JAG
ÄR ETT VUXET BARN SOM VÄXT UPP MED EN ALKOHOLISERAD
PAPPA.
Jag har först nu börjat
inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande
med min sambo. Jag
hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor
som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med
alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.
"This too shall pass"
lördag, september 24, 2005
Jag fick aldrig lära mig hur man ger
I min familj var det aldrig någon som talade om för en att man gjorde något bra. Det var inte heller så att de sa att man var dålig, det var bara blankt. Ingen av mina föräldrar brydde sig direkt om hur det gick för mig och min syster i skolan. Det är tur att jag är en person som måste prestera hela tiden, annars vet jag inte hur min utbildning sett ut i dag.
Min syster har inte samma intresse av skolan som jag och tog sig igenom grund- och gymnasieskolan som en godkänd student. Men det fanns inga krav på oss att vara bättre.
Jag var väldigt engagerad i sport, och vann allt som gick att vinna. Jag vet att mina föräldrar tyckte att jag var duktig, men de uttalade aldrig de orden. De uttalade inte heller hur mycket de älskade mig, vad de tyckte om mig som person, vad de uppskattade i mig.
Jag blev därför som en torr svamp som törstade efter lovord, behov av att göra bra ifrån mig och bli omtyckt. När jag var 17 år träffade jag sedan min nuvarande sambo. Han kom också från ett splittrat hem men inte med samma emotionella problem. Han har alltid talat om för mig hur bra jag är och han har alltid trott på mig. Det var han som fick mig att inse att jag kunde mer och var minst lika bra som alla andra. Det var bland annat han som fick mig att utbilda mig till civilekonom.
Och jag sög ur honom allt han hade att ge. Mitt självförtroende gick från att vara så lågt ner det kan vara till att bli riktigt bra. Det som hände dock var att han gav och jag tog. Jag gav inte tillbaka. Med det menar jag inte att jag var elak och utnyttjade honom, utan att jag gav aldrig beröm eller uppskattning tillbaks. Som många andra vuxna barn är jag otroligt lojal, och jag skulle aldrig svika honom men jag gav inte honom det han behövde höra. Detta resulterade i att han blev den torra svamp jag var innan jag träffade honom. Jag tycker att han gör jätte bra saker och jag älskar honom hur mycket som helst, men jag kan inte förmå mig att formulera de orden. Det känns bara löjligt!
Jag vet att detta kanske låter konstigt, men jag tror att jag aldrig fick lära mig när jag var liten hur man ger kärlek och uppskattning. Så varför fixar jag inte bara det nu när jag vet att det är ett problem?
Tro mig, jag försöker. Varje dag försöker jag att visa uppskattning, och det är jätte enkelt när det gäller att ställa upp, fixa saker, och ge närhet. Men jag kan inte med uttalade ord tala om för honom att jag uppskattar något han gjort. I skrift går det. Jag kan skriva brev och dikter till honom, men inte säga det till honom.
Varför känns det löjligt? Jag tror att det kan vara för att när folk säger till mig att jag gör något bra eller när de säger att de uppskattar mig som vän så kan jag inte ta åt mig det. Jag tänker alltid att det var väl inget, det där kan vem som helst göra.
Min oförmåga att ge mig själv beröm, och älska mig själv gör mig oförmögen att ge det till andra.
Det finns ett jätte bra program som jag hittat för alla vuxna barn och anhöriga till alkoholister som heter Al-Anon. Jag länkar även till dem på min sida. På deras webbsida kan du hitta möten som man kan gå på helt anonymt och bara lyssna eller dela med sig. Om något av nedanstående passar in på dig, så rekommenderar jag det varmt.
Söker du ideligen uppskattning och godkännande?
Har du svårt att se dina egna förtjänster?
Är du rädd för kritik?
Pressar du dig själv för hårt?
Har du haft problem med något eget tvångsmässigt beteende?
Är du perfektionist?
Känner du dig ängslig när allt går bra för dig, och räknar du ständigt med att problem ska dyka upp?
Upplever du livet mer intensivt mitt i en kris?
Känner du fortfarande ansvar för andra precis som du kände ansvar för alkoholmissbrukaren i ditt liv?
Har du lätt att bry dig om andra men svårt att bry dig om dig själv?
Isolerar du dig från andra människor?
Reagerar du med ängslan på auktoritära och arga personer?
Känner du dig utnyttjad av andra människor och av samhället i allmänhet?
Har du problem med intima förhållanden?
Förväxlar du medömkan med kärlek, så som du gjorde när det gällde alkoholmissbrukaren?
Drar du till dig och dras du till människor som tenderar att ha ett tvångsmässigt beteende?
Klamrar du dig fast vid förhållanden därför att du är rädd för att vara ensam?
Misstror du ofta dina egna och andras känslor?
Tycker du det är svårt att uttrycka känslor?
Tror du att en förälders alkoholmissbruk kan ha påverkat dig?
Jag har alltid varit så stolt över att jag kommer överrens med och kan umgås med alla sorts människor oberoende av kön, ålder etc. När jag var mindre så älskade jag att vara hemma hos mina kompisar. De ville ofta inte umgås med sin familj utan vara på sina rum, men jag älskade när man satt med deras familj och pratade eller åt.
Vi som familj satt nästan aldrig ner och åt tillsammans. Mamma lagade maten sen fick alla komma och servera sig själva och sätta sig och äta där de ville. Om det så var framför TVn, i köket eller på rummet. Därför kände jag mig lite bortkommen när jag satt med mina kompisars familjer och åt vid ett matbord. Men jag tyckte mycket om det. Jag tyckte speciellt mycket om att prata med mina kompisars föräldrar, och jag tror att de också tyckte om att prata med mig. De var nog inte heller vana, för deras barn tyckte bara att de var jobbiga och pinsamma. Jag kunde liksom på något underligt sätt passa in i alla andras familj.
Min pojkvän har också sagt vid flera tillfällen att efter att jag varit ute med en av mina tjejkompisar så börjar jag prata som dem, eller betee mig som dem. Han kallade mig skämtsamt för "Kameleonten."
Jag har även samma beteende med min pojkvän. Jag låter honom bestämma hur vi ska leva vårt liv. Helt utan att jag tänker efter vad jag faktiskt vill och tycker. Jag är inte en menlös typ som inte kan säga vad jag tycker. Jag säger självklart ifrån och kan vara väldigt argumentativ. Men de vardagligare sakerna som när vi ska handla, tvätta, vilka TV-kanaler vi ska ha på TVn etc...upplåter jag helt till honom. Ibland känns det som jag bara "Go with the Flow".
Jag tror att detta beteende som jag hade i min barndom och även idag beror på att jag flydde från min verklighet när jag var liten. Min värld var för kaotisk och för sorgsen att jag ville inte leva det livet. Jag valde hellre att leva genom mina kompisar och deras familjer. Jag måste lära mig på något sätt att leva mitt eget liv, och sluta leva genom andra.
Min pappa försvann mer eller mindre ur mitt liv när jag var tonåring. Han flyttade ifrån Stockholm och jag flyttade lite senare utomlands. Vår kontakt har varit väldigt sporadisk och han är inte delaktig i min vardag. Jag skulle uppskatta att under tiden jag bodde utomlands, 7 år, så ringde jag 2-3 gånger och han en gång.
Han ringer inte någon av oss på födelsedagar. Ringer oftast när han är full, och då pratar vi som om jag är 7 år och han är busiga pappa. Jag vågar inte säga att jag är besviken på honom och att jag hatar att han ringer full. Jag bara tar min roll som liten snäll tjej som ska vara artig mot pappa...snacka om medberonde!
Det som är märkligt är hur djupt min sorg sitter. Detta blev väldigt tydligt när jag satt i Los Angeles en kväll och fikade med några kompisar. Min mobil ringde och det stod "Unknown" på displayen. Den sista jag trodde skulle ringa svarade på andra linjen...pappa!
Vi pratade ytligt om väder etc...samtalet kanske varade i 3 minuter. När jag lade på, så brast jag i gråt. Helt sjukt! Vet inte varför jag grät, känslorna bara kom över mig.
Varför gråter jag idag? Det var ju så länge sen han faktiskt var del av mitt liv.
I Minnesota i USA uttalades på allvar för första gången att alkoholism är en sjukdom. Detta hände på 1950-talet. Alkoholism/beroende går inte att bota, men man är behandlingsbar. En av de effektivaste behandlingsformerna finns i program utgivna av bl a AA (Anonyma Alkoholister). Programmet ”De tolv stegen” inbegriper de medberoende, oftast familjen, ibland även arbetskamrater och chefer. De har också bidragit till att några människor känt igen sig i sin barnrelation, de är barn till en missbrukande far eller mor eller bådadera. Medberoendets våndor har hos många, många människor blivit en del av det kollektiva minnet i en tid där vi strävar efter personlig lycka och goda relationer till föräldrar, partners, chefer och arbetskamrater. Även medberoendet är behandlingsbart.
Mina egna tankar Det är först idag som jag faktiskt inser att min pappa är sjuk. Att han inte kan ta sig ur alkoholismen utan hjälp. Innan var jag bara förbannad på honom att han valde spriten. Jag kunde inte förstå varför han inte bara slutade. Varför var han tvungen att dricka så mycket?
Jag tror att många anhöriga till alkoholister är just arga. Vi inser kanske inte till fullo att det faktiskt är en sjukdom. Men man tycker ju att de som forksat i detta, läkare och staten borde veta bättre.
Om det stod klart redan på 50-talet att alkoholism är en sjukdom, hur kommer det sig då att så många får gå omkring och vara alkoholister utan att något görs? Min egen pappa tex förtidspensionerades när han var runt 40 år. Han förtidspensionerades för någon ryggskada, men som seriöst inte var så alvarlig som hand beroende. Jag är helt säker på att han skulle ha kunnat arbeta idag om han fått behandling för sitt beroende när han var 36 istället för att pensioneras vid 40.
Vilket slöseri på pengar och människoliv. Nu 15 år senare finns det ingen mening med min pappas liv. Det finns inget annan anledning än drickandet för honom att gå upp på morgonen. Så har han inte blivit erbjuden hjälp? Jo visst...läs mitt nästa inlägg...
En make/maka eller barn till en aktiv missbrukare är medberoende i missbruket, medberoende därför att man ställer upp och skyddar, ljuger och hjälper så att missbrukaren kan få missbruka ifred. Eventuella rykten dementeras eftersom den medberoende inte ens själv förstår vad det handlar om. Ju mer den som är medberoende ställer upp, desto mer kan missbrukaren missbruka.
Medberoende är också ett beteende hos de närstående som utvecklats i ett rollspel med den beroende för att både skydda denne och även sig själv från missbrukets verkningar. I detta rollspel av orsak och verkan påverkas de inblandade personernas känsloliv och sociala levnadsförhållanden.
Barn är lojala. De skulle aldrig förråda en förälder. Den vuxne medberoenden ser till att den missbrukande partnern har rena och hela kläder, ser till att det går bra på jobbet, ringer otaliga samtal till sin partner för att höra att allt är i sin ordning, vilket i själva verket är en kontroll av att han/hon är nykter.
Min egen erfarenhet
Ovanstående beskrivning hittade jag på en annan webbsida. Hela min familj blev naturligtvis medberoende, men speciellt min mamma. Hon förnekade alltid att pappa drack så mycket som han gjorde, utåt alltså. Vi sa aldrig att pappa är full jämt och det är därför som vi inte kan ta hem folk.
En kompis till mig berättade att jag alltid brukade säga att hon inte kunde komma hem till mig för att mamma städade. Hon tyckte det var märkligt att min mamma städade så mycket men förstod aldrig vad det egentliga skälet var.
Hela vår dag hölls på paus och vi smög runt i huset tills pappa somnat. Det var då vårt liv började. Det var då som vi kunde prata om hur dagen varit, leka, eller få lite av mammas tid.
När pappa var berusad och vaken var det han som tog all uppmärksamhet. Vi fick lov och äta det han ville äta, se på det TV-program som han ville titta på, och vi fick inte få honom förbannad. Då kunde vad som helst hända.
För fan vad sjukt att vi inte fick lov att vara barn, att vi inte fick ta hem våra vänner när som helst...att det helt berodde på om pappa var full eller inte!
Jag växte upp i en förort till Stockholm tillsammans med mina föräldrar och en yngre syster. Vi var en typiskt förortsfamilj, min mamma statligt anställd och min pappa arbetade för ett byggföretag. Min pappa flyttade ifrån oss när jag fyllt 9, så mina minnen är inte många. Det är också det som är konstigt, hur kan något som endast pågått i 9 år av mitt liv, varav 6 som jag möjligtvis kan minnas, påverka mig så otroligt mycket idag?
Jag antar att det är så för att det inträffade när jag var just barn, den tiden då man är som mest intrycksfull, svag, och helt beroende av sin familj.
Jag vet inte om min pappa var en fullbordad alkoholist när jag föddes, men jag vet att han började dricka sprit när han var 15 och sen trappades det bara upp. Min pappa var 27 när jag föddes. När jag var 9 var hans liv över...inte som i död...men som i att han inte hade en chans med sina barn, sitt jobb, pengar och ett bra liv. Så tragiskt att en 36 årig man med två fina barn, en bra inkomst kan gå under helt av något så betydelselöst som alkohol.
Min pappa arbetade från 6 på morgonen till 14.00 på eftermiddagen. Jag antar att det var ett rätt tungt jobb, och man har ju hört att byggarbetare över lag dricker rätt mycket. Han brukade komma hem, dra i sig några öl, sen sova ruset av sig för att hämta oss hos dagmamman med en dunkel andedräckt av ölångor.
Jag har läst någonstans att om man dricker ensamen och på vardagar så har man problem med alkoholen. Självklart! Men när spårade det ut? När blev det våldsamt? Kaotiskt? Ohållbart? Och när nådde vi gränsen då vi aldrig kunde gå tillbaks till det som varit, för att ärren var för stora? När ristades spåren in i mig, som idag inte går att få bort? Som gör att jag kan börja gråta bara jag tänker på det...eller skriver detta?
Ja ha, vad är detta för konstig blog nu då? Jo, jag hade tänkt att jag genom denna blog kunde få berätta vad jag varit med om under min uppväxt i ett alkoholist hem, och kanske också få ställa vissa frågor. Dels till mig själv men även till allmänheten. Varför blir någon alkoholist och hur påverkar det familjemedlemarna? Speciellt barnen...och idag som vuxna barn...
Jag är nu 28 år gammal, och kan äntligen titta kritiskt på min familj och människor runt om mig. Detta har lett till att jag börjat "deala" med alla känslor från förr, och gräva i de händelser och känslor som jag upptäkt att jag förtränkt.
Dessutom har jag börjat att träffa andra vuxna barn eller anhöriga till alkoholister, och genom att lyssna på vad de har att berätta och genom att själv dela med mig, ser jag ju så tydligt ett mönster....och det gör mig förbannad! Så det kommer bli mycket känslor och många frågor, men kanske även några svar.
