Vilse
Precis när jag trodde att jag hittat ut ur mitt inres spökskog, som jag irrat runt i så länge, så har jag nu gått vilse igen.
Jag är helt vilse i mina känslor. Jag trodde att jag börjat förstå mig själv, att jag kunde sluta tänka alla de där negativa tankarna, sluta ha ångest...för nu är jag en ny person, som förstår det lilla barnet som jag var...som skrek där innuti.
Men nu är jag tillbaks i exakt samma känslomässiga stadie som jag var i vid 13 års ålder. Även om jag kan se det nu, så är det exakt lika jobbigt, och känslorna känns precis lika äkta.
TACK alla ni som svarade på mitt förra inlägg. Det värmde verkligen...men som "inte för intet" sa....jag orkar inte med en till sorg...inte just nu! Hur ska jag orka arbeta igenom detta? Och precis som "ordbankaren" skrev...så vill jag inte se mig själv som ett offer...inte längre...och så började jag skämmas för era inlägg. Skämmas för att jag tycker synd om mig själv och ni ska behöva stötta mig...kände mig så svag och patetisk!
Men när jag läser inläggen idag igen...så värmer det ändå. Jag måste lära mig att kunna ta emot hjälp/uppmuntran utan att skämmas.
Jag hatar att vara vilse i mina känslor igen! Vet inte vad jag vill, vad jag känner, vad som är MINA känslor, vad som är riktigt, vad som är fel. Är jag betydelsefull? Är jag värdelös? Fan vad jag hatar mina tankar. Ska man aldrig komma ur det här? Ska man gå tillbaks till 13 varje gång man mår dåligt?
Känns som om min pojkvän ertappat mig i en lögn...nu ser han sanningen, alltså mig. Börjar tänka tankar som "han kanske aldrig kände mig" "han kanske aldrig såg mig för den jag var."
"Emma och Lalandakid" - jag vet att det inte bara är jag som bär ansvar...men tack för att ni påminner! Kanske tar jag på mig skulden FÖR mycket...men jag har ju så många brister...utan orden så kan jag inte ens få min pojkvän att inse hur mycket jag älskar honom. Jag har blivit så jävla ego, att jag bara sugit ur honom allt han hade att ge mig. Jag är vuxen men känner inte ens mina egna känslor. Jag är någons flickvän men kan inte ens ge.
Tack för att ni finns där ute och ger mig perspektiv...jag behöver det för jag är helt ärligt VILSE!
Jag är helt vilse i mina känslor. Jag trodde att jag börjat förstå mig själv, att jag kunde sluta tänka alla de där negativa tankarna, sluta ha ångest...för nu är jag en ny person, som förstår det lilla barnet som jag var...som skrek där innuti.
Men nu är jag tillbaks i exakt samma känslomässiga stadie som jag var i vid 13 års ålder. Även om jag kan se det nu, så är det exakt lika jobbigt, och känslorna känns precis lika äkta.
TACK alla ni som svarade på mitt förra inlägg. Det värmde verkligen...men som "inte för intet" sa....jag orkar inte med en till sorg...inte just nu! Hur ska jag orka arbeta igenom detta? Och precis som "ordbankaren" skrev...så vill jag inte se mig själv som ett offer...inte längre...och så började jag skämmas för era inlägg. Skämmas för att jag tycker synd om mig själv och ni ska behöva stötta mig...kände mig så svag och patetisk!
Men när jag läser inläggen idag igen...så värmer det ändå. Jag måste lära mig att kunna ta emot hjälp/uppmuntran utan att skämmas.
Jag hatar att vara vilse i mina känslor igen! Vet inte vad jag vill, vad jag känner, vad som är MINA känslor, vad som är riktigt, vad som är fel. Är jag betydelsefull? Är jag värdelös? Fan vad jag hatar mina tankar. Ska man aldrig komma ur det här? Ska man gå tillbaks till 13 varje gång man mår dåligt?
Känns som om min pojkvän ertappat mig i en lögn...nu ser han sanningen, alltså mig. Börjar tänka tankar som "han kanske aldrig kände mig" "han kanske aldrig såg mig för den jag var."
"Emma och Lalandakid" - jag vet att det inte bara är jag som bär ansvar...men tack för att ni påminner! Kanske tar jag på mig skulden FÖR mycket...men jag har ju så många brister...utan orden så kan jag inte ens få min pojkvän att inse hur mycket jag älskar honom. Jag har blivit så jävla ego, att jag bara sugit ur honom allt han hade att ge mig. Jag är vuxen men känner inte ens mina egna känslor. Jag är någons flickvän men kan inte ens ge.
Tack för att ni finns där ute och ger mig perspektiv...jag behöver det för jag är helt ärligt VILSE!
skrivet av vuxetbarn 1/18/2006 05:07:00 em
14 kommentarer
14 Comments:
VAR BARA HÄR OCH ACCEPTERA ALLT: ALLA KÄNSLORNA, TANKARNA. DÅ GÅR DET ÖVER MYCKET SNABBT OCH DU SER ÖVER DET HÄR. kRAM!
Vet du vad jag tror? Det här är alltså bara vad jag tror så om andra tycker annat får det stå för de själva. Men jag tror att man har alla åldrar inom sig. Så funkar det för mig i alla fall.
Ibland, som när jag pratar med min far är jag fem år och är den där clownen igen, för jag törs inte vara den modiga som säger precis vad jag menar innerst inne.
Ibland är jag lika kärlekstörstande som en fjortis, mot min pojkvän eller vem det än må vara.
Ibland är jag lika trotsig som en treåring.
Liksom jag alltid blir skrikig som en bebis när jag är hungrig.
Och jag har ibland reagerat oehört konstigt (läs=barnsligt) i vissa situationer. Det värsta med allt det var att jag Skämdes.
Och visst skäms jag fortfarande något, men nu tänker jag mer att ok, jag är ju alla de här lalandorna, alla de där tjejerna är jag, så det är inte mycket att göra åt. Och...det blir faktisk bättre av att låta bli att skämmas.
Det blir lugnare även om det är faktiskt är lika jobbiga känslor.
Ibland är det tvärtom, ibland känner jag mig som en åttioåring. Och då längtar jag efter att bli gammal, för det känns som att få en glimt av hur lugnt det kan komma att bli då.
Oj vad långt det här blev!
Jag skulle säga en sak till, du säger: "jag är tillbaks i exakt samma känslomässiga stadie som jag var vid 13 års ålder". Sådana känslor måste inte alltid vara av ondo!
Tänk bara på hur härligt det kan bli att bli lika nykär vid sjuttio som man kunde bli vid tjugo!
Jag tror nämligen att det är samma sak.
Även om det oftast är jobbigt tror jag man ska se på sånt med ett gott öga. Det är inte alla människor förunnat att ha en sådan närhet till sina känslor.
kära nån vad långt det här blev,
ursäkta...
...hm... hej! Jag brukar läsa din blog, men har aldrig kommenterat förut! Bara undrar en grej, du skrev att din kärlek sedan 11 år lämnar dig: Men om ni har varit tillsammans i 11 år så borde väl han ha förvarnat dig om att du "sög ur honom kraft". ? ? Om han inte har varit tydlig med hur han känner om det förut så e han en idiot. Är inte kommunikation viktigt?
Jag tycker det låter som du är väldigt stark och insiktsfull...Stå på dig!
Att lämna ett förhållande är jobbigt. Han måste ha tyckt att det var svårt. Han känner sig bättre till mods om du får bära skulden för att det inte funkade. Gå inte på det.
Emma
anonymous nr1 - usch det där är svårt, att bara acceptera. Men du har säkert rätt...känns som det är "out of my control"
Kram
lalandakid - tack för ditt inlägg! Precis så som du skriver beteer jag mig också...och jag skäms också!
Tyvärr kan jag inte se att min 13-årings känslomässiga berg-o-dalbana är god. Känns bara hopplös.
Jag kunde inte som 13 åring bli så där nykär, och släppa allt, och bara gå på moln...tyvärr var jag för kontrollerad och tillät mig inte det, började istället analysera allt till något negativt.
Även om jag har nära till mina känslor...så önskar jag att jag hade ett mer sunt förhållande till dem.
Det är skönt att läsa ditt inlägg dock, för det ger hopp om att du kanske har rätt :)
Tack!
m - åh tack! jag ska verkligen försöka...och det känns ju bra...men sen kommer den där skulden krypandes.
kram
anonymous nr2 - hej, kul att du skriver, och tack för att du bryr dig om.
Han är ingen idiot. Han har försökt att få mig att förstå vad han behöver, men jag tror inte han kunnat formulera så att jag förstår. Jag å andra sidan tyckte att jag gav. Vi förstog nog ingen av oss hur skadad jag varit av min uppväxt. Han kunde inte förstå hur jag kunde vara som jag var...men han börjar väl förstå nu. Jag tyckte att jag gav allt jag kunde, men insåg inte att jag var begränsad, och att han inte kunde läsa mina tankar.
Sen tror jag fortfarande att vi inte riktigt gått in på djupet över vad vi båda behöver, och hur vi ska kunna förstå varandra. Jag har en hög mur, som jag först nu börjar bryta ner...och han har nog försökt på fel sätt, inte förståt hur känsligt det är för mig, och att jag hör det han säger som personlig kritik.
Hur kan jag begära att han ska förstå något som jag inte kan förklara?
emma - vi bor fortfarande ihop, men vi står precis på det där sista trappsteget. Vi pratar om att gå och prata med någon. Men jag inser att vi kanske måste gå isär...precis som du säger...kanske gå isär för att han ska inse att inte bara jag är problemet...
Tack för dina ord! Kram!
Hej!!!
Som vanligt bubblar mitt huvud av tankar när jag läser det som andra svarat dig och vad du svarar.
Och jag kan bara instämma i vad de flesta har skrivit.
Det Lalandakid säger är väldigt sant, man kanske inte kan förändra sig helt, men man kan sluta skuldbelägga sig för sina känslor och för den man är, så blir det lite lättare.
Det är verkligen svårt att bryta en negativ trend, men det går, och du har all potential.
Det första du måste börja jobba med är din egen bild av dig själv.
Alla människor har sitt eget ansvar, det är sällan man kan lägga skuld på den enskilda personen bara. Det är i n t e ditt ansvar allting. Inte när det gäller någonting. Utom när det gäller hur du är mot dig.
Går du inte och pratar med någon själv? Om inte, gör det, om du gör det, fortsätt.
Sug i dig som M säger.
Du ska sluta vara så hård mot dig själv.
Alla "tillfrisknanden" får bakslag, alla, det tillhör processen och nu är det en tung sorg som drabbar dig och kastar dig tillbaka i utvecklingen tycker du. Så är det inte. Det du klarat dig igenom kommer att finnas där när du överlevt denna kris.
All lycka till dig!
Du har insikt och du är inget offer längre. Du måste ställa dig utanför och titta på dig själv när du var liten. Kan du ta den lilla flickan i famnen och krama om henne så har du vunnit mycket. Du är inte din uppväxt och det du varit med om. Du är större än så.
Just de orden har jag fått till mig och jag har tänkt mycket på dem. Ibland blir jag bara förbannad och ibland så känner jag att det precis är så. Det får vara på vilket sätt det vill, alla känslor är tillåtna att tänka. Känslorna är vårt sätt att överleva. Att känna känslorna utan att de tar över en och sedan kunna släppa dem är livstestet för mig.
Jag vill bara krama om dig och berätta att du är bra och att du duger precis som du är.
rauha - tack för länk tipset. Ska gå in och titta senare. Tack för dina visdomsord att jag kanske går framåt även om det inte känns så, ska komma ihåg det.
inte för intet - tack för att du delar med dig av dina bubblande tankar! Jag hade börjat bli bra på det där, att inte skämmas längre. Nu blir det ju så svårt, hur ska jag kunna tycka att jag är bra när inte han gör det?
Nej, jag pratar inte med någon just nu, men funderar på det.
Tack för dina insikter...
Kram
ordbankaren - när jag tänkte på det du skrev så kände jag att jag är lite arg på den där lilla tjejen, måste hon vara så olycklig, kan hon inte vara starkare?
Tack för din kram...vet inte hur jag ska kunna känna mig värdefull nu när ingen vill ha mig...
Tack för att du hjälper mig bli friskare!
Kram
Skicka en kommentar
<< Home