Svikna löften...

I fredags ringde farmor:

F- Ja pappa är hemma nu, han kom hem igår.
VB - Va?
F - Ja han var här på middag. Han är ju på mycket bättre humör nu. Han hade med sig sån där Cider. Det är ju gott, så jag och farfar drack lite vi med.
VB - (Cider????)
VB - Ja ha, men jag känner att jag orkar inte hålla på att engagera mig om han inte gör det här på riktigt.
F - Nä det är nog inte mycket vi kan göra. Men han mår ju bra nu.

Så ingen från behandlingshemmet ringde som utlovat. De skickade bara hem honom efter 5 dagars avgiftning. Vad är det för ställe egentligen? Det kostar staten runt 3000 kr/dygn att min pappa är där, så skickar de bara hem honom efter 5 dagar för att säkert komma tillbaks nästa månad!!!

Vem vet om inte DU?

Hade hört att bara en läkare kan få pappa bortskickad på längre tid. 10 dagar känns inte direkt som det kommer hjälpa så mycket.

Så jag ringde behandlingshemmet för att prata med läkaren.
"Han är på semester"
Fick prata med sjuksystern (SS). Då fick jag veta att pappa gick på Sobril och skulle trappa ner på det under de 10 dagarna.

VB - Sen då?
SS - Hur menar du?
VB - Ja, vi vill ju att han ska få mer hjälp. Hur kan vi göra för att han ska komma till ett vårdhem?
SS - Eh...
VB - Ni måste väl ha en plan, eller ska ni bara skicka hem honom sen?
SS - Du jag vet faktiskt inte riktigt hur det där fungerar.

VB - Nä hä, men vem vet det då?
SS - Ja, nä men något ska vi väl kunna göra. Kan jag ringa upp dig?

... ingen har ringt hittills och hans 10 dagar är över på Lördag...

Från en Drog till en Annan

Fick efter mång samtal in pappa på ett behandlingshem.
Han får stanna i 10 dagar.
När jag ringde honom den andra dagen gick det inte att höra vad han sa.
Är han full?
Har han fått en hjärnblödning?
Vad är det som händer?

Efter samtal med sjuksystern fick jag veta att han gick på någon Avgiftningsdrog.

Kunde ingen ha varnat mig innan de kopplade vidare samtalet?

Efter samtalet var jag jätte upprörd. Tror det blev en chock att han var så borta...

Damned if you Do, Damned if you Don't

Ja ha, nu ska man ha skuldkänslor för att man försöker hjälpa sin alkoholist. Annars har man skuldkänslor för att man inte gör någonting för att hjälpa...att man bara tittar på medans någon dör.

Nu ska jag känna att jag inte klarar av programet, att jag inte klarade att lämna över till en högre makt, att jag inte lärt mig någonting, att jag är svag som vanligt, och återigen blev duktiga flickan...

Vem ansvarar för att folk inte super ihjäl sig?

Pratade med socialtanten
”Ja, du vet att det är inte så mycket man kan göra” (Nej, ni vill bara att min pappa ska supa ihjäl sig så han inte är ert problem längre.)

”Vi kan ju ha någon att hälsa på honom titt som tätt så kanske det blir bättre”
(Min pappa har druckit oavbrutet i över 30 år. Allt löser sig nog bara för att ni skickar förbi någon.)

”Vi får väl gå förbi och se hur det är med honom, vi känner ju inte till hans historia”
(För ungefär ett år sedan kollapsade min pappa och åkte ambulans in till sjukhuset. Doktorn sa då att om han fortsatte dricka skulle han dö…det hjälpte ju inte. Socialtanten skulle då se till att det blev LVM, men när pappa hotade med advokater hände inget mer…så någon jäkla journal vet jag att de har över min pappas tillstånd, men det är väl för jobbigt att titta efter!)

Kom igen! Vems ansvar är det egentligen? Min pappa måste ju ha rätt till vård, och det måste ju vara någon som är ansvarig för att se till att han får det?

Jag får bara känslan att ingen bryr sig. Ingen vill ta tag i det. Är det inte därför vi betalar så hög skatt? Det vill bara att han ska supa ihjäl sig så det kan ta fikapaus med kollegorna.

Akut Hjälp för Alkoholist

Kraven kom och övertalade mig. (Trots som ni alla skriver att jag inte har något ansvar)

Åter igen ett samtal från Farmor kl. 20.00 som berättar att pappa varit där så påverkad att han knappt kunde ta sig hem. Han hade sagt att "Jag orkar inte mer och vill till ett behandlingshem". Jag vet inte om det betyder att han inte orkar leva alls längre...så knuten kommer naturligtvis i magen.

Kravet är på mig att fixa det!

Så jag ringer behandlingshemmet - "Nej vi har fullt och det är väntelista. Du får ringa socialen" (Socialen har telefontid 7.30 så då måste jag vänta till i morgon.) ”Eller om det är AKUT får du ringa 112” (Shit hur vet jag om det är AKUT eller inte?)

Så jag ringer 112 och frågar om de kan koppla mig till distriktsläkaren. ”Det här är ett AKUT nummer du har ringt” (Ja, jag är inte dum i huvudet) ”Min pappa håller på att supa ihjäl sig. Är det AKUT?”

Efter 5 samtal, har jag äntligen lyckats få någon att gå förbi och ta en titt på min pappa, för att se vad de kan göra.

Jag grät strömmar mellan samtalen. Första gången jag var på ett Al-Anon möte och sa att ”MIN pappa ÄR alkholist” grät jag också. Nu har det blivit lättare att säga det till dem i gruppen. Men jag märkte nu att för att få AKUT hjälp till en alkoholist måste man även KUNNA säga och förklara detta till HELT främmande människor. SKAMMEN var outhärdlig!

Skriver mer sen…

KRAV

Usch vad jag känner att kraven hopar sig! Jag har faktiskt mitt eget liv att ta hand om!

Farmor ringer min syster och lägger kommentarer som
"Vuxet Barn då, bryr hon sig inte alls om sin pappa?"
JO! Jag bryr mig, säkert alldeles för mycket! Men jag har inte tid att leka mamma till min pappa!

Jag och sambon tog en väl förtjänad veckas semester. Då kommer kommentarer från pappa som
"Ja, men då kommer ni väl hit och hälsar på?"
NEJ! Varför skulle jag det? Är det semester det tror du?

...fast sen får jag ändå ont i magen och känner att det är ju på mitt ansvar att se till att han inte tar livet av sig. och tankar som att gud vilken hemsk människa jag är som är så taskig...