Min Barndom - Bakgrunden

Jag växte upp i en förort till Stockholm tillsammans med mina föräldrar och en yngre syster. Vi var en typiskt förortsfamilj, min mamma statligt anställd och min pappa arbetade för ett byggföretag. Min pappa flyttade ifrån oss när jag fyllt 9, så mina minnen är inte många. Det är också det som är konstigt, hur kan något som endast pågått i 9 år av mitt liv, varav 6 som jag möjligtvis kan minnas, påverka mig så otroligt mycket idag?

Jag antar att det är så för att det inträffade när jag var just barn, den tiden då man är som mest intrycksfull, svag, och helt beroende av sin familj.

Jag vet inte om min pappa var en fullbordad alkoholist när jag föddes, men jag vet att han började dricka sprit när han var 15 och sen trappades det bara upp. Min pappa var 27 när jag föddes. När jag var 9 var hans liv över...inte som i död...men som i att han inte hade en chans med sina barn, sitt jobb, pengar och ett bra liv. Så tragiskt att en 36 årig man med två fina barn, en bra inkomst kan gå under helt av något så betydelselöst som alkohol.

Min pappa arbetade från 6 på morgonen till 14.00 på eftermiddagen. Jag antar att det var ett rätt tungt jobb, och man har ju hört att byggarbetare över lag dricker rätt mycket. Han brukade komma hem, dra i sig några öl, sen sova ruset av sig för att hämta oss hos dagmamman med en dunkel andedräckt av ölångor.

Jag har läst någonstans att om man dricker ensamen och på vardagar så har man problem med alkoholen. Självklart! Men när spårade det ut? När blev det våldsamt? Kaotiskt? Ohållbart? Och när nådde vi gränsen då vi aldrig kunde gå tillbaks till det som varit, för att ärren var för stora? När ristades spåren in i mig, som idag inte går att få bort? Som gör att jag kan börja gråta bara jag tänker på det...eller skriver detta?