Vuxet Barn Till En Alkoholist: 6 månaders Tvångsvård

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.

onsdag, september 26, 2007

6 månaders Tvångsvård

Nu är det klart. Det blev 6 månader av nykterhet...men även som "inlåst."

Det sist nämnda har jag naturligtvis skuldkänslor för...han kommer sitta inlåst på ett hem över Jul och Nyår.

Men det är skönt att veta att "idag dricker han inte."

Jag har inte vågat att ringa honom ännu. Ja, vågat. Jag tycker det är läskigt att ringa. Han säger ju inte så mycket när han är nykter och jag vet inte vad hans inställning är till att jag varit den drivande kraften i hela det här.

Men jag har skrivit två brev till honom. Inget svar så klart.

Barn, Samhälle,Alkohol

7 Comments:

Anonym skrev...: Vilket ansvar du har tagit på dig. Ett ansvar man tar på sig som vuxet barn till en missbrukare. Jag har precis accepterat att staten ska hjälpa mig bort från det ansvaret. Ja, att jag helt enkelt ska strunta i när min pappa, som haft ett livslång missbruk, hamnar på akuten för hundrafemtioelfte gången. Det är skitsvårt men jag måste annars kommer min pappa och hans leverne äta upp mig levande.
Jag har en egen unge nu, jag kan inte låta min pappas val, vilket ger konsekvenser, smeta av sig på den nya generationen i vår släkt. Det bara går inte.
En sak är säker och det är att det inte är ditt ansvar att se till att din pappa mår bra, vilket jag får en känsla av att du tror via din blogg. Du skulle må bra av att ta tag i den relationen i ditt liv som gör dig så illa nämligen den till din pappa.; 9/28/2007 2:30 fm
vuxetbarn skrev...: anonym - du har säkert rätt för det är precis det alla säger. Men jag måste få göra detta för mig själv...ett sista försök. Då vet jag inom mig att jag iaf försökte. Vet inte hur jag skulle kunna leva med mig själv annars om något hände. Jag vet att tvångsvården inte betyder att han kommer bli nykter för alltid. Men då har jag iaf gett honom 6 månader av nykterhet, och en chans att ta sig ur det.; 10/01/2007 4:57 em
Anonym skrev...: min pappa fick också sex månaders vård enligt LVM. Men var bara inlåst i två, sen hamnade på nåt öppet vårdhem där han kunde komma och gå som han ville...; 10/03/2007 10:52 em
vuxetbarn skrev...: mymlan - ja det var precis vad som hände min pappa förra svängen. jag tror att när de är första gången och alkoholisten frivilligt går med på vård så hamnar de på en öppen anstalt. Min pappa vandrade också hem efter någon vecka :(; 10/04/2007 6:51 em
Anonym skrev...: Vännen, jag har som jag tidigare sagt varit där och jag hoppas så innerligt på att detta ger dig det andrum du så väl behöver.
Och snälla du. Om du umgås med farmor så gör det genom att ta med henne till Al-Anon. Det kanske tar ytterligare sten av bördan för dig, det gjorde det för mig iaf. Kram; 10/21/2007 12:13 fm
Anonym skrev...: Hejsan
Mina båda föräldrar sitter fast i en nedåtgående spiral, som varken jag eller de kan bryta (frågan är om de är medvetna och vill det själva)
Jag undrar därför om du kunde skriva lite mer konkret om tvångsvård.
Hur lyckades du få din pappa omhändertagen? Finns det några kriterier för att en vuxen person ska kunna vårdas mot sin vilja?; 10/26/2007 6:12 em
Anonym skrev...: Jag tycker du gjorde så jäkla rätt!!! Jag, liksom du, vet att "som tillfrisknande vuxet barn bör man inte hålla på och hjälpa alkoholisten hela tiden". Men jag önskar att jag gjort som du... Och nej, jag har kommit över att känna skam och skuld för min pappas död, men jag tycker att alla har rätt till en riktig chans. Min pappa fick ingen! Jag kan inte riktigt hålla med om att man inte ska göra något för att hjälpa. Var någonstans är det för min skull som vuxet barn? Jag ville ju ha min pappa nykter och i livet, för MIN skull. Jag tycker man ska hjälpa lagom men dock vara medveten om att om det misslyckas var helt enkelt kraften och suget för stort. Antagligen där många brister. Men jag kan inte hjälpa att jag stör mig på allas förmanande ord om att "inte hjälpa". För mig är det försent och jag önskar att jag lyssnat på mig själv först! Hoppas allt går bra för dig och din pappa!; 1/14/2008 8:44 fm