Vuxet Barn Till En Alkoholist: Tyngden På Mina Axlar

JAG ÄR ETT VUXET BARN
SOM VÄXT UPP MED EN
ALKOHOLISERAD PAPPA.

Jag har först nu börjat inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande med min sambo. Jag hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.

tisdag, februari 28, 2006

Tyngden På Mina Axlar

Jag driver mitt eget företag och som många andra småföretagare jobbar jag många timmar. Därför har det blivit på sistone att jag haft mindre tid över att göra något med mamma, och på helgerna jobbar jag antingen eller så är jag bara för trött.

Jag märker att hon saknar mina besök. Det känns extra tungt då hon är ensamen, och hon inte är en sådan där som hittar på en massa själv. Hon vill gärna att jag eller syrran är med. Då jag är den som är mest aktiv i familjen, har det blivit så att jag varit den som frågat om hon vill hänga med på promenader eller någon sportaktivitet. Jag vet att hon älskar det, men skulle aldrig göra det ensamen. Men nu har jag inte haft tid på länge...

Jag har jätte dåligt samvete över att hon sitter alldeles ensamen på helgerna och typ inte går utanför huset om inte jag kommer förbi. Hon sitter där i fotöljen, med katten och kollar på alla TV-program.

Hon hintar med kommentarer som "det vore ju roligt att träna MED någon" eller "vad tror du en weekend resa till London skulle kosta, men du har väl inte tid". Aj aj mitt samvete...

Nu hade jag lovat att vi skulle gå på en basketmatch i helgen men jag hade bara inte tid då vi ska lansera en ny produkt i veckan. Hon ringde mig på söndagen och jag kunde höra besvikelsen. Värst av allt var att hon lät påverkad...och det var söndag eftermiddag. Alltså jobb dag morgonen efter. Usch jag får magont.

Om jag ska vara RIKTIGT ärlig så har det blivit allt oftare som jag kommer förbi på en helg och hon är påtagligt berusad. Är det för att hon är deprimerad och känner sig ensamen? För att jag inte kommer förbi lika ofta?

15 Comments:

Anonym skrev...: aj aj vad jag känner igen det där. med risk för att låta känslokall o plump så vill jag ändå säga att när allt kommer till kritan så är det bara MAN SJÄLV och ingen annan som ansvarar för sitt eget liv. du borde inte ha dåligt samvete för din mammas situation alltså.
är själv i nån slags uppbrytelseprocess från min pappa och ja.. jag är lite förvirrad jag med. hur gör man egentligen?; 3/01/2006 1:36 fm
Anonym skrev...: Oj!
Jag fick också lust att säga aj aj!

Jag tror det värsta dåliga samvetet strax efter det mot sina barn är mot sin egen mamma...så det ÄR svårt, men:

Akta dig Vuxet barn, akta dig för att tro att din mamma eventuellt börjat dricka för att DU inte kommer förbi oftare eller gör saker med henne. Att hon känner sig ensam är hennes ansvar, dricker hon för mycket är det hennes ansvar.
Vi ÄR ensamma vi människor. Stundtals enormt ensamma.
Akta dig för att bli mamma åt din mamma!!!
Vill hon göra saker med dig? Säg åt henne igen att följa med på möten! För att du bryr dig. Försjutton gubbar.
Kram på dig.; 3/01/2006 9:32 fm
Anonym skrev...: Ta inte på dig din mammas ansvar. jag vet hur lätt det är att hamna där att känna den där skulden. Om jag bara hade gjort så eller så skulle hon bli nöjd. Men hon är en vuxen människa, med eget ansvar. Ta inte över hennes skuld. Visst vi har lätt för att ta på oss skulden . Men fortsätt kämpa för dit liv, det är bara det du kan för att över leva....hoppas du förstår vad jag menar, det är inte lätt men man måste. För att lätta tyngden från dina axlar..
Många kramar till dig; 3/01/2006 1:24 em
Nat skrev...: Även jag känner igen mig.
Alla mammas problem är mina problem, inte enligt mig utan henne.

Jag har lidit mig igenom åratal av skuld och ömkan över henne. Det var olidligt. Och nu har jag kommit över det. Det var inte lätt men nödvändigt, annars är min rätt till eget liv helt bortkastad.

Mamma ringde mig i tisdags och var milt sag onykter. Hon är orolig för min yngre syster och istället för att ringa henne och så tar hon till vinet och sen ringer hon mig.

Och eftersom det inte går att resonera med henne i det läget, så lät jag henne säga det hon behövde och sen ursäktade jag mig med tvättstuga.

Och jag tyckte inte synd om henne. Jag blev bara trött.
Självklart ä r det synd om henne. Men det får hon lösa själv. Låter hårt kanske, men nödvändigt för mig. Jag gör vad jag kan, efter mina resurser för henne, men inte för att det är synd om henne.

Kram på dig; 3/01/2006 5:39 em
Lyckliga Grodan skrev...: den enda som rår för att din mamma är onykter är.. din mamma...
alla har redan sagt allt.. så är det..
släpp taget om din mamma.. släpp ansvaret.. det måste hon ta själv..; 3/01/2006 5:42 em
vuxetbarn skrev...: till er alla - TACK för stödet! Men hur ska jag få bort den där känslan? Jag kan bara inte känna/tänka "Jag är inte ansvarig".

Jag ser ju att när jag ger henne uppmärsamhet och tid så blir hon en helt annan människa.

Jag förstår dock vad ni menar. Jag vet att jag inte kan ta ansvar...men känslan gör så ont.

Och rädslan över att hon ska börja dricka mer och mer, med tanke på att hon snart går i pension, gör mig livrädd!

Kram på er!; 3/01/2006 6:09 em
Nat skrev...: Jag fick jobba jättehårt för att släppa skuld och tycka synd om.
Jag gick hos en jätte bra psykolog. Och jag sörjde, jag sörjde och sörjde, den barndom jag inte haft, hennes "bortkastade" liv, hennes fortsatta misär, ja det gjorde fruktansvärt ont. Och det tog tid.
Jag kan ändå inte säga hur man gör det, jag vet bara att man måste.; 3/01/2006 7:53 em
Anonym skrev...: Hej i gen...
Du måste, tror jag prata mer om det som händer med din mamma. Inte ta på dig skulden. Min mamma driker, röker har canser i bröstet, hon försökte ge mig den stora skullden att hon kommer att dö pga att ingen vilse henne.Hon berättade att läkarna ville att hon inte skulle röka så mycket, inte drika alkohol, nu har hon börjat tappa tänder. Ja, tänkte jag, nu kommer hon att söka hjälp, men åren går och inget händer. Det ända är att ställa krav. Sök hjälp så kan vi träffas, det är ett stort krav, men om hon verkligen vill ha kontakt med sitt barn är det ända sättet.
Lycka till! Jag vet att det inte är lätt, men fortsätt att skriva det hjälper kram,kram; 3/02/2006 12:59 fm
BubbleOfBlue skrev...: och jag säger inte aj aj utan Nej Nej Nej.
Det är inte du som orsakar något.
Kommer du att besöka henne mer nu, eller fortsätta ställa upp när du inte kan eller vill, så kommer det inte finnas någon anledning för henne att vilja sluta vara deppig. Om det inte är riktigta värrsta nattsvarta "kan inte ta sig ur sängen depression" men inte heller den skulle du kunna rå på eller bero på uteblivna besök.
Det är hennes liv, det är hos henne det känns fel, kanske antagligen för att hon vet att hon "belastar dig?" för att hon vet att hon borde göra saker själv? Det är nog mer det som gör en människa deprimerad.
Att veta att man kan göra något åt situationen och den enda som kan göra det är en själv, det är deprimerande. Och då tror jag många kastar över sitt liv/måeende på någon annan.
jag tror det nästan är snällare att låta endel klara ut sina egna liv även om de är att be om hjälp, för dte måste man ju med kunna.
Åhh nu vart det rörigt, hoppas du hänger med.
jag skall nog inte skriva på natten.
kram; 3/02/2006 6:29 fm
Anonym skrev...: Hej
jag är ett barn t alkoholister och snackas gärna vid per dessa bloggar och email el dyl om detta!
kramPetra; 3/02/2006 11:06 em
Anonym skrev...: Som om du inte hade nog med din far... önskar jag kunde ge din mamma en liten spark i baken. Jag håller med inläggen som råder dig att inte bli mamma åt din mamma. Det är inte ditt jobb att aktivera henne eller att försöka få henne att bli lycklig! Hon har ansvar för sitt eget liv. Finns det något sätt att locka ut henne ur martyrfällan/depressionen så att hon får upp ögonen för vad hon håller på med/hur hon mår? Att hjälpa henne med det är nog den bästa tjänst du kan göra henne och dig själv. Aktiviteterna är bara konstgjord andning.

Massor av styrkekramar
Cajun

(som ännu inte lyckats vare sig övertala brorsan (fick nyss ny bebis, så det kanske inte är så konstigt) eller kommit iväg själv. Däremot har jag haft ett långt samtal med min pappa om vår uppvcäxt och mamma); 3/03/2006 8:22 fm
Anonym skrev...: vilken underbar blogg du har! eller på sätt och vis hemsk. men det behövs sådana här bloggar. jag träffar varje vecka barn som inte vågar prata med någon om att deras föräldrar dricker för mycket i mitt arbete och det är hemskt.

tack för att du finns!; 3/04/2006 1:07 fm
Elin i Björken skrev...: Det är inte du som ansvarar för din mammas ev. drickande eller ensamhet.

Det är hon själv som lyfter glaset till munnen och det är hon själv som gör valet att inte åka och träna på egen hand eller ta sig i kragen och "fånga" in en väninna i sitt liv som hon kan resa till London med.

Stå på dig och bygg upp ett eget liv utan att ha dåligt samvete för det. Det är du värd!

Kramis; 3/04/2006 9:34 fm
Anonym skrev...: Alla människor har EGET ansvar för hur mycket eller hur lite de dricker (eller knarkar, eller äter osv).

Det är inte ditt ansvar.; 3/08/2006 11:04 fm
Evelina. skrev...: Det är inte dig det beror på, du får aldrig någonsin tro att det är ditt fel, för det är det inte. Du har ju ditt eget liv och din mamma är vuxen.

Du verkar som en stark människa, otroligt fin blogg !

/ Evelina; 1/06/2008 6:53 em