Skuldkänslor
Farmor ringer på telefonen några gånger men jag är inte hemma. Jag ringer syrran senare för att höra om hon hört något.
Det har hon.
Farmor ringer för att hon är orolig för pappa.
Han tar inte hand om sig längre.
Han tvättar sig inte.
Tvättar inte sina kläder eller sitt hem.
Han öppnar inte när farmor ringer på.
Mina skuldkänslor växer till en enda stor knut i magen.
Det har hon.
Farmor ringer för att hon är orolig för pappa.
Han tar inte hand om sig längre.
Han tvättar sig inte.
Tvättar inte sina kläder eller sitt hem.
Han öppnar inte när farmor ringer på.
Mina skuldkänslor växer till en enda stor knut i magen.
skrivet av vuxetbarn 6/09/2006 08:54:00 em
12 kommentarer
12 Comments:
har upplevt EXAKT detsamma....men du; du är inte skydlig! det är inte ditt ansvar - inte om du inte VILL, naturligtvis....
Det är din farmor som är din pappas mamma, inte du. Glöm inte det. Min farmor har gnällt på mig i snart tio år över att det går så dåligt för pappa, trots att det är hon som är den vuxna med pengar, ansvar och som bor i samma stad (eller för all del land) som honom.
Inga skuldkänslor! Sudda bort!
När de vuxna lägger ansvaret på oss. Vi ska ta hand om det som ingen annan vill göra. Vem tar ansvar över vårat liv? Vem ser oss som vuxna människor som kämpar med allt det som våra föräldrar gjorde och sa. Hoppas du tar hand om dig. Och litar på att du kan säga NEJ. Han är vuxen och kan ta hand...det svåra är att en missbrukare kan inte ta hand om sig själva...men de ska inte lägga skullden på oss. Ingen ska det, för vi bär inte ansvar över någons liv. Många kramar till dig i din kamp...
släpp taget.. han ansvarar för sitt liv..
du har inget ansvar för din pappas hygien.. eller dörröppnanden..
det mest kärleksfulla du kan göra är att låta honom ta konsekvenserna av sitt drickande..
fast det gör ont..
kram...
Skuldkänslor verkar ta över vår vardag, eller hur?
Fick skuldkänslor inatt, för jag kom på att vissa ggr när mamma var full, så hade hon gjort mat. Jättegod mat, ofta saker jag älskade. Men jag kunde knappt äta, för hon var ju full. Jag ville bara fly in i mitt rum..
Så nu har jag skuldkänslor för det.. Jag måste ha sårat henne.. :(
Här är min,nystartade, blogg iaf.. http://jag-duger-inte.blogspot.com/
Kämpa på, VI kan!
Tack!
Det känns faktiskt bra att spy galla på både mig själv, och andra.
Hmm.. tror att jag har en bit att gå, eftersom jag precis skrev att jag tycker om att spy galla på mig själv.
Men för en gångs skull ska jag INTE radera det som kan ställa mig i dålig dager. Hu.
Tänker följa din blogg, det är som att titta sig i en spegel..
Hang in there!
Dom där skuldkänslorna hjälper ingen. Allra minst dig. Men dom är där likväl, jag vet..
Be din farmor sluta ringa dig i såna här ärenden. Säg att han har valt sitt liv, inte du. Du försöker göra det bästa av ditt och vägrar ta hand om honom.
Hon måste förstå.
Jag har också en far som är alkoholist. Dock växt upp utan honom, med lite kontakt då och då. Varför känner du skuld för att din far inte kan ta hand om sig själv? Anser du det din uppgift att ta hand om honom, som dotter?
Far-son kanske är lite annorlunda än far-dotter?
Vilken otroligt bra blogg du har! Hittade dig genom bloggportalen och var tvungen att gå tillbaka dit för att kunna rösta 10 på dig... hehe.
Jag har själv vuxit upp med alkoholiserad pappa och tillhörande utbrott som man var tvungen att akta sig för. Och en mamma som gjorde allt för att hålla honom lugn.
Sånt du skriver om är så likt saker från mitt liv att jag ibland bara sitter och gapar.
Jag har också varit en rädd, ja-sägande papperskorg. Blev till slut utbränd och sönderdeprimerad.
Men man får leta fram det positiva i det negativa, så för mig var det nog bra att komma till den vändpunkten. För nu tar jag mig själv på allvar och kräver inte bara mindre utan knappt någonting alls av varken mig själv eller andra.
Min pappa är 69 år nu och dricker varje dag. Men han skulle aldrig erkänna att han är alkis. Han bara gillar att ta några glas som han säger... suck.
Jag mår egentligen jättebra... men så fort jag träffar honom kommer jag i konflikt med mig själv. Vill säga åt honom att jag inte vill träffa honom mer om han inte slutar dricka. Men så kan jag ju inte göra... Så jag ler stelt och låtsas tro honom om att han bara "gillar att ta ett par glas".
Varför har du dåligt samvete?
Jag fattar inte... hur gärna man än vill, KAN man inte finnas till för alla jämt. Kloning är liksom inte uppfunnen för människor än. :-)
Plocka fram Sinnesrobönen och tänk på stegen att "släppa taget" och "lev och låt leva".... och ta hand om dig själv, det vinner alla på. Framför allt du själv.
Jag låter hård, men det är enda sättet att gå framåt i livet som barn till alkoholist.
Så hade jag gjort i allafall.
Att fixa och dona för andra är så himla enkelt och bekvämt... då slipper man titta på sitt egna liv... och fixa med det.
Gissa varför det finns så många inom sjukvården och socialtjänsten, som är anhöriga till en alkoholister.
Ha inte skuldkänslor.... Din far är vuxen, jag lovar och får ta ansvar om sig själv..... Tänk istället.... "Vem äger problemet?" förvånandsvärt ofta kommer du att upptäcka att det absolut inte är du. Med andra ord inte något som du har ansvar för att lösa.
Skicka en kommentar
<< Home