Jag lever genom andra

Jag har alltid varit så stolt över att jag kommer överrens med och kan umgås med alla sorts människor oberoende av kön, ålder etc. När jag var mindre så älskade jag att vara hemma hos mina kompisar. De ville ofta inte umgås med sin familj utan vara på sina rum, men jag älskade när man satt med deras familj och pratade eller åt.

Vi som familj satt nästan aldrig ner och åt tillsammans. Mamma lagade maten sen fick alla komma och servera sig själva och sätta sig och äta där de ville. Om det så var framför TVn, i köket eller på rummet. Därför kände jag mig lite bortkommen när jag satt med mina kompisars familjer och åt vid ett matbord. Men jag tyckte mycket om det. Jag tyckte speciellt mycket om att prata med mina kompisars föräldrar, och jag tror att de också tyckte om att prata med mig. De var nog inte heller vana, för deras barn tyckte bara att de var jobbiga och pinsamma. Jag kunde liksom på något underligt sätt passa in i alla andras familj.

Min pojkvän har också sagt vid flera tillfällen att efter att jag varit ute med en av mina tjejkompisar så börjar jag prata som dem, eller betee mig som dem. Han kallade mig skämtsamt för "Kameleonten."

Jag har även samma beteende med min pojkvän. Jag låter honom bestämma hur vi ska leva vårt liv. Helt utan att jag tänker efter vad jag faktiskt vill och tycker. Jag är inte en menlös typ som inte kan säga vad jag tycker. Jag säger självklart ifrån och kan vara väldigt argumentativ. Men de vardagligare sakerna som när vi ska handla, tvätta, vilka TV-kanaler vi ska ha på TVn etc...upplåter jag helt till honom. Ibland känns det som jag bara "Go with the Flow".

Jag tror att detta beteende som jag hade i min barndom och även idag beror på att jag flydde från min verklighet när jag var liten. Min värld var för kaotisk och för sorgsen att jag ville inte leva det livet. Jag valde hellre att leva genom mina kompisar och deras familjer. Jag måste lära mig på något sätt att leva mitt eget liv, och sluta leva genom andra.