En Bortkommen Tonåring

Mållös, fåordig, tyst, kortfattad, förstummad, ja det finns många ord som beskriver mig som tonåring. Faktiskt än idag, säger min pojkvän ofta att jag ”inte gillar att prata.”

Jag tänkte skriva lite om det här dels för att det var jobbigt för mig som tonåring att känna att jag inte hade något att tillägga, att jag än idag kan uppfattas som fåordig, och för att jag upptäckt att andra vuxna barn upplever samma sak.

Jag måste dock påpeka att jag alltid varit super social hela mitt liv. Har alltid omringat mig med vänner och deras familjer. Så det finns även ord som glad, påhittig, social, omtänksam, galen, busig, tuff, som skulle passa lika bra in på mig då och nu. Jag var inte den där blyga, tysta tjejen, jag var nog ganska tuff faktiskt. Lekte hellre med grabbarna, sa vad jag tyckte, blev t.ex. avstängd från skolmatsalen för att jag argumenterat med mattanterna om att vi bara fick äta 8 köttbullar! Detta trots att vi tränade så mycket, växte och behövde mer mat, enligt mig. :)
Så jag var inte tyst på det sättet. Men när det kom till att prata hemma om saker man varit med om, eller när man satt med kompisarna och pratade tonårs grejer, då kände jag att jag inte hade mycket att säga.

Till att börja med kan jag ju nämna att hela min släkt kommer från norrland. Inget illa menat, men norrlänningar är ju kända för att inte säga så mycket mer än ”Jo.”
I alla fall i min släkt.

Vi pratade inte mycket hemma, och det gör vi inte idag heller. Det var mest bara vardagligt snack för att ta sig igenom dagen. Det argumenterades aldrig, vi diskuterade inte politiska frågor, pratade inte om livet, om känslor, utan mer ”är du hungrig?”

Jag antar att det delvis spelar in i min stumhet idag. Har man inte vanan så har man inte.

Jag kunde vara rädd som yngre att träffa någon på bara tu man hand, eller att någon skulle sova över. Jag var rädd att det skulle bli den där pinsamma tystnaden och så skulle den vanliga kommentaren ”Har du inget att säga eller?” komma. Jag kunde ofta känna att när vi satt och pratade om killar, skvallrade om tjejer, eller pratade nya kläder, så hade jag inte något att säga. Dels för att jag inte var så intresserad, troligtvis för att jag visste att det inte var en möjlighet för mig. Skulle jag ta hem en kille till min dysfunktionella familj? Aldrig! Skulle jag kunna köpa det där coola Levis 501? Nej, jag fick ingen månadspeng!

Jag tror också att min hjärna var så upptagen med tankar på annat. Så som, ska någon se min pappa full, kommer någon fråga om de kan sova över hos mig, varför är livet så ortättvist, jag kan lika gärna dö, ingen förstår mig, jag hatar mitt liv, ska mina föräldrar bråka hela natten igen, vad händer om min mamma dör… osv.

Kanske inte så konstigt att man då kände det meningslöst att snacka om kläder…

Jag måste säga att tack vare att jag sportade så mycket, och att jag träffade min pojkvän, flyttade utomlands, och slutligen tog min examen, så har jag tvingats att umgås med en massa olika människor, och jag har fått ett mycket bättre självförtroende.

Så om någon känner igen sig, så ska ni veta att jag tror att detta går att ändra på. Det gäller bara att hitta lite piece i sitt liv, känna trygghet, hitta en passion och hitta sig själv, då kommer allt annat.

Men jag uppfattas ju fortfarande som fåordig av min pojkvän, och det kanske jag är jämfört med andra. Men jag tycker jag har kommit en lång väg. Även om norrlänningsgenen sitter i ryggraden, även om jag inte fått lära mig hemma att prata, även om min hjärna kan vara för fylld med andra tankar för att orka snacka nonsens, så försöker jag att ändra på detta. För jag vill vara den bästa jag kan vara. Tänk om mina framtida barn inte skulle känna att de kunde prata med mig, för jag ”inte gillar att prata.” Aldrig!