Att ta ansvar
Har pratat med läkaren. Pappa har lunginflammation. Levern är slut, men det är inte akut.
När jag frågade om de kunde hjälpa mig med LVM eller någon annan behandling istället för att bara skicka hem honom svarade hon vagt...OK jag antecknar att du har gjort den förfrågan. Men nu behandlar vi det som är akut.
Jag fick känslan av att de endast vill se till att de har hjälpt honom med det han ligger inne för nu. Sen kan de skicka hem honom med gott samvete.
Jag bad dem att ringa mig innan de skickar hem honom så vi kan diskutera framtiden...men jag tror snarare farmor kommer ringa och berätta att han är hemma nu...och full!
När jag frågade om de kunde hjälpa mig med LVM eller någon annan behandling istället för att bara skicka hem honom svarade hon vagt...OK jag antecknar att du har gjort den förfrågan. Men nu behandlar vi det som är akut.
Jag fick känslan av att de endast vill se till att de har hjälpt honom med det han ligger inne för nu. Sen kan de skicka hem honom med gott samvete.
Jag bad dem att ringa mig innan de skickar hem honom så vi kan diskutera framtiden...men jag tror snarare farmor kommer ringa och berätta att han är hemma nu...och full!
skrivet av vuxetbarn 10/02/2009 10:30:00 fm
13 kommentarer
13 Comments:
Svårt att få behandling... Speciellt eftersom den avdelning din pappa hamnade på tar hand om de symtomen de är bra på... Helheten har de inte tid, kunskap eller möjlighet till oftast! Vi i Sverige ligger långt fram på den medicinska vården, men den psykiska och helheten har vi en del att lära av andra länder...
Lycka till!
Hej! Jag heter Nathalie Fors och går sista året på gymnasiet i Kalix. Jag skriver ett projektarbete om barn och alkoholmissbruk och undrar om du skulle vilja ställa upp på en intervju angående din barndom. Du får natyrligtvis vara anonym om du vill det. Maila mig på: naetli-baetli@hotmail.com.
Min pappa är också alkoholist. Dock så har han varit på behandlingshem så nu är han nykter, får se hur länge det håller. Men det hela har ändå påverkat mig hårt, även fast jag aldrig sett eller märkt när han varit full.
Jag ringer soc, missbruksenheten. Dom gör hembesök hos min vän 3-5 ggr i veckan, sist ringde jag minst 1 gång i veckan å dom med insåg att detta inte längre funkar,så bara inom 12 timmar åkte min vän på ett LVM. Men faaan va jag tjatat. Säkert i 3 månader. Å nu gör dom efterkoll, å visst fan havererar han igen. Jag älskar honom, men när en människa bara tänker alkohol å inte längre kan eller har orken att ta hand om sig är det dags att att dom fåt hjälp. Å då är det vi som får ge dom hälpen på traven. Detta är ju knappast populärt men vad är livet värt? Att leva eller dö?
Min pappa var alkis, han dog ensam på ett sjukhus i Köpenhamn efter hjärnblödning som gjorde honom sängliggande, ända besöket hans syster. Jag vill att min vän ska leva, jag vill bli gammal med honom. Men det är inte bara han som kämpar, för det gör jag med, fast på mitt sätt. Att få vård till honom, kan bara hoppas att han finner tråden att själv vilja kämpa.
Har inte varit här på länge... och jag ser att du fortfarande kämpar med att "få din pappa nykter".
Jag är själv en medberoende... och i detta hemmet har det varit torrt i snart 20 år. När vi diskuterarar idag vad det var som var avgörande för att han tog steget mot nykterhet... var att jag övergav honom... TOTALT... han fick inte ens komma hem.
Han söp ner sig i skiten... nästan dog, innan han fattade att INGEN fanns där för att "rädda" honom... han var tvungen att rädda sig själv... och han ville!
Så i backspegeln... att bryta kontakten med alkoholisten är det bästa jag har gjort. Och min alkoholist tackar mig idag.
Jag är djupt imponerad tackar för att du vågar vara ärlig. Din vardag får mig att acceptera och förstå mina egna känslor som jag måste hantera varje dag...tyvärr måste man säga att man lär sig något av dessa situationer även om det inte känns som nått possitvt. Vi vet i allfall hur vi aldrig kommer att bli!
Hejsan!
Båda mina föräldrar är alkoholister. När jag va yngre vart jag så himla glad varje gång min pappa sa att han skulle sluta dricka, jag trodde honom så innerligt. Sen kom torsdagen igen och han var iväg på systemet igen och köpte sina 10.0 % öl. Och det kändes precis som att han VALDE alkoholen"fyllan" framför mig. Men idag vet jag att det inte är så. Men spåren av besvikelsen då han gång på gång valde bort mig sitter kvar. Jag försöker se det som en sjukdom som dom inte kan rå för. Jag umgås bara med mina föräldrar när dom är nyktra. Då är dom helt underbara. Vi står varandra väldigt nära och jag älskar dom mer än livet. Tyvärr så har man fått ärr för livet. Men jag lever mitt liv och gör alltid det bästa av det jag har. Jag hoppas att du hittar en väg att njuta av livet och att du slipper känna ansvar för din pappa. Sköt om dig! Emma
jag är glad att jag fann din blogg.
Jag är glad att jag får ta del av detta.
Jag är glad att jag inte är ensam.
Tack du underbara människa!
Hej! Jag har en blogg: vildapel.bloggspace.com, där jag skriver om mitt nya liv, det efter uppväxten i en missbruksfamilj, pappa alkoholist. känner igen mig så mycket i det du skriver...det går ju inte att glömma.. jag ska fortsätta läsa din blogg!
lasa hela bloggen, ganska bra
Hej!
Kan ju inte säga att jag blir glad av att läsa i din blogg, men jag blir lättad. Känner liksom lite mindre skam när jag läser dina texter och alla kommentarer. Det finns fler!
Försök njua av ditt liv, det tänker jag göra!
Man måste vara frisk för att orka vara sjuk, att ingen fattar att systemet fungerar så...
Åhh herregud vad jag känner igen mig i det du skriver! Jag har en mamma som är alkolist. Hon åkte in på sjukhus efter att hon blandat tabletter med alkohol och höll rent ut sagt på att dö den dagen. När jag frågade om det gick att lvma henne så pratade dem bara bort det och de sluta med att dem skicka hem henne och en vecka senare satt hon med flaskan igen..
Skicka en kommentar
<< Home