Vuxet Barn Till En Alkoholist: Drama Nr.2

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.

måndag, januari 09, 2006

Drama Nr.2

Vet inte hur jag glömde att skriva om drama nr. 2 som hände över julen...kanske förträngde jag det...men jag kom på det idag när pappa ringde...

Drama Nr.2
Dan innan nyår ringde min syster mig och frågade om pappa ringt. Det hade han inte. Hon berättade i allafall att han blivit misshandlad på fyllan. Hon hade inga detaljer direkt, kom ihåg att min familj är fåordig, men tydligen hade någon av alkispolarna tänt till och pappa fick en blåklocka, bruten näsa, och stygn i läppen...

Trevligt va?

Vad säger man till sin pojkvän efter att man lagt på luren och han säger "vad ville hon?"

Jag hade bara ont i magen och scenen spelades upp på näthinnan. Det var enkelt att se det framför sig efter alla andra fylle bråk och slagsmål man bevittnat.

Jag orkade inte just då berätta för min pojkvän...efter julens bravader orkade jag inte än en gång bekräfta för mig själv och erkänna för honom att min familj är så pinsam och onormal. Igen känner jag det där med att jag blir för sårbar; jag har ingen bra familj att bidra med, han kan döma dem, och jag känner att jag är lika med dem därför dömer han mig...

Berättade ändå, några dagar senare. Min pojkvän säger "Gud han måste ju sluta dricka!"
Och jag känner bara att det han igentligen menar är "Du måste se till att han slutar dricka, det är ditt ansvar. Du vet bättre. Om du bara ansträngde dig skulle du kunna göra det. Hur kan du bara se på? etc "

Ibland känns det som det inte är så bra för mitt förhållande att jag delar med mig om allt det här. Att min pojkvän läser min blogg. Det måste ju vara väldigt avtändande för honom...varför ska han vara tillsammans med mig som har alla dessa problem och denna sjuka familj...

Hur som helst så ringde ju pappa idag. Full naturligtvis. Jag tror att han ringer till mig och syrran för att berätta som ett rop på hjälp, eller?

Varför kan jag inte vara lika stark som i situationen med min mamma när han ringer? Jag säger ingenting om vad som hänt, börjar prata om vädret!!! jag blir 5 år gammal igen och låtsas som om allt är skit bra... "ja hur är det med farmor då" "har ni någon snö".???!!!

Varför?

16 Comments:

Lyckliga Grodan skrev...: åå vad jag känner igen det här.. vanmakten i telefonen..
jag gjorde så i flera år att varje gång min pappa ringde full, eller inte full så sa jag till honom att han var sjuk, att han behövde hjälp. Jag sa inte vad jag tyckte om hans drickande, eller berättade om hur ledsen jag jämt var. Jag sa bara sakligt att han var alkoholist, att han var sjuk och att han behövde hjälp. Telefonsamtalen blev inte så långa, och för mig blev det bättre. Jag fick på nåt sätt ryggen fri. Jag jamsade inte med, låtsades inget...
Vi kan aldrig få någon annan att sluta eller börja med nåt, men vi kan tala om vad vi tycker.
kram grodan; 1/09/2006 4:35 em
annika skrev...: Din pojkvän är tillsammans med dig för att han tycker om dig. Din familj får han på köpet och du kan inte hjälpa att situationen är som den är. Att han säger "han måste sluta dricka" är hans sätt att lösa problem. Män är problemlösare och det var hans lösning på problemet. (som om det inte redans stog klart att han måste sluta dricka) men i alla fall.

Jag tycker du ska kunna dela altt med din pojkvän. Det som händer med din famlij är en stor del av ditt liv och det är kostigt om det inte påverkar dig och då är det ju bra om han var vad som står på. Är han en bra pojkvän så ska han bara lyssna.; 1/10/2006 1:47 em
vuxetbarn skrev...: grodan - det är bara så svårt...vill inte såra honom. Känns som att sparka på någon som ligger. Jag ser att han är sjuk så varför ska jag knäcka honom när jag kan hjälpa honom? Ja...det är så jag tänker...och det är då det blir så svårt...
Kram; 1/10/2006 2:56 em
vuxetbarn skrev...: annika - du har nog rätt...men tror du inte också att det finns en gräns i hur mycket man ska blotta sig? Att man vill vara med någon som verkar stark, har mycket positivt etc...och så visar denna bara problem och osäkerhet...det blir väl ganska avtändande?

Även om han kanske kan skilja på mig och min familj så kan jag fortfarande inte helt sluta att känna att deras beteenden speglas på mig...och när han kommer med sina "problemlösningar" så ser jag det bara som personlig kritik.

Någonstans tror jag ändå att hans syn på mig ändras ju mer han hör och läser om det här...

Tack för ditt inlägg och stöd!
Kram; 1/10/2006 3:02 em
Nat skrev...: Du är inte ensam om att skämmas för din familj. Vi är nog bra många fler än vi vet om som lider oss igenom absurda situationer under stor helger.
Men det är inte som att man sitter vid fika bordet på jobbet och svarar på frågan, Hur har din jul varit, med ; Jo, mamma började hinka whisky klockan 12 och kl halvfem var skinkan inte klar osv.
När man är 36 år gammal.

Inte för att det är till någon tröst kanske, men som du vet av responsen är du inte ensam.

Mvh; 1/10/2006 4:13 em
vuxetbarn skrev...: intet för intet - du har rätt! De ger sådan tröst att få alla era inlägg! Tycker bara att det är så orättvist att vi ska sitta och bära på allt det där vid "fikabordet", att vi inte kan få ha bra erfarenheter med dem vi älskar. Tänk om man kommer göra exakt likadant med sin framtida familj? sitta och äta julmaten framför tv:n, för det är det enda man vet...eller ska mina barn fira med min familj och uppleva exakt samma saker???; 1/10/2006 5:07 em
Lyckliga Grodan skrev...: det enda sätt du kan hjälpa din pappa att hjälpa sig själv är att säga som det är. Att inte jamsa med.. du säljer dig själv om du jamsar med..och det är ingen hjälp för din pappa..tyck inte synd om honom, han och ingen annan har tagit sig dit han är..Bara han kan ta sig ur sin situation... Han har ett val.. ingenting du gör kan sluta dricka åt honom..; 1/10/2006 9:03 em
Anonym skrev...: Klart att det gör ont. Att veta att pappa blivit misshandlad, att inte riktigt orka ta upp det med mannen man delar sitt liv med. Håller med Annika... Han har valt dig inte din familj. Försök (vem är jag att predika?) att förstå att bara du kan stå för dina handlingar. Att din far får stå för sina..... Nä, det är inte lätt, ta ett steg i taget. När jag försöker förklara min familj.... Brukar jag säga att det är som ett Norén drama.... Sen ler jag, i försvar antagligen.... Men lämna inte din pojkvänn utanför, då hamnar du en glasbubbla och han kan inte nå, trösta eller hjälpa och känner sig inte delaktig och mycket, mycket utanför. Det kan vara förödande.... Prata, prata, prata.... Kram....; 1/10/2006 9:51 em
Anonym skrev...: ...prata, prata, prata och skriv. Det är det som hjälper. Och lyssna på folk som levt i familjer som din. Vi är många där ute. Klart din pojkväns syn på dig kommer att förändras, nu ser han ju vem du _egentligen_ är. Han kommer bli imponerad över din styrka, att du klarat dig så långt, att du nu till och med börjar bearbeta det.
Jag är imponerad över dig, det är vi nog alla som läser.
kram; 1/10/2006 11:52 em
BubbleOfBlue skrev...: Vill skriva och säga så jättemycket men orkar knappt höra mina egna tankar. Jag vet bara att trasiga familjer finns det gott om, för gott men jag vet också att det är vi som blir medvetna som kan välja att bryta allt. Välja vart och hur vi vill fira jul. Jag hoppas vi orkar välja, orkar bryta, för det finns vishet och det rätta för oss inne i oss.
kram till dig; 1/11/2006 1:06 fm
vuxetbarn skrev...: grodan - jag behöver skapa mod...läskigt att säga de orden för första gången "Du är alkoholist". Usch får magont...men kanske det kan kännas bra efteråt, det brukar ju göra det när man fått ventilera.
tack för ditt stora stöd!
Kram; 1/11/2006 3:22 em
vuxetbarn skrev...: leina - jag har ju börjat öppna upp nu för honom, men jag känner mig sååå sårbar och värdelös. ja och så vet du ju hur duktig jag är på att prata...jag håller hellre inne. Fasiken, varför kan inte jag få vara en babbelfia...; 1/11/2006 3:26 em
vuxetbarn skrev...: msce - hej och välkommen...tack för ditt inlägg! Jo det känns ju bättre av att skriva...och lyssna.
Jag hoppas du har rätt angående pojkvännen, men det känns inte riktigt så just nu. tack igen!
kram; 1/11/2006 3:32 em
vuxetbarn skrev...: bubble - tack för dina ord. Jag hoppas att du tar hand om dig själv! Kom ihåg att även du har ett val...Kram; 1/11/2006 3:34 em
vuxetbarn skrev...: m - låter precis som min pappa...fåordig...han frågar ingenting verkligen utan jag får driva hela samtalet. Känns som jag inte har något att säga honom...ska jag liksom börja berätta om mitt liv eller? han ringer ju inte ens på ens födelsedag...
Kram; 1/12/2006 3:56 em
RedAngel skrev...: Sjukt skön läsning, eller oskön... snarare att man känner igen saker. Papsen e nu mer nykter,aldrig vart aggro el jobbig.
Men det har ändå känts pinsamt ibland! Jag titulera det helgalkis!

Av underliga anledningar känner man skuld/skam, fast man tycker att de kan skylla sig själv...fast man ändå inte tycker det!
Det e ett jobbigt läge, att balansera allt.

Känner så fruktansvärt många som är vuxna barn, eller har släktingar eller på annat sätt vart med om alkohol kaoset. Så det verkar mer normalt än onormalt att ha en lite kaotisk eller udda uppväxt?!

Roliga är att alla känner likadant =)mår på samma sätt.

Och man kan inte få ngn att sluta dricka, förrens de själva inser & vill. Man kan inte tvinga någon med den bästa välvilja i världen, tyvärr!; 1/30/2006 12:48 em