Duktiga Flickan Trampar Vatten
Nu har jag gått på Al-Anon och ACOA möten sen i april 2005, och i början var det så mycket som välde upp. Gamla och förtryckta minnen och känslor kom upp till ytan. Så mycket att bearbeta och förstå. Men jag kände också att jag växte.
Nu står jag helt STILL! Jag går på möten, skriver i bloggen och pratar med andra. Det är jätte givande och jag får mycket A-HA upplevelser, men det känns som min personliga utveckling står helt still.
Jag förändrar liksom inga av mina beteenden. Och sen krisen med pojkvänner börjar jag ju nästan ta steg bakåt. Börjar det där dåliga tankesättet etc…
Jag känner också en press att utvecklas i det här…att bli ”friskare.” Vill att de i min omgivning ska se en skillnad, att ni ska se en skillnad, att jag ska se en skillnad. Det kanske är duktiga flickan i mig…att alltid prestera…men jag vet inte hur jag ska gå vidare. Kan inte ta till mig stegen, och kan inte själv hitta en väg…återigen det här med att jag inte kan AGERA.
skrivet av vuxetbarn 2/13/2006 02:02:00 em
5 kommentarer
5 Comments:
*S*...ja du, normalish eller onormalish...har oxå en galen familj.
De kan driva en till vanvett, lika mycket som man hatar dem, så älskar man dem...bara för de så puckade!
Det e mina små mongon!
Och det där med möten...mnja, är inte klar på den biten alls! Va ju med på "anhörig möten"på AA & sen hitta jag till de för vuxna barn!
Men känner att jag skulle HEMSKT gärna dra en stekpanna i papsens skalle & reda ut lite mer begrepp för att kunna lämna det bakom mig!
redangel - jo det är klart jag älskar dem...måste lära mig att inte skämmas för dem, och inte ta på mig ansvar för deras handlingar.
Det är det jag undrar...är ett snack med alkholisten nästa steg för att komma vidare???
Känner du att du måste utvecklas, gå framåt, agera? Eller får du bara vara tillfreds med att möten, bloggen etc ger en bra känsla, tillfredsställelse? Vore ju toppen om du slapp prestera tycker jag, så kanske du efter ett tag inser att du har utvecklats ändå. Kanske till och med på ett sätt du inte tänkt dig? Jag vet inte, har ju aldrig varit i din sits... Men det låter så jobbigt om det är så att du måste och jag hoppas att du kan hitta ro i det du gör och är just nu.
Jag har läst nånstans att det tar lika lång tid att bi frisk, som det tog att bli sjuk.
Men det går framåt!!!
Även elitidrottande guldmedaljörer tar pauser i sitt tränande. Du trampar inte vatten, jag tror du vilar lite. Det måste man göra, det är då man utvecklas, ungefär som att man inte kan leva utan att sova.
Jag vet inte om ett snack med alkoholisten/tvångsneurotikern (i mitt fall) är nästa steg att gå vidare. Jag har försökt, men det har alltid gett samma resultat dvs ingenting nytt, ingenting bättre, ingenting bra bara besvikelse.
Nu talar jag bara för mig själv, men senast (för ett och ett halvt år sedan för att vara exakt) fattade jag beslutet att nu lägger jag ner, och sen går vidare.
Risken finns annars att man blir som Don Quixote och slåss mot väderkvarnar...
Skicka en kommentar
<< Home