3. Simbassängen
Läste just något som gav mig ett minne från barndomen. Ett sådant där kul minne som man borde ha av sin pappa...Min pappa tog med mig till simbassängen en gång när jag var liten. Jag kunde inte simma utan en sån där simdyna eller vad det var man spände om midjan. Så jag kan ju inte ha varit gammal. Han var påverkad som vanligt, och då på sitt busiga humör. (Min pappa skojade bara och busade bara med oss när han var full.)
Han tyckte väl att det var dags för mig att lära mig simma, eller så trodde han att jag skulle tycka det var kul. Så när vi kom in i badhuset, slängde han i mig, utan simdyna, på den djupa delen. Jag fick PANIK. Jag kommer ihåg den där känslan än idag. Är fortfarande rädd för djupa vatten.
Sen stog han där på kanten och skrattade. Det är allt jag kommer ihåg. Vet inte hur jag kom upp ur vattnet.
Men jag minns nu att han gillade att skrämma oss. Han tyckte det var kul när vi skrek och nästan började gråta. Gud vad sjukt egentligen...
skrivet av vuxetbarn 12/02/2005 02:58:00 em
5 kommentarer
5 Comments:
tack för din sida när jag läser den kommer jag ihåg hur det var att växa upp som vi gjort det har hjälpt mig mycke att kunna läsa på din sida
Tack själv! Men alla dessa minnen är också läskiga. Det är chokerande när vissa minnen som man förträngt kommer upp till ytan. Blir så himla arg!
Glad att du tycker om bloggen. Jag har bestämt mig för att inte vara tyst längre!
Kram
Det är lite som... Pojkar som bråkar med tjejer för att de gillar dem.... Det blir så fel.... Att bli utsatt för sån fara av sin egen far... Ofattbart... Fast inte för alla... En del av oss fattar... Eller tror att vi fattar... Du skriver så sagolikt bra... Det är både roligt o smärtsamt på samma gång att läsa din blogg...
Vill du rädda din relation? Betyder han mycket för dig?
Om ja, så saknar du ju inte känslor för honom. Från vad jag har läst här verkar det som om du verkligen älskar honom. Han ger dig bättre självförtroende och uppskattning.
Du ger inte tillbaka.
Går det att ändra på? Jag tror det.
Jag tror att om du koncentrerar dig på de små sakerna, istället för att tro att du på en gång ska kunna ge honom full uppskttning i ord, så kan det hjälpa dig.
Tänk såhär. Nästa gång han gör något litet. Tex dukar av bordet/diskar eller liknande. Så säger du "tack, vad bra att du gjorde det" eller något liknande. Låtsas. Känn dig som en skådespelare. Säg "vad fin du är idag" när han har tagit på sig sina vanliga kläder. Säg "jag kommer att sakna dig idag", även om du inte känner så precis då.
Min poäng är följande:
Säg mini-saker. Små positiva saker. Om det inte kommer naturligt så kan du låtsas. Det gör inte något om du fejkar, eftersom du verkligen tycker om honom på det stora hela.
Ge dig inte ut på djupt vatten och berätta storvulet om dina innersta känslor. Än. Jag tror att han skulle bli glad för små saker. Och - jag tror att du också kommer att bli glad. Och vilja säga fler saker. Oftare.
Nu vet jag inte - du kanske redan gör det i vardagen. Men jag har försökt läsa mellan raderna och detta är mitt lilla förslag. Komo gärna med synpunkter. Jag vill verkligen veta mer. För jag tror inte att det är helt kört för er två.
Hej Emma,
får jag bara börja med att säga att jag tycker det är otroligt att någon kan vara så snäll och bry sig om någon de inte ens känner! Tack!
JA, jag vill rädda vårt förhållande och JA han betyder mest av allt i hela världen för mig. Vissa saker har dock hänt, där han brytit det förtroende jag hade för honom, och även om jag vet att jag älskar honom så vet jag inte om det är på samma sätt som förrut...
Jag hoppas att vi kan hitta tillbaks, men vet inte om vi kan, om jag kan glömma, och han också glömma.
Han har som du säger gett mig otroligt mycket, och jag har inte varit lika bra på att ge, men jag skulle aldrig heller såra honom så som han sårat mig.
Jag har velat att vi ska fixa förhållandet, och kanske prata med någon...och jag har faktiskt försökt de där du nämner.
Jag har insett att jag varit dålig på att ge, att det inte kommer lätt för mig. Att vi tagit varandra för givet...
Jag började tänka att jag varje dag skulle göra något bara för honom eller oss. Tex, ge honom en massage, städa, eller säga något snällt...Jag skrev upp i en bok det jag gjorde så att jag kunde backa upp det.
Efter ungefär 1 1/2 månad började jag dock känna mig som värsta dörrmattan. Jag fick ingen som helst feedback från honom på det jag gjorde. Varför skulle jag ge och ge och inte få något tillbaks. Han försökte inte alls att göra saker och ting bra, utan satt bara och väntade på att jag skulle agera. Själv gjorde han inga förändringar.
Jag kanske är den som förstört vårt förhållande p.g.a mina "short comings" men jag kan ju inte ensam fixa allt. Vet inte om det är värt att jag försöker, eller att vi går och pratar med någon, förrens han också faktiskt vill till 100%.
Trotts detta så känns det faktiskt som vi kommit varandra lite närmre de senaste 2 veckorna, men det kan ju bara vara en liten period...Känns inte som vi kan prata öppet om hur vi känner utan rullar bara på.
Vet dock inte hur länge jag står ut med det. Ibland vill jag bara flytta ut...känns som jag är värd mer.
Så vad tror du? Ska jag verkligen försöka när han kanske inte är öppen för det?
Känns bara så jobbigt att dels arbeta med alla cp känslor som jag har om min barndom nu, och samtidigt inte kunna luta mig på han som varit min livspartner i 11 år nu. Jag känner mig väldigt ensammen och sårbar.
Känns som om jag öppnar mig mer för honom hamnar jag bara i en ännu mer sårbar situation.
Hoppas att höra från dig igen! Du får gärna maila om du vill.
Kram
Skicka en kommentar
<< Home