist och det underlättar jätte mycket såklart men samtidigt har jag aldrig fått bearbeta allt jag upplevt under tiden som de dracks. Locket lades på känns det som.
Tack för ett bra inlägg och stöd en dag då det känns lite extra tungt!
Ja! Precis så är det! Jag är medveten om mitt beteende, att min inte alltför roliga uppväxt påverkar mig, jag har bearbetat tycker jag men så slår livet ner som en bomb. Nya faser och situationer gör att destruktiva beteenden får nytt liv och igår bubblade minnen upp på ett helt nytt sätt. På mindre än en sekund kom känslan tillbaka av hur det var, hur det kändes, den ständiga oron och kravet jag hade/kände att som fyraåring, tioåring, femtonåring, alltid ha kontroll, hitta strategier, vara tre steg före...före alkoholen. Jag förstår nu varför jag har ett så extremt stort behov av att planera saker, att alltid ha kontroll över vad som ska hända, att alltid vilja ha en säkerhet, garantier. Men livet är ju inte så, det finns inga garantier för någonting och nu har det krackelerat och jag vill, och måste, lära mig nya mönster. Jag hatar den här förväntansångesten som är så meningslös och energikrävande, jag vill bli fri, lugn och lycklig!
Kram till er alla
Skicka en kommentar
<< Home