Safe Zone
Jag har bloggat en del om det här med att när någon är kritisk mot mig, speciellt min pojkvän, så hör jag inte vad de säger egentligen. Allt jag hör är ”jag älskar inte dig”, ”du är inte bra nog” etc…
Jag har inte riktigt förstått varför. När jag senast hamnade i en ”diskussion” med min pojkvän så tror jag att jag fick svar på det.
För det första så börjar jag nästan alltid att gråta. Det behöver inte vara för att jag blir ledsen, utan det kan vara för att jag blir upprörd, eller arg. Så gråt är inte lika med ledsen alltid. Men ibland så blir jag ju ledsen, och det är faktiskt då som öronen slutar fungera. Det är då jag inte hör vad han säger.
Och nu har jag kommit på att det är för att när jag blir ledsen, och han står på andra sidan rummet, och inte bryr sig om mina tårar, så börjar tankarna i huvudet gå ungefär så här:
…Vad han är elak. Hur kan han låta mig gråta så här utan att trösta mig. Bryr han sig inte alls om mig. Hur kan han fortsätta att skälla när han ser hur ledsen jag är. Han älskar inte mig. Det är ju självklart så. Hur skulle han kunna älska mig och säga så här. Jag duger inte åt honom…
Nu är jag så glad att jag förstått. Så sist så jag det precis rakt ut, istället för att hålla det inne. Jag sa att jag inte förstod hur han kunde låta mig bli så ledsen utan att trösta mig. Det var as skönt!!!
Han tycker naturligtvis att jag tar allt FÖR personligt, och ser ingen anledning till mina tårar. Men jag försökte säga till honom, att jag kommer att höra VAD han säger om han tillåter mig en Safe Zone. Med detta menar jag att om han höll om mig, eller tröstade mig, så skulle jag känna mig safe. Jag skulle inte vara orolig att han slutat älska mig. Jag skulle förstå att han inte försökte vara elak. Och då skulle jag kanske faktiskt HÖRA, och vi skulle kunna lösa våra problem istället.
Kan detta vara ett tecken på tillfrisknande månne?
skrivet av vuxetbarn 2/21/2006 02:10:00 em
18 kommentarer
18 Comments:
alltså, jag förstår hur jobbigt det är att känna att man kan skylla på ens dysfunktionell familj för att man har en konstig attityd eller att man kanske tror att det är något fel på en osv osv. Jag har också haft perioder då jag rannsakat mig själv och trott att alla läsningar på mina problem hade varit att ha en perfekt familj med villa och två hundar och normala föräldrar. Och jag har hört samma historia gång på gång. Tyvärr så måste man en dag inse att man är VUXEN och måste ta ansvar för ens egna handlingar. Det är det "att bli vuxen" handlar om, att sluta skylla på ens uppväxt och familj att man är konstig eller emotionellt instabil osv osv. Många känslor som du skriver att du känner är helt normala för en tjej tycker jag? att vara överkänslig t.ex. Jag hoppas att du inte tar illa upp för min kommentar.
Jag skulle faktiskt inte bry mig, vad som skrivs ovan.
Jag anser att du tagit ett stort steg mot ett tillfrisknande.
Om det hade varit jag, skulle jag tänka på/läsa dina ord, nästa gång jag anser att någon kritiserar mig.
Jag ger och tar kritik, och jag tolkar alltid kritken som: "Jag älskar dig alltid, men jag tycker inte om dig eller det du gör just nu. Men älskar dig det gör jag alltid."
Perfekta familjer... det finns inte.
Jag håller med mamselamsen och spencer om den anonyma/anonyme...
Ödmjukhet är A och O.
Både mot sig själv och andra!
Den egenskapen krävs också för att ha rätt att kalla sig VUXEN.
Jag tycker du tar stort ansvar för dina handlingar genom att gå igenom allt du går igenom i syfte att bli en bättre och "friskare" människa. Jag tycker du gör ett jättejobb!
Kram
anonymous - Precis det du skriver tänker jag HELA TIDEN! Är så trött på att tänka att jag är som jag är pga min uppväxt.
Jag tror dock inte att en "perfekt familj" hade resulterat i att jag blivit en bättre människa. Jag tror bara att om jag haft en familj "utan ett missbruk" så hade jag varit lite friskare.
Men jag försöker bli VUXEN nu och ta ansvar för mig själv. Att sluta skylla på någon/något annat. JAG kan förändra.
mamselamsen - tack för ditt råd! Vill inte ljuga och säga att jag ska tänka så...för det är så svårt...men jag ska försöka.
spencer - tack för ditt inlägg och stöd! Vi har också börjat tänka på parterapi...hur tycker du att det fungerar för er?
lalandakid - tack för att du förstår mig! Det är lite läskigt att bli ifrågasatt...och så börjar man tänka att kanske jag inte har rätt att känna som jag gör, eller överdriver jag...Många kanske hade en jobbig uppväxt med en aggresiv eller missbrukande förälder...är det bara jag som är överkänslig...
Ja det får en ju att tänka i alla fall :)
Kram!
Vuxetbarn: Försöka räcker!!
Glöm inte: Det tar tid... och låt det ta tid.
Du skriver om överkänslighet.
Klart som f...n att man är överkänslig. Vad skulle man annars kalla en som på en hundradels sekund kan "läsa" av stämningen i ett rum och rätta sig efter den.
Men det är just det som man/jag måste bli medveten om och ta tag i.
Örk och halleluja... vad jag vräker en massa ord omkring mig.
Även om det är jobbigt nu, ska du veta att, nu när du är medveten, kommer du till slut vara tacksam över att vara anhörig till en aölkoholist.
Du har blivit "tvungen" att ta tag i dig själv. Detta är inte alla förunnat.
Tänk alla som lever i sin lilla "förljugna rosa bubbla"... stackars dom!
Jag menade absolut inget illa utan jag ville referera till mig själv och folk i mii omgivning som t'nkt precis som du, du är absolut inte ensam med dom känslorna och det borde väl vara skönt att höra att du inte är det?
Jag tycker ändå att jag ser det så ofta, sådana tankar och rannsakningar, självklart ska man ha respekt för din kris och allt du genomgår men jag försöker ge dig ett större perspektiv. Det är så lätt att skylla på andra för ens problem, och att ifrågasätta sin "överkänslighet" som något abnorm. Det är upp till dig att acceptera att du är helt normal i dina känslor (vad jag fått intryck av) och att det är svårt för alla att ha ett harmoniskt liv i par. Så tro inte att det är något fel på dig menade jag bara, kanske lät hårdare än vad jag menade men jag hoppas att du förstår vad jag menade.
En annan anonym här :) Jag tycker inte alls att det är att man försöker "skylla" på sin uppväxt. Alla har ju haft något problem i sin uppväxt som format oss. Kan folk inte bara vara glada över att vi kan sätta fingret på vad det just är. Jag tror att vi alla är vuxna nog att inse att vi får ta ansvar för våra egna handlingar. Tack för ett väldigt intressant inlägg! Jag förstod nu också att jag måste förklara min osäkerhet och få dem att ta min in i en "safe zone" för att få mig att förstå. TACK TACK TACK
Jag har följt din blogg ett tag, utan att göra några inlägg. Bra blogg! Hej!
Men kring detta med att förklara att man har speciella behov, inte står ut med det ena eller det andra...Det kan av partnern uppfattas som väldigt kontrollerande.
Ett krav på att behandlas med silkesvantar - partnern har ju också känslor, kan vara arg, irriterad osv, och ha svårt för att kväva allt detta för att inte uppröra och såra. Kan tycka att det är helt normalt att ge utlopp för sådana känslor ibland. Och så finns det där kravet.
Har erfarenheter av detta från båda hållen, alltså både som den som kräver och den som blir krävd av. Har inte kommit på något bra förhållningsätt, så jag tycker att diskussionen är intressant.
Är för övrigt också vuxet barn.
Var jag begriplig? Det är alltså när överkänslighet slår över i kontroll av andra, som jag funderar över.
anonymous - tack för att du får en att tänka efter! Som jag svarade tidigare, så försöker jag ta ansvar, men ibland är det ju svårt.
Som mamselamsen skrev, kanske jag en dag kan vara glad för den jag är... onormal eller normal...
Du kommer inte att vara normal eller onormal... du kommer att vara DU!
spencer - du inspirerar mig att ta tag i det där med parterapin...även om det kostar skjortan :)
stina - hej! kul att du sriver...
jag känner att jag måste klargöra så det får bli ett helt inlägg i morgon...nu är jag alldeles för trött och borde inte sitta uppe vid datorn alls....ZZZZZ
Skicka en kommentar
<< Home