No More Drama

Ja då har Jul och Nyår passerat...och inte helt utan drama så klart. Även om jag inte bor med min alkoholist, eller firar jul med honom, så blir det ändå ofta lite drama runt den här tiden. Jag vet inte varför...kanske är det bara jag som reagerar starkare, känner mer, och de andra i familjen kanske tycker att allt är lungt.

Allt drama denna jul berode dock inte endast på min medberoende familj, utan sådana där roliga saker som man inte kan förutspå...att kylskåpet ska paja till julen, och att det inte går att hitta ett nytt som passar under 18000 kronor!!! jippie...

(Efter mycket om och men så har vi nu ett nytt och kan äta mat som vanliga människor.)

Eller andra roliga saker som att man blir sjuk dan före Nyårsafton och bara får ligga i sängen och se hur sin uttråkade sambo får fira värdens tråkigaste nyår i soffan!!! Jippie...

Men sen är det ju det där dramat som kommer bara för att vi är vi. Medberoende och anhöriga.

Det började med all den där oron innan jul då mamma inte tror att hon räcker till, eller är bra nog, och börjar osäkert säga saker som "kanske vi inte behöver fira jul i år", "kanske vi struntar i julklappar", "måste vi ha så mycket mat".

På julafton kommer min irritation över att vi inte sitter ner vid ett matbord som vanliga människor och äter julmaten,utan vi sitter framför TVn som vi alltid gjort. Precis så som vi gjorde då, när pappa "diktatorn" bestämde att han skulle se på TV när han åt...så vi följde bara efter för att inte starta ett bråk.
Och bara för att vi inte kan prata som vanliga människor, så vi måste ha en TV att titta och skratta åt, så att vi kan "umgås." Men jag sa inget denna jul, ville bara ha frid och fröjd.

Sen irritationen över att mamma smyg dricker i köket från de lite starkare flaskorna...för att i vardagsrummet bara dricka öl som vi andra. Men jag sa inget denna jul, för jag ville bara ha frid och fröjd.

Detta leder till att mamma börjar det där ältandet...eller frågar om frågor hon frågat för en halvtimme sen, så som "såg ni det där på TV", "har ni tagit mer mat". Det kan driva mig till vansinne...

Sen kommer mer osäkra uttalanden som "Ni kanske ville haft något annat", "jag har ju inte så mycket pengar"...

Sen blir syrran irriterar och börjar tjafsa med mamma...vilket leder till otrevlig stämning.

Då ringer jag mid SOS samtal till sambon och frågar om han inte ska komma och hämta mig snart.

Sen så kommer Drama Nr.1
Mamma börjar hysteriskt gråta i köket. Fick exakt samma känsla i magen som när hon låste in sig på toaletten när vi var små och grät. Usch, trodde jag inte skulle få de där känslorna något mer...
Syrran och jag rusar in i köket och undrar vad som är fel. Det utspelar sig ungefär så här:

VB-Vad är det, varför gråter du?
M- Äh inget.
S- Vad har hänt?
VB- Men säg om det är något som vi gjort.
M - Nej, det är bra. (torkar tårarna) Så, nu är det bra.
VB - Men så kan du ju inte bara säga. Du kan inte börja storgråta och sen inte säga vad som är fel.
M - NEJ!
VB - Men...
M - NEJ!

Syrran börjar nu tycka det är jobbigt. Kommer ihåg att hon hade stora problem med oro och ont i magen när hon var mindre som just berodde på våra föräldrars bråk och skrik. Hon börjar också tycka att det är jobbigt eftersom min sambo är på väg. Återigen det här med att ingen utanför får veta att något är fel. Inte visa oss sårbara för andra.

Men jag bestämde mig då för att inte göra som vanligt och bara vara tyst för att få lugn och frid. Jag har ju faktiskt lärt mig nu att det är bättre att tala ut, att prata om det jobbiga, det blir ju bättre då. Jag kan inte ha gått på alla dessa möten, och skrivit alla dessa inlägg, och sen bara som vanligt köpa mammas "NEJ!"

Så då...

VB - Nä jag tycker det är orättvist att du ska gråta och sen inte säga vad som är fel. Då får ju vi gå hem sen och känna att vi förstört julen och att vi fått dig att gråta. Det är precis det här jag menar att vi aldrig pratar ut. Att vi bara trycker ner. Det har ju lärt mig och syrran att göra precis på samma sätt. Gråta men inte tala om vad som är fel. Vi är ju en familj! Vi borde kunna prata om vad som gör oss ledsna.

(Det var helt sjukt, kände mig som en helt annan människa. Plus att jag faktiskt kände att jag hade "övertaget" på det sätt att jag vågade prata, med stabil ton, och jag kunde säga ifrån.)

Så jag tvingade fram ur henne vad som var fel, och även om hon inte talade klart så tolkade jag det så här:
När hon var yngre åkte hon hem och hälsade på sin familj varje jul. Hennes pappa, som hon såg upp till mer än någon annan och som var den bästa mannen hon kunde tänka sig, kom alltid och hämtade henne på tågstationen. Men så en jul så mötte han henne aspackad! Han hade aldrig druckit förut, och hela mammas illusion antar jag föll i spillror. Hon var pappas lilla flicka och han den ultimata mannen, och så var han bara odräglig. Och detta gör mamma ledsen varje jul.

Nu tror jag hon började gråta för att hon var trött och själv hade druckit lite...då blir man ju lite mer känslosam. Men är det inte lite ironiskt att mamma än idag gråter över något som hände en gång i hennes ungdom, men som mer eller mindre hände varje dag i min? Borde hon inte då förstå exakt hur det måste kännas för mig...