Vuxet Barn Till En Alkoholist

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.   
 


     "This too shall pass"

                                                                                                                                                             

fredag, mars 12, 2010

Min pappa kommer att dö

Pappa har fått diagnosen skrumplever vilket innebär att hans lever inte fungerar längre. Han har även en inflammation på gallan med stora gallstenar som inte passerar. Därför har han fått en påse på magen som ska föra ut gallvätskan. Denna åkte av utan att han märkte det så vätskan började åka baklänges i systemet vilket naturligtvis inte är bra.
Dricker han alkohol nu är det slutet för honom.
Jag blev chockad sist jag såg honom. Han kunde knappt röra sig, hade inga muskler kvar på armarna, orkade knappt prata och var gul som en lussekatt på huden och i ögonen. Han rörde sig som en 95-åring fast han är 60.
De kan inte operera honom för galstenarna för han är i för dåligt tillstånd. Pappa vägrar naturligtvis att stanna på sjukhuset så nu har han hemtjänst som kommer förbi 4-5 gånger i veckan.
Första helgen hemma hade någon kommit förbi med några starköl som han fått i sig. Jag förstår nu till fullo hur sjukt hans begär är. Hur stark sjukdomen är om man gör så här mot sig själv. Det är så fantastiskt onödigt och sorgligt.
Jag har varit väldigt arg på min pappa för det vi fick gå igenom när vi växte upp. Arg på hur jag blivit på grund av honom. Arg på orättvisan i det hela. Men nu känner jag mig inte arg alls längre utan bara väldigt ledsen. Även om jag förstått hela tiden att man inte kan dricka så mycket som pappa gjort och leva ett långt liv så kommer det ändå som en chock att slutet börjar närma sig.
Prognosen är ca 2 år.
Det som gör mest ont just nu är att han måste vara så otroligt deprimerad. Vad kan han ha för anledning att ens gå upp på morgonen. Hans barn har han knappt någon kontakt med. Hans föräldrar har nu båda gått bort. Han kan knappt röra sig.
Ett liv bortkastat?

33 Comments:

Blogger Lellan skrev...

Usch. Förstår hur du känner dig. Blir många gånger oxå väldigt arg på min pappa, just för att han förstörde min barndom och det är i stort sätt hans fel att det har blivit som det har blivit med mig.

Min pappa har varit dåligt rätt länge men har blivt sämre nu det senaste året. Jag får många gånger höra min pappa säga att snart ska dö, när han är full. MÅnga gånger kan jag känna att det skulle vara skönt men jag tror om jag hade fått ett sådant besked som du fick, så hade jag nog reagerat likadant, blivit ledsen. Att sen din pappa bara går och väntar på att dö är hemskt. Det hade varit lättare om han hade dött med en gång och sluppit lida ( trots att det är hans eget fel att han är där han är.)

känner med dig.

kramar

3/12/2010 8:19 em  
Blogger AmjeW skrev...

Det du vetat och befarat länge är på väg... Rekommenderar dig att gå denna kurs för att få chans att göra avslut etc. Det är ett suveränt redskap! Titta in på www.sorg.se under sorgebearbetning.
AmjeW

3/13/2010 8:49 fm  
Anonymous Anonym skrev...

jag har varit i en liknande situation som dig, jag är uppvuxen med 2 stycken drog och alkohol missbrukande föräldrar men min far försvann ur bilden när jag var 10 år.och för 3 år sedan fick min mamma diagnosen skrumplever och beskedet att en transplantation var omöjligt i hennes skick, läkarna gav henne 6 månader till 1 år. Jag och mina syskon var totalt knäckta över detta beskedet, så även min mamma förstås men en missbrukar personer har ju som så ofta ett cementblock mellan tankar och känslor och hon dränkte sin sorg i mera alkohol. Månaderna gick och vi fick se våran annars så fina och fysiskt friska mamma tyna bort sakna men säkert, tillslut var det bara ett benrangel i en rullstol kvar, inga känslor ingen gnista. helt tomt. Men när allt hopp var ute träffade vi en läkare som var redo att ge henne en chans, en chans att kämpa för att förhoppningsvis få genomgå en transplantation, det gav henne lite hopp igen. och efter många testen genomgick hos i oktober 2007 en lever transplantion, den mest skadade levern läkarna hade sett, och inte ens när hon låg på operations bordet trodde dom att hon skulle överleva. det är 1,5 år sedan och hon är nu återställd och har fått ett nytt liv och ett uppvaknande och en insikt i vad hennes missbruk ställt till med, inte bara för henne själv utan också för oss i hennes närhet, det är något man får jobba på resten av sitt liv.
Hoppas att din pappa ges samma möjlighet, hoppas att du gees samma möjlighet. det är ni värda...
många kramar/ Camilla

3/18/2010 9:54 em  
Anonymous Beatrice skrev...

Oj oj oj säger jag bara..

Jag råkade halka in på din blogg från Google..
Min far är oxå alkoholist (60år)
Jag själv är 31 år gammal.

Skulle det vara okej att få mejla dig nån gång?

3/29/2010 1:22 em  
Blogger Unknown skrev...

Blir starkt berörd av din berättelse. Jag är själv nykter alkoholist och lägger idag ner mycket tid dels på att försöka hjälpa olyckssystrar och olycksbröder som är kvar ute i skiten, men även på att vårda förhållandet till mina barn. De var 6 respektive 8 år när jag blev nykter och har idag flyttat hemifrån.
Men man får aldrig glömma att det är barnen som är mest utsatta av de medberoende. De vuxna runt en aktiv missbrukare har ett eget val att stanna eller lämna, men när mamman (som i vårt fall) väljer att stanna hos missbrukaren, alltså mig, var ska då barnen ta vägen? De har inget alternativ...

Jag måste dock säga att jag blir ledsen när jag läser kommentaren från "Lellan". Jag förstår om du är bitter, men du skriver i slutet av din kommentar att det är hans eget fel att han är där.

Sedan mitten av 1950-talet är alkoholism klassat som sjukdom av WHO. Det innebär alltså att om du skulle drabbas av bröstcancer, så är det också ditt eget fel. Sjukdom som sjukdom, eller..?

I Malmö finns både sällskapet Länkarna och AA som på olika sätt är oerhört bra på att hjälpa och stötta missbrukare som själv vill lämna missbruket. Att själv vilja är nämnligen grundläggande eftersom det inte går att medicinera missbrukare friska.
Så försök gärna få din pappa att ta kontakt med någon eller båda av dessa organisationer.
Jag har själv blivit nykter tack vare sällskapet länkarna i Helsingborg, men besöker även AA:s möten. Lycka till!

3/31/2010 9:51 em  
Anonymous Anton Hallberg skrev...

Hej.
Jag heter Anton Hallberg och pluggar sista årer på BF.
Just nu håller vi på med ett arbete där jag har valt att skriva om hur barn/ungdomar påverkas av att ha växt upp med missbrukare som föräldrar.
Jag undrar ifall jag skulle kunna få intervjuva dig?

Är du intresserad så kan du ta kontakt med mig på min blogg:
www.antonhallberg.blogg.se


Skulle vara jätte snällt om jag skulle få intervjuva dig. (du får såklart vara anonym i intervjun om du vill)
Mvh Anton..

5/03/2010 7:13 em  
Blogger Unknown skrev...

Hej.
Jag hittade din blogg och jag har nu läst lite om din historia, den berör mig då min pappa också var alkoholist. Min pappa dog förra sommaren till följd av missbruket, han var inlagd på sjukhus för avgiftning men väl där så orkade hans hjärta inte längre. Han skulle fyllt 59 i april. Jag har lyckligtvis varit "förskonad" från hans missbruk fram tills våren 2008 då det uppdagades för mig, det var väl också i samband med det som det spårade ur. Han skötte ju alltid jobb osv så jag tänkte väl att hans användning av alkohol var "okej" så länge det i övrigt inte påverkade hans liv. Eller mitt. Från dess att han berättade för mig att han var alkoholist så var mitt liv ett helvete av oro, ångest och ilska. Mest tror jag att det var oron som var jobbig. Att undra varje kväll om han är full, att inte vilja ringa på helgerna, att blunda för att han är full VARJE helg och tänka att det går över tills på måndag. Jag sa till pappa när han var full helgen innan han dog att det var lika bra att han söp ihjäl sig om han inte tänkte kämpa för att lägga av, för jag orkade inte oroa mig mer för honom. Han försökte, och ville, ha hjälp men då var det tyvärr redan försent. Jag saknar min pappa som jag kände honom innan han började dricka, jag saknar honom dock inte som alkoholist. Jag är glad att jag slipper oroa mig mer, hur sjukt det än låter. Jag tänker på dig!

5/04/2010 8:42 em  
Blogger Lina skrev...

Hej!! Hittade precis hit och inser när jag läser att det är ju nästan identiskt med min tillvaro just nu med alkoliserad far!!

Känner så med dig!

5/22/2010 10:55 em  
Anonymous Cissi skrev...

Blir så sjukt inspirerad av att läsa din blogg. Jag lever tillsammans med min mamma som är alkolist och att se hur du kämpar inspirerar mig otroligt. Tack för en fantastisk blogg!

7/04/2010 5:50 em  
Anonymous ♥ Babypink ♥ skrev...

Hej hej ville bara passa på att önska er en riktigt skön helg

7/09/2010 3:59 em  
Anonymous Anonym skrev...

Jag förstår precis hur du känner dej. Min pappa gick bort förra året pga. sitt missbruk. Han var narkoman och det slutade med en överdos. Läkarna hade varnat honom och sakt att om han tog det igen så skulle hans kropp inte klara av det. Han hade hepatit C och hade dessutom varit drogfri flera månader så den dosen blev mer än vad hans kropp klarade av. Jag var 15 då & han blev bara 42. Så otroligt onödigt och bortkastat.. Begäret tog över. Önskar att han bara hade varit drogfri. Då hade han varit världens bästa pappa.. men nu gick det som det gick. Jag hoppas verkligen att allt ordnar upp sej på något sätt för dej. Kram

7/13/2010 1:00 em  
Anonymous Anonym skrev...

Är du kvar?

10/15/2010 11:10 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Blir fruktansvärt ledsen när jag läser allt du måstat stå ut med och känner djupt med dig.

Min pappa är alkoholist med.
Han vill inte bli nykter:(
Är 65 och ser ut som 85 minst.

Hans svek under alla år har gjort att bland annat.
INTE litar på folk bland annat.
Framför allt i att INTE kunna lita på folk eller ens min egen älskade familj (sambo och barn)
Jag försöker men det går bara inte riktigt jämnt.
Inners inne vet jag att jag är älskad av min familj men tror jag behöver bekräftelse oftare än "vanligt" folk.
Jag håller verkligen folk på avstånd, vill inte liksom släppa folk in på livet, tror att det beror på att jag inte orkar och är rädd för besvikelse så som jag känner att min pappa gjort mot mig (svikit mig massor av gånger)
Inte ens då hans mamma dog (min farmor) underrättade han mig eller mina syskon eller släkt.
Jag fick veta det av min bror som blivit kontaktad av äldreboendet där hon bodde sista tiden (dom tyckte det var konstigt att ingen hört av sig trots att dom och lassarettet underrättat närmaste anhörig) Alltså min pappa

Vi är många, vi får glädjas åt det lilla och hoppas på att några föräldrar frisknar till.
Vet inte riktigt vad jag ska skriva, blev lite fel kanske, har svårt att uttrycka mig (tårarna rinner nerför mina kinder då jag läser om ditt livsöde:(

//Fredrik

10/18/2010 11:44 em  
Anonymous Anonym skrev...

Hej!
Min pappa är också alkoholist men jag och min familj (mamma och tre vuxna barn) lever fortfarande i en verklighet där vi försöker dölja allting för omvärlden då ingen utanför familjen vet (även om många säkert misstänker). Det är fruktansvärt tungt och jobbigt, men jag är lycklig över den fristad jag har i mitt eget hem tillsammans med min sambo även om sanningen blir påtaglig varje gång vi besöker mina föräldrar.
Det är dock en tröst (om än liten) att höra att man inte är ensam. Känslorna innefattar både skam, ledsamhet, besvikelse och ilska och jag förstår att det är andra som känner som jag.
Jag kan visst kalla alkoholism en sjukdom, jag vet att det räknas som en, men att jämföra det med bröstcancer som Kenneth här gör, kan jag inte göra, för skulle jag drabbas av bröstcancer skulle jag göra allt för att bli frisk. Det är en helt annan sak...

Tack för din blogg!

11/12/2010 9:54 em  
Anonymous Anonym skrev...

Satt och googlade och trillade in här.
Känns bittert att jag inte hittat dej tidigare, läsningen och det du skriver ger så hhimla otroligt mycket!
Är själv medberoende då båda mina föräldrar är alkoholister.
Har mestadels varit periodare,men det har börjat bli värre nu, såpass att vi syskon i familjen inte ens får komma och hälsa på hos dom, "vi vill vara ifred och vill inte att folk ringer eller hälsar på" som dom själva säger.
Där någonstans ringer varningsklockorna såklart!

Men tack iaf för denna underbara blogg du skapat, och för att du delar med dej av ditt!

11/15/2010 2:08 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Ja du vet hur du känner... jag är uppvuxen med en alkoholist som är min pappa.. Han har aldrig varit elak eller nått sånt men det har varit väldigt jobbig.. MVH Rozanne

svara på min blogg lakrrits.blogg.se

11/17/2010 4:32 em  
Anonymous Anonym skrev...

Kenneth, tro inte att du har gjort någon förändring med att du har slutat dricka, du har redan förstört livet för dina barn. Det hjälper inte att du bortförklarar ditt vidriga beteende med att det är en "sjukdom". Yeah right.

Det är hennes fars eget fel, karman har väll hunnit ikapp honom precis som att den kommer att hinna ikapp dig någon gång, Kenneth, för att du har gett dina barn men för livet. De kommer få leva med osäkerhet, otrygghet och ha svårt att få normala relationer. Tack vare dig så får dina barn troligtvis sämre betyg för att du inte kunde hålla flaskan ifrån din mun. Hur känns det? Skadan är redan skedd.

Jag förstår verkligen inte hur ni alkoholistjävlar tänker när ni tror att allt är över när ni slutar att dricka. Det är en tid som NI lägger bakom er, men det är en tid som barnen kommer få bära på hela livet. När ni slutat dricka så skyller ni sedan på att det är en "sjukdom" och låtsas som att ingenting har hänt, dra ett streck över det hela och börja på nytt. Att ni understår er. Att du har något korståg där du ska hjälpa andra vidriga människor som dig själv förändrar heller ingenting. Det är som att hjälpa brottslingar ifrån sin brottsliga bana och sedan skita i brottsoffren.

Nej fy fan Kenneth.

12/03/2010 4:38 em  
Anonymous Kenneth skrev...

Jag brukar inte bemöta anonyma inlägg. Tycker det är väldigt patetiskt att inte ens våga stå för vem man är. Men känner att jag vill göra ett undantag.

Jag utläser en enorm bitterhet av dina rader och blir samtidigt ledsen över att du så totalt missuppfattar mitt inlägg. Tråkigt att du inte ens kan läsa innantill.

Du skriver att jag inte ska tro att jag gjort någon förändring för att jag slutat dricka. Självklart är det en grundläggande förändring att vara nykter jämfört med att vara berusad eller påverkad på annat sätt.

Men att skruva på korken och ställa undan flaskan förändrar ingenting mer än promillehalten i blodet. Därför krävs det oändligt mycket arbete med att försöka förändra sig själv i positiv riktning. Att jag aldrig någonsin kan förändra det som skett, är jag grymt medveten om. Jag kan bara påverka hur jag är idag och i framtiden.

Oavsett vad du tycker så ÄR alkoholism en sjukdom. Men den utvecklas inte om man inte dricker alkohol, så den är självförvållad. Jag har heller aldrig påstått nåt annat och försöker inte heller rättfärdiga eller gömma mig bakom sjukdomsbegreppet.

Du tror dig även veta att mina barn fått sämre betyg i skolan på grund av mitt missbruk. Det vet jag inte, så på den punkten ska jag inte säga emot dig. Kan bara konstatera att BÅDA mina döttrar gick ut både grundskola och gymnasieskola med enbart VG och MVG i sina betyg. Inte ett enda G eller IG har någonsin funnits i deras betyg. Men det är ju möjligt att ditt resonemang stämmer och att de annars skulle haft enbart MVG i sina betyg?

Båda mina barn lever idag i stabila relationer och har bildat familj. Jag upplever dem som trygga och säkra i sina situationer, så inte heller på den punkten tror jag du har rätt.

Du tror dig vidare veta att ”vi alkoholister” lägger den tiden bakom oss och drar ett streck över vad som hänt. Jag kan bara tala för mig själv på den punkten och kan konstatera att jag ALDRIG skulle våga ens försöka tänka tanken att lägga det bakom mig. Tvärtom lägger jag fortfarande, efter snart 17 års nykterhet, ner mycket tid och tankar på vad som varit.

Jag är smärtsamt medveten om allt skit jag ställde till med under tiden jag var aktiv missbrukare, och hur det påverkade mina anhöriga och övriga omgivning.. Jag kan garantera dig att det inte är en ryggsäck man dagligen stökar runt i med någon form av nöjt leende på läpparna. För om man gör det, är man nog allvarligt störd och i så fall hjälper det inte att sluta kröka.

Jag försöker idag att på bästa sätt finnas till för mina anhöriga och förhoppningsvis kunna hjälpa dem med olika saker. Den skadan jag orsakat dem kan jag tyvärr aldrig få ogjord. Det enda jag kan göra är att idag och i morgon försöka visa dem att jag verkligen älskar dem och bryr mig om dem.

Det går verkligen inte att ”skita i offren” som du skriver, för en grundläggande sak för att kunna bli nykter är att man verkligen lär sig att försöka ta hänsyn till sina nära och kära och att verkligen försöka stötta dem på alla sätt man kan. Det är det absolut minsta de kan begära, efter alla svek man utsatte dem för under missbruket.

Hoppas det känns lite bättre för din del, när du fick spy lite galla över mig. Jag bjuder gärna på det, för jag antar att du av någon anledning inte vågar spy gallan över den missbrukaren du har i din närhet och som du känner väldigt stor bitterhet inför.

Hoppas du, och alla andra, får en god jul!

12/22/2010 3:52 em  
Anonymous Kenneth skrev...

Jag brukar inte bemöta anonyma inlägg. Tycker det är väldigt patetiskt att inte ens våga stå för vem man är. Men känner att jag vill göra ett undantag.

Jag utläser en enorm bitterhet av dina rader och blir samtidigt ledsen över att du så totalt missuppfattar mitt inlägg. Tråkigt att du inte ens kan läsa innantill.

Du skriver att jag inte ska tro att jag gjort någon förändring för att jag slutat dricka. Självklart är det en grundläggande förändring att vara nykter jämfört med att vara berusad eller påverkad på annat sätt.

Men att skruva på korken och ställa undan flaskan förändrar ingenting mer än promillehalten i blodet. Därför krävs det oändligt mycket arbete med att försöka förändra sig själv i positiv riktning. Att jag aldrig någonsin kan förändra det som skett, är jag grymt medveten om. Jag kan bara påverka hur jag är idag och i framtiden.

Oavsett vad du tycker så ÄR alkoholism en sjukdom. Men den utvecklas inte om man inte dricker alkohol, så den är självförvållad. Jag har heller aldrig påstått nåt annat och försöker inte heller rättfärdiga eller gömma mig bakom sjukdomsbegreppet.

Du tror dig även veta att mina barn fått sämre betyg i skolan på grund av mitt missbruk. Det vet jag inte, så på den punkten ska jag inte säga emot dig. Kan bara konstatera att BÅDA mina döttrar gick ut både grundskola och gymnasieskola med enbart VG och MVG i sina betyg. Inte ett enda G eller IG har någonsin funnits i deras betyg. Men det är ju möjligt att ditt resonemang stämmer och att de annars skulle haft enbart MVG i sina betyg?

Båda mina barn lever idag i stabila relationer och har bildat familj. Jag upplever dem som trygga och säkra i sina situationer, så inte heller på den punkten tror jag du har rätt.

Du tror dig vidare veta att ”vi alkoholister” lägger den tiden bakom oss och drar ett streck över vad som hänt. Jag kan bara tala för mig själv på den punkten och kan konstatera att jag ALDRIG skulle våga ens försöka tänka tanken att lägga det bakom mig. Tvärtom lägger jag fortfarande, efter snart 17 års nykterhet, ner mycket tid och tankar på vad som varit.

Jag är smärtsamt medveten om allt skit jag ställde till med under tiden jag var aktiv missbrukare, och hur det påverkade mina anhöriga och övriga omgivning.. Jag kan garantera dig att det inte är en ryggsäck man dagligen stökar runt i med någon form av nöjt leende på läpparna. För om man gör det, är man nog allvarligt störd och i så fall hjälper det inte att sluta kröka.

Jag försöker idag att på bästa sätt finnas till för mina anhöriga och förhoppningsvis kunna hjälpa dem med olika saker. Den skadan jag orsakat dem kan jag tyvärr aldrig få ogjord. Det enda jag kan göra är att idag och i morgon försöka visa dem att jag verkligen älskar dem och bryr mig om dem.

Det går verkligen inte att ”skita i offren” som du skriver, för en grundläggande sak för att kunna bli nykter är att man verkligen lär sig att försöka ta hänsyn till sina nära och kära och att verkligen försöka stötta dem på alla sätt man kan. Det är det absolut minsta de kan begära, efter alla svek man utsatte dem för under missbruket.

Hoppas det känns lite bättre för din del, när du fick spy lite galla över mig. Jag bjuder gärna på det, för jag antar att du av någon anledning inte vågar spy gallan över den missbrukaren du har i din närhet och som du känner väldigt stor bitterhet inför.

Hoppas du, och alla andra, får en god jul!

12/22/2010 3:52 em  
Blogger milou skrev...

jag letade efter en bok som ska heta ngt liknande som din blogg...o så börjar jag läsa dina rader....usch..så hemskt...jag lider med dig.........e så fruktansvärt.....jag har själv 2 föräldrar som har missbrukat alkohol under hela min barndom....men allt skulle vara dolt o hemligt....när jag till sist själv kontaktade socialen för jag stod ut inte ut mer...slutade det m att jag skulle ge mina egna föräldrar antabus.........jag var då nästan 15år!!!!
så istället för att få hjälp, fick jag ännu mer ansvar på mig.....
hela min barndom har påverkat mig, t mkt negativt....
och ändå ska man försöka reda upp sitt liv o leva sitt liv....inte det lättaste!!
en sak har jag lärt mig,,,,och det är att kämpa framåt....för sin egen skull.....
så kämpa framåt kära du!!!
för din egen skull

1/04/2011 10:48 em  
Anonymous Mia skrev...

Jag var på möte med socialen, mina föräldrar är också alkoholister. Dom sa att man kan bli tvångsintagen om man kan bevisa att det är så extremt att man kan dö om man fortsätter dricka. (ungefär som i ditt fall) Borde ni inte försöka i alla fall? Hoppas att din pappa förstår allvaret i situationen och tänker på er! Alkohol är verkligen skit i fel händer.

1/26/2011 9:38 em  
Anonymous Karl Magnusson skrev...

Du har visst inte befunnit dig på internet mycket, här är alla anonyma. Jag är heller inte rädd för att konfrontera personen som har missbrukat i min familj utan det har jag redan gjort. Går bara och väntar på att fanskapet ska dö så att jag kan få mitt arv. Ska göra mitt bästa för att förstöra varenda foto på denne, varenda sak som denne ägde för att radera dennes minne ur historien. När jag är klar så kommer det vara som att personen aldrig någonsin har existerat.

Alkoholism är en genetisk defekt, visst sträcker sig många till att kalla det sjukdom men det har väll mer att göra med att minska självföraktet. "Hey, jag led av en sjukdom, därför är det synd om mig.". Det är betydligt mycket lättare att skylla dåligt beteende på en sjukdom än på sig själv.

Jag vill inte heller spy galla över er alkoholister utan jag vänder mig emot alla som gömmer sig bakom sin sjukdom, alla som kallar anhöriga till alkoholister för bittra, alla de som lägger till sig med en uppblåst holier than thouattityd när de har slutat att dricka. Jag är inte bitter, jag är hatisk.

Det enda rättvisa straffet för de som vill sona sina alkoholistdagar vore att se allting gott i livet slitet ifrån dem, de ska tas till desperationens brant och få lida lika länge som de har fått andra att lida. Att stötta anhöriga och finnas till hjälp på ett puttenuttigt jävla sätt är som att ge bandage till någon efter att du har huggit av deras arm. Det är INTE nog för att försonas utan det är en förolämpning. Det här är inte till dig personligen utan till alla alkoholister. Vi glömmer aldrig vad ni har gjort.

2/23/2011 5:11 em  
Anonymous Anonym skrev...

Hej.. Har för första gången snubblat in på din blogg.. och kan bara hålla med om att det inte är helt enkelt med anhöriga och deras sjukdom.. Min pappa är alkoholist och min mans föräldrar lika så.. Det är plågsamt att växa upp med en sådan förälder, och sedan se min man i vuxet liv gå igenom samma sak med sina föräldrar.. På många sätt växer man och formas av det vi tar oss igenom.. Och jag vågar påstå att vi kommer starka ur en sådan uppväxt.. Även om det inte känns så för stunden..
mvh L

3/06/2011 9:53 em  
Anonymous Anonym skrev...

Stackars dig, vad hemskt det måste kännas. Kan inte ens tänka mig hur ont det måste göra när det går så snabbt utför.

Min pappa är också alkoholist, men har inte förrän nu de senaste månaderna märkt hur det påverkat mig som person. Är nu 22 år. Skillnaden med honom är att hans går i perioder, han kan hålla sig nykter 1-2 mån om det är så. Hans alkoholism är allvarlig, men ingen märker det. Han är jättetrevlig, hans sida utåt mot folk är social & trevlig. Min mamma lämnade honom, så skiten hamnade på mig. Ingen vet det för jag pratar bara om det när jag är förbannad & då ser folk det bara som vanliga familjebråk. Nu har jag flyttat & den stenen jag trodde skulle lyftas gjorde inte det. Blev lite mer text än jag tänkt mig, av nån anledning är det lättare skriva ut såhär då det känns mer anonymt. Tråkigt med din pappa, vill skriva att jag hoppas han blir bra igen. Alkoholism är hemskt. Det är typiskt att det ska drabba en själv så hårt.

3/09/2011 12:47 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Jag vill först beklaga sorgen för allt du gått igenom och det du går igenom just nu. Min pappa är alkoholist och har druckit till och från i snart 14 år.
Jag vill tacka dig för att du skapade den här bloggen. Att läsa igenom den har varit ett stort stöd för mig ikväll. Tack.

3/12/2011 7:40 em  
Anonymous Anonym skrev...

Hej.
Jag är vuxet barn till en alkolist.
Min pappa drack från att jag var 6-7 år och han gör fortfarande och jag är nu 23 år.
Kolla gärna min blogg.
Hesteliv.blogg.se

3/31/2011 2:55 em  
Anonymous Anonym skrev...

Hittade denna blogg nu när jag nästan i panik vill komma bort, skingra tankarna från det som händer runt omkring mig. Undrar hur det gått för dig, ser att bloggen inte uppdaterats på länge.

Jag är dotter till en alkoholist. Min mor som varit nykter alkoholist i nästan 20 år, har fått återfall värre än nånsin...
Det är som om allt kommer tillbaka till mig som jag fick uppleva i barndomen. Oron, besvikelsen, ilskan...
Jag känner igen så mkt av inläggen här o på ngt sett känns det bra att inte vara ensam.

Jag har egentligen aldrig pratat om min uppväxt ordentligt. Har tänkt på senare år nu när jag passerat 30 att jag bär på så mkt fortfarande. Nu när min mor dricker igen ( i sin ensamhet) så känns det som om jag ska spricka o gå sönder pga känslorna som kommer.

Ska man ta avstånd, fokusera på att må bra själv eller vad gör man ?

4/29/2011 10:27 em  
Anonymous ems.com skrev...

fastnade direkt på din sida.!
de är precis inte riktigt min vardag men min mans pappa är alkoholist.
gillar sidan. uch hemskt !

va stark!

5/31/2011 3:29 em  
Anonymous Vickan skrev...

jag har också en pappa som är halvt alkoholist.. mina föräldrar e skiljda sen jag var typ 2, är 17 nu o ja träffar min pappa sällan.. han tar aldrig kontakt med mej o berättar aldrig något till mej. hade inte tänkt särskilt mkt på de före i vintras då ja fick höra av rykten på byn att han hade fått hjärnblödning o hade redan kommit hem från sjukhuset.. då började jag tänka, alltid hör jag allting han gör genom rykten ´på bun o mamma har verättat massor ja alri visste om honom o efter varje typ högtid börjar han dricka.. vet inte va ja ska göra o kan inte riktit prata me nån om d :/

6/24/2011 11:17 em  
Anonymous Anonym skrev...

Hoppas att du kan hela dig själv med hjälp av stöd från folk som har varit i samma situationer!!
EN stor styrkekram från mig som också är ett vuxet barn till drogochalkoholmissbrukare
(www.aanhorig.blogg.se)

7/05/2011 6:04 em  
Blogger Dotter skrev...

Hej vännen. Hur mår du nu? Kram

8/08/2011 10:39 em  
Anonymous Anonym skrev...

Hej,

Jag har också en förälder som har varit alkoholiserad många många år. I vissa perioder har jag haft mer kontakt med honom än annars. Nu har jag hört att han inte har så långt kvar, tycker jag har hört det ett bra tag nu.

När jag läser din text förstår jag att ni har en annan slags relation än vad jag har med min far. Min far har inte varit särskilt vänlig. Vad jag känner över att han ska gå bort är inte mycket. Det är sorgligt alltihop som du skriver och då menar jag både då och nutid. Att vara anhörig ger en kunskaper och erfarenheter man önskar man inte hade fått.

Även jag känner med dig,
Kram H

11/01/2011 7:53 fm  
Anonymous Anonym skrev...

Min pappa dog för ca 2 månader sedan. Han har druckit så länge jag kan minnas. Mina föräldrar skildes när jag var 2 och jag har alltid varit "pappas flicka" jag har två äldre syskon. Jag älskar/älskade min pappa och jag har alltid försvarat honom. Fått stå till svars inför min min mamma (dog 2005) och mina syskon för hans drickande. Min pappa var otroligt lekfull och glad men så otroligt svag och bar en offerroll livet igenom. Jag har insett att min uppväxt inte var normal jämförd med mina kompisar men har nog inte förstått riktigt att min vardag med att gömma flaskor, hitta på saker att göra så att supandet skulle dra ut i tid och så vidare inte var allas vardag. .. I vuxen ålder och med hjälp av min man har jag kunnat skilja bättre på min fars "sjukdom " och hans person. Jag är medveten om att det inte är /var mitt fel att han drack. Jag och min man har under de senaste åren alltid ställt upp för pappa, gjort ett antal utryckningar dag som natt för att han ramlat eller för att hans prostata krävde sjukhusvård. Vi har stått bredvid och skämts när vårdpesonal blivit visslade på som hundar och fått svara på frågor kring hur det står till med den personliga hygienen. Varför han inte har hemhjälp (han vägrade). De sista månaderna levde min far ensam med sin hund i ett hundra år gammalt hus. Jag brottades med dåligt samvete och en känsla av " klara dig själv då". Samma dag han hittades död sa jag till min man att " det bästa för alla vore om han dog".
Nu slåss många olika känslor inom mig. Känns ibland som om jag är ensam om detta och är ibland rädd för att :tjata " ihjäl min man.
Finns det någon som förstår vad jag går igenom? Tänker att jag kanske borde söka professionell hjälp för att inte bli knäpp! !!!!



N

11/12/2016 7:30 em  

Skicka en kommentar

<< Home