Jag fick aldrig lära mig hur man ger

I min familj var det aldrig någon som talade om för en att man gjorde något bra. Det var inte heller så att de sa att man var dålig, det var bara blankt. Ingen av mina föräldrar brydde sig direkt om hur det gick för mig och min syster i skolan. Det är tur att jag är en person som måste prestera hela tiden, annars vet jag inte hur min utbildning sett ut i dag.

Min syster har inte samma intresse av skolan som jag och tog sig igenom grund- och gymnasieskolan som en godkänd student. Men det fanns inga krav på oss att vara bättre.

Jag var väldigt engagerad i sport, och vann allt som gick att vinna. Jag vet att mina föräldrar tyckte att jag var duktig, men de uttalade aldrig de orden. De uttalade inte heller hur mycket de älskade mig, vad de tyckte om mig som person, vad de uppskattade i mig.

Jag blev därför som en torr svamp som törstade efter lovord, behov av att göra bra ifrån mig och bli omtyckt.
När jag var 17 år träffade jag sedan min nuvarande sambo. Han kom också från ett splittrat hem men inte med samma emotionella problem. Han har alltid talat om för mig hur bra jag är och han har alltid trott på mig. Det var han som fick mig att inse att jag kunde mer och var minst lika bra som alla andra. Det var bland annat han som fick mig att utbilda mig till civilekonom.

Och jag sög ur honom allt han hade att ge. Mitt självförtroende gick från att vara så lågt ner det kan vara till att bli riktigt bra. Det som hände dock var att han gav och jag tog. Jag gav inte tillbaka. Med det menar jag inte att jag var elak och utnyttjade honom, utan att jag gav aldrig beröm eller uppskattning tillbaks. Som många andra vuxna barn är jag otroligt lojal, och jag skulle aldrig svika honom men jag gav inte honom det han behövde höra. Detta resulterade i att han blev den torra svamp jag var innan jag träffade honom. Jag tycker att han gör jätte bra saker och jag älskar honom hur mycket som helst, men jag kan inte förmå mig att formulera de orden. Det känns bara löjligt!

Jag vet att detta kanske låter konstigt, men jag tror att jag aldrig fick lära mig när jag var liten hur man ger kärlek och uppskattning. Så varför fixar jag inte bara det nu när jag vet att det är ett problem?

Tro mig, jag försöker. Varje dag försöker jag att visa uppskattning, och det är jätte enkelt när det gäller att ställa upp, fixa saker, och ge närhet. Men jag kan inte med uttalade ord tala om för honom att jag uppskattar något han gjort. I skrift går det. Jag kan skriva brev och dikter till honom, men inte säga det till honom.

Varför känns det löjligt? Jag tror att det kan vara för att när folk säger till mig att jag gör något bra eller när de säger att de uppskattar mig som vän så kan jag inte ta åt mig det. Jag tänker alltid att det var väl inget, det där kan vem som helst göra.

Min oförmåga att ge mig själv beröm, och älska mig själv gör mig oförmögen att ge det till andra.