Varför gråter jag idag?
Min pappa försvann mer eller mindre ur mitt liv när jag var tonåring. Han flyttade ifrån Stockholm och jag flyttade lite senare utomlands. Vår kontakt har varit väldigt sporadisk och han är inte delaktig i min vardag. Jag skulle uppskatta att under tiden jag bodde utomlands, 7 år, så ringde jag 2-3 gånger och han en gång.
Han ringer inte någon av oss på födelsedagar. Ringer oftast när han är full, och då pratar vi som om jag är 7 år och han är busiga pappa. Jag vågar inte säga att jag är besviken på honom och att jag hatar att han ringer full. Jag bara tar min roll som liten snäll tjej som ska vara artig mot pappa...snacka om medberonde!
Det som är märkligt är hur djupt min sorg sitter. Detta blev väldigt tydligt när jag satt i Los Angeles en kväll och fikade med några kompisar. Min mobil ringde och det stod "Unknown" på displayen. Den sista jag trodde skulle ringa svarade på andra linjen...pappa!
Vi pratade ytligt om väder etc...samtalet kanske varade i 3 minuter. När jag lade på, så brast jag i gråt. Helt sjukt! Vet inte varför jag grät, känslorna bara kom över mig.
Varför gråter jag idag? Det var ju så länge sen han faktiskt var del av mitt liv.
Han ringer inte någon av oss på födelsedagar. Ringer oftast när han är full, och då pratar vi som om jag är 7 år och han är busiga pappa. Jag vågar inte säga att jag är besviken på honom och att jag hatar att han ringer full. Jag bara tar min roll som liten snäll tjej som ska vara artig mot pappa...snacka om medberonde!
Det som är märkligt är hur djupt min sorg sitter. Detta blev väldigt tydligt när jag satt i Los Angeles en kväll och fikade med några kompisar. Min mobil ringde och det stod "Unknown" på displayen. Den sista jag trodde skulle ringa svarade på andra linjen...pappa!
Vi pratade ytligt om väder etc...samtalet kanske varade i 3 minuter. När jag lade på, så brast jag i gråt. Helt sjukt! Vet inte varför jag grät, känslorna bara kom över mig.
Varför gråter jag idag? Det var ju så länge sen han faktiskt var del av mitt liv.
skrivet av vuxetbarn 9/22/2005 03:36:00 em
2 kommentarer
2 Comments:
Klart att du blev ledsen. Du blev ju så glad av att han ringde. Du saknar ju din pappa. För att han ska förändras en aning så måste du förändras. Gör annorlunda - ring honom och säg att du är besviken på honom och att du vill att han beter sig som en pappa för dig. Även om han är full så kommer tankarna att väckas hos honom och han kanske börjar bry dig. Om inte, så har du i alla fall fått lätta ditt hjärta, vilket kanske behövs.
kram kram
Min pappa var också alkoholist. Han är död sedan länge, blev bara 57 år. När jag var i övre tonåren och strax runt 20, reagerade jag precis som du när min pappa ringde. Det kunde vara bara ett vanligt vardagssamtal, ändå bröt jag ihop av ångest och gråt efteråt. Kanske det är saknaden efter den pappa man aldrig haft som gör att sorgen blir så stor?
Skicka en kommentar
<< Home