Vuxet Barn Saknar Primära Behov
Min pojkvän kan bli galen på mig när jag inte äter ordentligt. Jag kan vara så där tjurig och grinig, eller ha jätte ont i magen… och så klagar jag till honom. Han tittar bara på mig och suckar ”Ja men kan det bero på att du åt 2 mackor till middag igår?”
Jag har kommit på att jag saknar den där förmågan att ta hand om mig själv, alltså de där basala behoven, så som mat, vitaminer, och sömn. Om jag bodde själv skulle jag inte alls äta lika mycket som jag gör nu… skulle säker bli någon macka när jag blev hungrig. Skulle säkert få skörbjugg.
Jag förstår heller inte när jag jobbat för mycket, eller behöver vila. Jag kan boka upp mig hela veckan utan problem, och förstår sen inte varför jag är tjurig eller trött på söndags kvällen.
Jag säger JA till alla som behöver hjälp, men inser inte när jag själv behöver den. Jag bryr mig inte om jag inte hunnit få i mig mat på hela dagen eller inte fått en enda stund för mig själv under helgen.
Så vad beror det här på då? Jag har faktiskt hört andra vuxna barn dela om samma sak. Kan det vara så att vi som barn var för upptagna med alla andras behov etc…att vi inte lärde oss att ta hand om våra egna? De vuxna i vårt liv prioriterade inte heller våra behov, för deras liv var också i kaos. Därmed lärde vi oss inte att se till att våra primära behov blev fyllda.
skrivet av vuxetbarn 2/02/2006 03:42:00 em
6 kommentarer
6 Comments:
Lite dubbelt det där.
Visst, jag kan vara väldigt noga med att se till alla andra har det bra, MEN - jag har också varit tvungen att ta hand om mig själv, eftersom ingen annan gjorde det.
sandra - jo det är sant...man är en överlevare! Jag vet att jag klarar mig, för det har jag gjort hitills. Men just det där att känna efter MINA behov är svårt för mig. Samma sak med att veta vad JAG känner.
Vi är inte värda något bättre. Vi håller kvar vid det vi känner igen, trots att det gör oss illa. Känslan från uppväxten var väl många gånger att man inte var mycket värd och det tar man sedan med sig.
Affirmationer, självhjälp och prata, prata om att man duger i många många år. Nötningsmetoden helt enkelt, kanske gör att självkänslan kanske blir något bättre med åren, men nog tar det tid alltid.
För mig handlar det inte om självömkan egentligen utan att jag inte vet hur man gör. Att säga saker med läpparna är lätt, men sen...
Trevlig helg och kram!
Så fort jag är i obalans börjar jag lätt som du, käkar dåligt, sover dåligt, sätter mina malande tankar i första rummet och mig och min kropp i sista. Men jag och bara jag måste ta ansvar för mig själv, och ju mer jag gör det dessto bättre mår jag, och när jag mår bättre så kan jag hålla de malande tankarna på avstånd. För mig var det så att jag fick träna in ett mat och sov schema och tvinga mig att följa det, tillslut gick det nästan automatiskt och nu krävs det större kriser för att jag ska bryta det. Jag växte av att genomföra en sån förändrig och dessutom mår jag mycket bättre.
Vi vuxna barn är skörare än andra och måste vårda oss själva mer ömt, det är faktiskt den allra största utmaningen för oss för vi har aldrig känt att vi är värda denna ömhet varken från någon annan eller oss själva. Men vi är det!
Skönt att se att du och din kärlek inte har brutit helt.
Kram
Jag tror också att det handlar om en sån sak som uppmärksamhet. Många vuxna barn som jag har läst om i tidningar/pratat med eller hört om hade ofta ont i magen när de var små, var sjuka och så vidare. Det här handlar kanske om samma sak.
Vi fick inte uppmärksamhet för den vi var och fick hitta på ursäkter att bli sedda. Typ inte äta ordentligt (för att ngn skulle oroa sig och ta hand om oss), bli sjuka (för att ngn skulle oroa sig och ta hand om oss)
Hej!
Jag förståt dig. Att göra illa sig själv när man inte mår bra, det är man van vid. Att inte tycka om sig själv för det var "ingen" som gjorde det, efter som våra behov inte fanns. På olika sätt har man övervunnit allt det och i bland hamnar man där i gen och i gen att inte tycka om sig själv. Vi måste lita på den inre rösten, våga tro på den att den vill oss väl. Även fast allt tar emot, men jag tror att det är den gåva som gör att vi lever vidare...kämpar för våra egna liv, för det är det ingen annan som kan. Eller vad tror du?
Varma hälsningar Pia.
Vuxet barn till en alkoholiserad mamma.
Skicka en kommentar
<< Home