Alkoholism är en sjukdom

I Minnesota i USA uttalades på allvar för första gången att alkoholism är en sjukdom. Detta hände på 1950-talet.
Alkoholism/beroende går inte att bota, men man är behandlingsbar. En av de effektivaste behandlingsformerna finns i program utgivna av bl a AA (Anonyma Alkoholister). Programmet ”De tolv stegen” inbegriper de medberoende, oftast familjen, ibland även arbetskamrater och chefer.
De har också bidragit till att några människor känt igen sig i sin barnrelation, de är barn till en missbrukande far eller mor eller bådadera. Medberoendets våndor har hos många, många människor blivit en del av det kollektiva minnet i en tid där vi strävar efter personlig lycka och goda relationer till föräldrar, partners, chefer och arbetskamrater. Även medberoendet är behandlingsbart.

Mina egna tankar
Det är först idag som jag faktiskt inser att min pappa är sjuk. Att han inte kan ta sig ur alkoholismen utan hjälp. Innan var jag bara förbannad på honom att han valde spriten. Jag kunde inte förstå varför han inte bara slutade. Varför var han tvungen att dricka så mycket?

Jag tror att många anhöriga till alkoholister är just arga. Vi inser kanske inte till fullo att det faktiskt är en sjukdom. Men man tycker ju att de som forksat i detta, läkare och staten borde veta bättre.

Om det stod klart redan på 50-talet att alkoholism är en sjukdom, hur kommer det sig då att så många får gå omkring och vara alkoholister utan att något görs? Min egen pappa tex förtidspensionerades när han var runt 40 år. Han förtidspensionerades för någon ryggskada, men som seriöst inte var så alvarlig som hand beroende. Jag är helt säker på att han skulle ha kunnat arbeta idag om han fått behandling för sitt beroende när han var 36 istället för att pensioneras vid 40.

Vilket slöseri på pengar och människoliv. Nu 15 år senare finns det ingen mening med min pappas liv. Det finns inget annan anledning än drickandet för honom att gå upp på morgonen. Så har han inte blivit erbjuden hjälp? Jo visst...läs mitt nästa inlägg...