|
JAG
ÄR ETT VUXET BARN SOM VÄXT UPP MED EN ALKOHOLISERAD
PAPPA.
Jag har först nu börjat
inse vilka konsekvenser detta fått på mig som person, mitt liv och mitt förhållande
med min sambo. Jag
hoppas att genom denna blogg få skriva av mig de tankar, känslor, och frågor
som jag har. Kanske även få lite feedback från andra vuxna barn som vuxit upp med
alkoholiserade föräldrar eller på annat sätt dysfunktionell familj.
|

"This too shall pass" |
|
Prioriteringar...
Varför prioriterar jag alltid fel? Det som är viktigast som hälsa, mat, vänner, semester kommer alltid sist på listan. Istället jobbar jag som en galning, äter dåligt, röker ibland, och springer runt och hjälper andra människor med deras "viktiga" saker.
Som nu, viktigast borde vara att ta tag i mitt förhållande. Det var snart månader sedan vi var på parterapin, sen dess har vi tigit om problemen. Skjutit fram disskussionen. Jag skyller på saker som att jag åkte ju bort en vecka, blev sjuk, strul på jobbet, massor att göra. Då orkar man ju inte ta tag i det jobbiga, bättre att skjuta fram det!
NEJ! Detta löser ingenting... men jag är feg som en råtta och rädd för konfrontationer. När ska jag bli bättre på detta? Att ta tag i saker, se ödet i vitögat, våga ta en konflikt?
|
4 Comments:
Ta en sak i taget.
Ja, precis, och det kan låta bakvänt, men ibland, kan den viktigaste prioriteringen vara mat och sömn. Då kanske du får energin att börja bena.
Hej
I bland när man lägger på locket.Blir det som om det svämmar över. Allt det man har gått och burit på, måste någon gång ut. Det är bättre att lösa konflikter på en gång, men jag vet det är så lätt att bara gör annat. Och allt blir värre....
Vad är viktigast för en själv,Just nu? Det tycker jag är svårt att veta ibland.
Kram Pia
Känner igen mig alltför väl.. Som vuxet barn så är man inlärd ända sen barnsben att ta hand om andra o sätta sig själv i sista hand..
För mig är konflikter o diskussioner livsfarliga eftersom jag då kanske måste berätta för andra vad Jag känner innerst inne.. o det skapar fruktansvärt mycket rädsla.. för tänk om jag känner "fel".. o om den andre pratar med högre röst än jag så blir jag så liten att det gör ont..
Men Din sanning är lika sann som den andres! o egentligen ska ju inte det behöva vara en konflikt att förklara vad man själv känner.. men jag förstår dig.. rädslan sitter djupt förankrad.. i alla fall hos mig..
Skicka en kommentar
<< Home