Vuxet Barn Till En Alkoholist: Skulle Du?

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.

måndag, januari 30, 2006

Skulle Du?

Såg på något program i helgen där bl.a. Tomas Fogdö var med. De pratade om hur vissa människor kan vara ganska tuffa mot sig själva, på gott och ont.

Tomas Fogdö svarade på frågan, att han nog kunde vara ganska hård mot sig själv för att "pusha" sig själv. Men sen så sa han något som fick mig att tänka:

"Du borde fråga dig en sak.
De saker som du säger till dig själv,
skulle du säga dem till någon annan som du älskar?"

Jag tyckte det var en bra påminnelse om att vi måste komma ihåg att älska oss sjäva, och vara lika snälla mot oss själva som vi är mot andra vi tycker om...för vi ska tycka om oss själva...jag med...

4 Comments:

Anonym skrev...: För att kunna älska någon annan så måsta man älska sig själv!; 1/30/2006 6:18 em
Anonym skrev...: Jag är alltid orolig att inte vara omtyckt...glömmer att tycka om mig själv :-(
Tack för påminnelsen./Anna; 2/01/2006 4:32 em
sarpo skrev...: Det finns inget sätt att öppna sig för en annan människa än att öppna sig själv, vågar man tycka om sig själv blir man genast mer älskansvärd.

Skulle vilja säga ngt om det du skrev om att din uppvaxt inte är ngt att gräva ner sig i och tycka synd om sig själv för det finns de som har det värre. Så tänker jag också ibland men då försöker jag tänka på att alla människor upplever saker olika. Vissa människor går igenom stora hemska saker men får inga men, vissa går igenom små saker och blir skadade för livet. Det går aldrig att jämföra med andra, du måste få tycka att det är orättvist, skitjobbigt och alltihop för det är din upplevelse.
Tänk också på alla redovisade undersökningar om barnhemsbarnen som förtvinar och går in i sig själva när de inte får omtanke, närhet och kärlek. De dör eller blir zombies. Det är ju inte alls samma sak men på ett sätt är det ju det. Vi har förvägrats kärlek, närhet och omtanke på ett "normalt" sätt och därför är en liten bit av oss döda. Det gäller att hitta den biten, tina upp den med kärlek och försöka läka oss.

Nej, usch, snacka om amatörpsykolog men jag hoppas att du får ut ngt av mitt dravel iaf...
Kram kram; 2/02/2006 11:28 fm
Patricia skrev...: Hej! Har läst lite på din blogg och tycker att du du beskiver känslor så himla bra! Det där hur man tacklar "bråk" med sin partner känner jag igen mig mycket i. Jag blir så där "kall" när min partner sårar mig. Eller rättare sagt... jag BLEV kall, nu försöker jag att öppna mig mer och säga vad det är jag tänker istället för att bli tyst och plåga honom med min tystnad.

Ja, alla tacklar vi saker på olika eller lika sätt. Men det är alltid lika skönt att känna igen sig i någon annans beskrivning.

Ha det gott!; 3/07/2006 10:58 fm