Alltid Extremer
Kanske är det så det är att vara anhörig till en alkholist? Att det alltid är extremer i förhållandet, antingen eller.
Antingen: Flera samtal i rad klockan 5 på morgonen från en påverkad far.
Eller: Han hör inte av sig på månader.
Antingen: Fylleslagsmål med mamma eller kompisarna.
Eller: Kramar och pussar på mamma och oss.
Antingen: Man får 30 födelsedagspaket när man fyller år.
Eller: Han kommer inte ihåg min födelsedag.
Antingen: Man ringer ambulans, behandlingshem, socialen och är hur involverad som helst.
Eller: Har ingen aning om hur personen mår eller om han ens är i livet.
Antingen: Skrattar, busar och leker.
Eller: Gallskrik och tårar.
...är det samma för dig och din alkoholist? Någonstans tror jag att detta inte bara gäller mig och min pappa.
Antingen: Flera samtal i rad klockan 5 på morgonen från en påverkad far.
Eller: Han hör inte av sig på månader.
Antingen: Fylleslagsmål med mamma eller kompisarna.
Eller: Kramar och pussar på mamma och oss.
Antingen: Man får 30 födelsedagspaket när man fyller år.
Eller: Han kommer inte ihåg min födelsedag.
Antingen: Man ringer ambulans, behandlingshem, socialen och är hur involverad som helst.
Eller: Har ingen aning om hur personen mår eller om han ens är i livet.
Antingen: Skrattar, busar och leker.
Eller: Gallskrik och tårar.
...är det samma för dig och din alkoholist? Någonstans tror jag att detta inte bara gäller mig och min pappa.
skrivet av vuxetbarn 9/28/2006 08:13:00 em
14 kommentarer
14 Comments:
Jag har aldrig tänkt på det så.... Men jo, det är nog antingen eller... Hoppas att i vad du än väljer inte glömmer bort dig själv. När man engagerar sig i överkant bränns man tillslut ut. När man väljer att inte engagera sig så gnager det dåliga samvetet i en som pockar på hela tiden. Du borde kanske göra något... ! Sånt bränner oxå ut... Det är inte lätt, inte alls...
Glöm inte bort dig själv, du är viktig!
Precis så är det, exakt på pricken.
Vem i hela det här "spelet" kan du ändra på?
Kram / Kärstin
Jag vet precis vad du menar...
Det skall sägas att jag i all hemlighet följt din blogg. Inte riktigt vågat mig på. Så plöstligt en kväll gjorde jag mitt stora erkännande och slutade upp med det eviga hemlighetsmakeri jag sysslat med i så många år. Jag kom ut, hur man nu ska förklara det... jag berättade för mina kompisar och alla som jag kunde berätta det för: att min pappa var alkoholist under hela min barndom. Allt annat är lögn. Så innerligt skönt!
leina - ja bränner gör det allt. Även nu när jag inte valt något, men om jag väljer mig själv och bara mig vet jag att det också kommer bränna. Men det kanske är OK?
kärstin - ja, det kanske är dags att sluta spela med...
alexandra - jag skickade dig ett mail, men tack igen för att du delar med dig!
Hej! vad roligt att du är här igen.
Jag vill förtydliga mig lite bara,
När jag äntligen insåg, verkligen insåg, att jag är den viktigaste personen i mitt liv så började jag lyssna på dom signaler kroppen o sinnet gav mig. Kändes det nej så blev det nej o vice versa, jag la energi på mig själv i första hand och slutade att vara extra-mamma åt mina föräldrar. Det var fruktansvärt jobbigt i början men det gick. Och det som hände var att omgivningen oxå förändrades, det jag inte lyckats med på alla dessa år gick av sig självt. Jag fick respekt och slapp till slut alla dessa "tortyr-samtal" dygnet runt från fulla föräldrar.
Jag fick ro o tid o möjlighet att fixa mitt eget liv.
Det här var i "korthet" men blev visst ganska långt ändå...:O)
Kämpa på, jag hejar på dig.
Kram / Kärstin
Tack för din sida!
Jo det dåliga samvetet bränner eftersom du är så fruktansvärt egoistisk och bryr dig om dig själv. Luther du vet.... När du sjäv är stark kan du handskas med andra....
Först måste du bli stark.... Tänk på dig själv ett tag...
Känner igen det där...från andra sidan. Denna ständiga pendling mellan gränslös grandiositet och djupast självförakt.
Rekommenderar Lina Erkelius bok "Kanske imorgon" Även där får det alkoholistbeteende du berättar om en beskrivning
jag bestämde mig för ett par veckor sen, vid mitt sista besök hos pappa och han slängde ut mig, att det fick vara nog. så många nätter och dagars mentalt ältande om hur jag skulle kunna hjälpa pappa...om, hur han skulle kunna bli bättre om han föstod att vi älskade honom...men jag har bestämt mig. tills jag har kommit på någon bättre metod lämnar jag honom åt sitt öde för MIN hälsas skull. det är för ohälsosamt för mig att gräva ner mig i hans värld, problem och atmosfär.
Jo det stämmer så bra, precis så är det för mig och min Pappa. jag har problemet att jag inte kan släppa taget om min alkoholist. jag vet att det är så fel, att vi båda mår sämre då, speciellt jag. Har försökt att bryta med honom, men det har alltid slutat att jag hjälper honom med pengar mat osv. som han har supit upp. Jag vet att det är så fel och dumt, men ändå kan jag inte släppa taget om honom. Även fast mina båda bröder gjort det så kan jag inte lämna honom.
Du har så rätt, så är det för alla på ett eller annat sätt. Den första är klockren.
Skicka en kommentar
<< Home